Det kärleksfulla engagemanget

När man blir förälskad i någon kan kärleken som man hyser till personen ifråga inverka på ens liv på flera olika sätt. Denna kärlek kan bland annat ta sig i uttryck i ett slags inspiration, som i längden också blir en prestation eller förklaring inför den andre. Exempelvis kan man få upp ett plötsligt intresse för matlagning, vilket kan bero på förnimmelsen av intimitet kring måltiden tillsammans med den andre. Och där matlagning verkar som ett socialt attribut till förnimmelsen.

Ett annat fall är när man hjärtligt engagerar sig och får oväntat stor kunskap om allting som rör exempelvis dataspel, eftersom den andre personen i relationen har det som en hobby. Eller möjligen kan man få upp ett naturligt intresse för exempelvis vinets historia, när den man är förälskad i är vinkännare.

Ja ni förstår vad jag vill säga, att kärleken har en tendens att i viss mån påverka ens livsmönster- och därtill även ens perspektiv på livet. Och då förstår ni kanske också följande textur:

 

Det började för tre år sedan - så snart jag hade läst ett par verk av den japanske författaren Haruki Murakami, började mitt intresse för musik sakta att väckas till liv. (Ur: Fågeln som vrider upp världen, 2007)

 

Givetvis hade jag lyssnat på musik innan jag började läsa Murakami, men med författarens genomgående musikreferenser i sina verk erfor jag snart en helt annan känsla för komposition än jag tidigare haft. (Ur: Norwegian Wood, 2003)

Speciellt jazz och klassisk musik blev för mig några nya tongångar. (Ur: 1Q84 bok I, 2011)

 

Med min fascination över Murakamis författarskap väcktes snart också frågorna kring hans liv. När jag sedan läste han memoar Vad jag pratar om när jag pratar om löpning, fick jag förklarat för mig hur han betraktar löpningen som ett slags nav kring hans levnadsregler. Däribland hans författarskap.

Själv har jag tidigare inte riktigt tyckt om att springa. Men efter att ha läst den här boken började jag efter ett tag att bege mig ut och småspringa, för att snart löpa fram under sol, under regn, på is och i mörker. Jag ville helt enkelt komma åt och utnyttja den filosofiska kärnan kring löpning som ett fenomen, så som Murakami förklarar det.

Detta ledde till att jag så småningom skrev en essä som handlar om löpning som en filosofi. Den kan ni läsa här.


I den sista Murakami-boken i trilogin 1Q84, läser en av huvudpersonerna romansviten På spaning efter den tid som flytt. För den som inte vet kan jag berätta att den romanen inte är något som man först av allt kastar sig över när man har tröttnat på att logga in på facebook. Detta är alltså litteraturens litteratur.

Man skulle kunna jämföra en icke-läsning av den med en strängt troende person som inte har läst Bibeln.

Kort sagt blev jag häromdagen inspirerad till att läsa hela den här romansviten, som består av sju delar.