Med försommarljuset mitt i verkligheten

I början på boken Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami, finns ett litet stycke som jag tycker mycket om. Länge har jag gått och grunnat på just känslan i det här stycket eftersom det inviger den speciella stämning som hela boken ger:

"Försommarljuset, som var lite för skarpt för att vara behagligt, fick grenarna ovanför mitt huvud att kasta skuggor som bildade mönster på marken. Eftersom det var vindstilla såg skuggorna ut som ödesmättade fläckar. Fläckar som skulle finnas kvar i evighet på jordskorpan. Det var alldeles tyst, så tyst att jag till och med tyckte mig höra gräset andas i solljuset. På himlen svävade några moln. De var lika enkla och konturskarpa som molnen på ett medeltida kopparstick. Allt jag såg runt omkring mig tycktes så skarpt utmejslat: det fick min egen kropp att kännas vag och suddig i konturerna. Och så var det så förbannat varmt."

Alldeles nyligen fick jag mig en milsvid uppenbarelse - det var under lunchrasten på jobbet som jag satt på bakgården och åt. Luften låg alldeles stilla, så pass stilla att man kunde höra humlorna gnugga sina ben mot varandra. Och uppe i något träd kuttrade en fågel igång med jämna mellanrum. Strax vände jag upp min blick mot himlen, och precis där och då såg jag detta stycke i boken spelas upp mitt framför ögonen på mig.

Det var ett svindlande ögonblick, att inse hur liten skillnad det faktiskt är mellan verklighet och fiktion.