Nu i helgen var mina föräldrar på besök hos mig. Vi vandrade runt i staden under en sol så stark att den slugt kisade sig stor över den blåa himlen. Och sommarklänningen åkte på, liksom solbrännan på axlarna och glassen smetade sig snett över mun och måsarna skrattade stort, de flög runt i cirklar över våra huvuden och en av dem prickade dit en vit loska på Herr Gårman-skylten, och jag pekade på sevärdheter - se där! Där är Slottsbacken mamma och pappa. Den är väldigt viktig, den backen. Och där har vi Rosenbad och hela riksdagshuset, -och pappa minns tillbaka på sin ungdom när han tog färjan över från Helsingfors till Stockholm och Jack-levde runt på gatorna tillsammans med sina polare, och därefter minns mamma och pappa -båda tillsammans- ett litet område i staden där de vilset irrade omkring, med bilen på väg till Åland. Jag frågar när detta hände, vilket år, och mamma svarar, kanske var det för tjugofem år sedan. Nej vänta, trettiofem år sedan var det nog.
Då var jag ju inte ens född! faller tanken handlöst ner på mig. Det fanns en tid innan mig, då jag var en omedveten själ som flanerade runt bland universums fallgropar, utan att ha den minsta aning om att jag så småningom skulle falla pladask för jorden. Än idag kallar jag den kärleken för universell.
Och när allt detta händer inom loppet av en helg - när nutid förvandlas till både dåtid, och även en annan dimension av nutid, ja då är det svårt att i ena sekunden vinka av sina föräldrar vid tåget, för att i nästa, allena traska hem, slå sig ner framför datorn och tänka sig in i ett förr, för två dagar sedan. Och här pressar jag nu ut orden, så fylliga och välbetalda är dessa ord som ännu inte har hunnit lirka sig ur helgens mångsysslare till intryck.
Imorgon är det måndag. Enligt väderprognosen ska det bli 11 grader och regn.
Fast det beror i och för sig på vilken av väderprognoserna man väljer att följa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar