Enligt väderleksrapporten skulle solen idag korva upp sig bakom en massa regnsvettiga moln. Men så var inte fallet. Solen sken som om den aldrig gjort annat, och ensamma hamnade jag och Amanda, min parentesvän, på Kulturhuset för att skriva.
Och tur var väl det. Att vi var ensamma, under tystnadens närvaro och de tomma platsernas ekon.
Under tiden som jag satt och skrev, cirkulerade punkterna med människor där nedanför oss runt i jämna cirklar. Provade jag att kisa med ögonen såg det ut som om hela Sergels torg vibrerade, precis som ett tvehågset löv under narrande höstvindar. Och blundade jag med det ena ögat såg punkterna ut som när tysta vågor slår in mot land.
Våg efter våg som simmar förbi mina ögonvrår, medan mina fingertoppar koncentrerat hamrar mot tangenterna. Söker orden, stretar mot orden, nöter sönder bokstäverna och deras form, skapar tomrum
och glesa vyer
oändligt långt där uppe
vi befann oss i himlen
i skrivparadiset, på Kulturhusets tak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar