Kaffets öga

Många av de texter som jag skriver får aldrig en chans att se dagsljuset innan de göms ner på datorn och glöms bort i arkivet. Därför tänkte jag nu dela med mig en av dem som jag skrev för något halvår sedan. 

Detta är en kortnovell som heter Kaffets öga.
  

* * * 

Kaffets öga rörde sig inte, vilket kunde ge ett sken av död. Varken det blågrå ljuset utifrån eller lysrören i taket tycktes vilja bidra med någon reflektion som kunde få ögat att öppna sig lite, eller för den delen sluta sig. Eller kanske skälva till av rädsla för den man som just satt och stirrade rakt ner i koppen. Han hade sina händer på bordet liggandes på varsin sida om koppen och hans blick sökte sig framåt, ut genom fönstret och landade på den rullande trafiken utanför. 

     Givetvis skulle blicken hänga sig kvar på vägen även utan någon trafik, det var inte själva trafiken som var intressant. Inte var det heller den förbipasserande kvinnan med kjol och högklackat som fångade hans uppmärksamhet. Det var snarare möjligheten att fästa blicken på något annat än sin egen vägg där hemma som gjorde att han så intensivt stirrade på en odefinierad punkt rakt framför sig.

     Mannens tankar flög likt ett skräpande annonsblad på marken tysta omkring i hans huvud, och likt annonsbladet var hans tankar nedsvärtade av avtryck från dagens rusande skosulor. Ibland hände det att han långsamt lyfte kaffekoppen till munnen, krökte på läpparna och omfamnade kaffekoppens kant. Sedan lade han lika långsamt ner kaffekoppen mot assietten, utan att låta porslinet gemytligt få klinga till. Råkade det mot förmodan finnas någon som betraktade honom just då, och som dessutom tittade till lite extra, kunde denne, genom den lilla rörelsen från adamsäpplet på mannens hals, märka att kaffet efter några sekunder till slut singlade ner i magen.

På andra sidan gatan höll en kvinna just på att ta ett lugnande bad i en av lägenheterna. Men plötsligt, som om hon just kom på något, reste hon sig upp ur badkaret och svepte en handduk om kroppen innan hon gick ut från badrummet och klev över det kalla marmorgolvet, ut till köket.

     Hon stannade till och stirrade på telefonen som låg på bordet. Telefonen var mörk till färgen, precis som ett askmoln på natthimlen. Hon lyfte försiktigt upp luren och vägde den eftertänksamt i handen. Det fanns ingen som helst antydan hos telefonen som signalerade att den nyss hade ringt.
     Hon flyttade över luren till den andra handen för att väga dess tyngd, för att varsebli dess konkreta form, och tänkte att om hon tittade tillräckligt länge på den så kanske den började ringa igen. Det är ungefär som när man tänker på någon så mycket att man av en slump plötsligt råkar på den personen. Fast kvinnan tänkte i själva verket inte på någon, hon hade ingen som helst person i åtanke. Det fanns inte någon som väckte hennes tankar ur hennes djupa sömn av sitt egna sällskap.

     Det varma badet hade fått hennes kropp att torka ut och hon började bli torr i munnen. Med telefonluren i den ena handen öppnade hon kökskranen med den andra och fyllde upp ett glas kallt vatten som hon drack stående, med handduken virad kring sin kropp.

Efter ytterligare en timma hade hans kaffe börjat kallna. Servitrisen hade velat fylla på hans kopp en gång, men hon hade genast hejdat sig då hon såg att kaffet fortfarande inte var uppdrucket.

     Förutom den lilla minuten då mannen hade tagit upp telefonen och tittat så hårt på den att han nästan hade sett igenom den, satt han fortfarande i samma orörliga ställning, med händerna plant liggande på varsin sida om kaffekoppen och med blicken fäst på trafiken utanför. Ibland hände det att någon stannade till utanför fönstret för att knyta sina skor, en annan hade använt fönsterglaset som en spegel för att bättra på läppstiftet, och man hade gjort allt detta utan att lägga märke till mannens närvaro på andra sidan glaset. Han var enbart en silhuett, formad av ljuset mot fönstret och sin egen skugga.

     Kafét skulle snart stänga för dagen och servitrisen började systematiskt torka vart och ett av borden för att sedan ställa upp stolarna på dem. Hon startade längst in i lokalen och jobbade sig vant framåt, med rengöringsmedlet i hand sprutade hon såpa på bordsskivan och förde därefter över trasan i ett stort, regnbågsliknande svep. Sorlet från tidigare kafégäster hade sakta avtagit för att, så snart lokalen så när som på började bli tom, istället ersättas med en stum tystnad.

     När de sista gästerna till slut hade gått satte servitrisen på musik, det var en högst osammanhängande melodi som kantades av en röst som sjöng på ett främmande språk – om det ens var ett språk? För den som inte kunde det språket, kunde man av den långsamma takten kanske gissa sig till att låten inte handlade om några glada omständigheter. Men servitrisen smågnolade med i melodin precis som om hon hade hört låten flera gånger tidigare, trots att detta inte var någon låt som man hur lätt som helst kunde lära sig utantill. Låten hade nämligen inget som helst tydligt mönster som utgjordes av exempelvis återkommande verspartier och en brygga som övergår i refräng.

     När servitrisen så småningom närmade sig mannens plats fortsatte hon, lika målmedvetet och oavbrutet som med de andra borden, torka borden och ställa upp stolarna. Hon ställde också upp alla högre barstolar som stod vid bordet mot de stora fönstren. På håll såg stolarna ut som insekter som låg på rygg med sina svarta stelopererade ben rätt upp i luften.

     Till slut stod alla stolar utom den som han själv satt på uppställda på borden. Det var som om servitrisen inte lade märke till att han fortfarande satt kvar där. Hans kaffekopp hade hon också lämnat kvar, och när hon var klar med alla borden återvände hon till kassan och plockade med sig en gul diskback med kaffekoppar, glas och assietter som hon sedan bar in till köket. Där, bakom draperiet slamrade hon runt med porslinet, och man kunde höra ljudet från en kran som sattes igång för att spola bort intorkat kaffe och kvarbliven kaksmet från tallrikar och bestick.
     Slutligen stängdes kranen och även musiken av och servitrisen stack in sitt huvud och blickade ut över lokalen en sista gång, innan hon sist sträckte fram handen och tryckte på strömbrytaren.

     Med det uteblivna ljuset från lysrören blev mörkret i den låsta lokalen med ens överväldigande. Det hade börjat skymma utomhus och det påfallande mörkret i den stängda kafélokalen fick honom att se sin egen spegelbild i fönsterrutan. Lika mållöst som han tidigare hade betraktat trafiken studerade han istället sig själv med en självbild som påminde om en förfluten tid som knappt räknas som ett minne. Snarare en illusion av sammansmälta färger och abstrakta former. 
     Det första som han i fönsterrutan mötte var sin blick. Hos en främmande man, som såg ut precis som han. Och just som han ville vika undan med blicken kom han på att den främmande mannen ändå var han själv och ingen annan. En imperfekt-version av mannen, någon som han behövde lära sig handskas med.

     Men det var även något annat som ytterligare fångade hans uppmärksamhet hos mannen i fönsterrutans spegelbild. Först tänkte han att det kanske var mannens stora öron som drog till sig uppmärksamheten. Hans öron såg ut att vara sådana där extrastora skämtöron av plast som var ditsatta på varsin sida om hans tinningar. Men nej, han insåg direkt att det inte heller var öronen som såg annorlunda ut. Det var snarare något annat som vred sig inom honom, en överhängande känsla av ovisshet. Precis som när man öppnar en present som man i förväg vet vad den innehåller, men som man i nästa sekund inser inte alls var vad man trodde att det skulle vara. En ordentlig överraskning.

Kvinnan hängde upp handduken och smörjde in kroppen med en fruktdoftande kroppskräm. Hennes kropp hade sugit åt sig krämen som om den vore en uttorkad frukt som länge hade legat i en kvarglömd fruktkorg på en arbetsplats. Frukten hade börjat skrumpna och ingen hade brytt sig om att byta ut frukterna mot nya. De hade istället fått ruttna tillsammans, föråldras långsamt tills de blev en klase med rynkiga fruktkroppar som innanför huden vällde av gulnade köttsafter. 

     Därefter drog hon på sig ett par trosor, öppnade den andra garderoben och tog ner en bomullsskjorta från en galge. Skjortan var för stor på henne, den dränkte hennes former och bäddade opassande ner sig på hennes kropp. Hon gick strax in i köket och bredde en macka, hällde upp ett glas mjölk och slog sig ner med mackan och mjölk i den röda skinnsoffan i vardagsrummet.

     Det hade börjat mörkna utomhus, lampor började tändas upp, blinka lägenheterna till liv, och på den kalla himlen låg molnen på rad som vilande soldater.

     Medan hon åt tänkte hon på telefonen som aldrig ringde. Hon antog att hon ville att den skulle ringa, mest för att hon gillade tanken på att någon sökte henne. Till slut skulle telefonen säkert ringa, men hon skulle ändå inte svara. Och den som sökte henne skulle kanske leta sig vidare till ett annat ställe att ringa till.

     Hon lade upp benen på soffan, lutade huvudet bakåt, blundade och tänkte på honom. En liten rynka trädde fram mellan ögonen på henne. Den kröp upp mot pannan där den bredde ut sig som en envis mask. Fortfarande med ögonen stängda formade hon sin mun till ett O, drog in luft i lungorna och släppte sedan långsamt ut luften. Hennes bröstkorg sänktes försiktigt ner, skjortan dränkte lungorna och jorden upphörde för en sekund att snurra. 
     Hon vände blicken ut mot fönstret och mötte en fågel som hade satt sig på fönsterblecket. Fågeln tycktes vända sin uppmärksamhet mot henne - den naggade upp och ner med sitt lilla huvud för att ibland stanna upp och stirra hålögt mot hennes håll. Huvudet var stilla, det var bara ögonen som rörde sig fram och tillbaka i den lilla glaskulan av ögonkropp. Hon såg länge på fågelns ögon och tänkte att fåglar alltid känner igen fåglar, eftersom de har samma slags glasartade blick.