En dag sinar plötsligt allting, havets vågor avtar och
luften tunnas ut. Då tar livslusten sig för pannan och glider nerför väggen och
tänker att dagen känns som en fruktan för det okända.
Speciellt tydligt blir det när man befinner sig
utomhus bland folk som lever vidare, styrda av sina stora kassar, precis som om
ingenting har hänt. Vilket det heller inte har gjort. Allting rullar på, månen
byter som alltid av solen – ställer sig på sin sedvanliga plats, högt upp och ensam på himlen. Och mellan varje byte kommer skymningen då man kisar,
befinner sig i ett halvvaket tillstånd i väntan på det skarpa ljuset eller
mörkret som talar om när det är dags att vakna, dags att sova.
Däremellan ingjuter man lite mening i tillvaron, och då
passar det väldigt bra att bege sig mot de upplysta butikerna, för att bli
påmind om vem man är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar