Dag-bok-skrivande

Ibland är det bra att ta en paus, både för att få perspektiv på saker men också för att prioritera om för ett tag.

Skapa en mellanrad, ett andningshål och se rytmen från ett annat håll.
Lägga tonvikt på ett speciellt livsstycke, och sedan återvända till det förra.



Den här bloggen har varit en fin närhet och inspiration till mitt skrivande. Dels för att jag vet att ni finns här och vill läsa, och för att jag trivs med att plira ner text och bild närhelst lusten faller mig på – och veta att jag inte är den enda som läser detta. Jag skriver för någon, det finns ett syfte.

Jag har aldrig kunnat skriva dagbok, eftersom jag inte vet vem texten ska rikta sig till. Det finns de som trivs med att skriva dagbok, som mår bra av det och som gillar att titta tillbaka på sina dagar och år. Men mitt dagboksskrivande slocknade så snart jag började, tänka på meningen.

Eftersom jag nu är inne i en period där jag vill utveckla och satsa på mitt skrivande ännu mer - hänge mig helt åt den långsiktiga texten, behöver jag ta en paus härifrån för ett tag. De andra skrivprojekten ska få lite större fokus. Fler mellanrader i vardagen, både för bloggens, eran och min egen skull.

Men jag är snart tillbaka, förr eller senare.

Ända tills våren kisar in

Att det fortfarande är vinter är ingen nyhet. Men det faktum att jag nu märker att jag dras ner av den är inte kul. Det är ungefär lika underhållande som det ökade antalet tiggare på den svinkalla backen i varje gathörn. Med vintern kommer slasket, stadens yta blir till misär – ett snedvridet spökgrått ansikte som gapar tomt och som längtar efter den blå himlen.

Var är himlahimlen? Kanske under mitt täcke, där ser jag den. Men bara om jag blundar hårt och försöker att inte somna om. Det enda som kan hålla mig vaken är grannen som pratar i telefon, och så alla porlande SR-podcasts som handlar om filosofi, om universum, och dokumentärer som förslagsvis berör konstpedagogens fritidsverksamhet för de tio tacksamma pensionärerna i den lilla norrländska byn.

Det blå täcket är inte himlen, det är mitt eget täcke. Där somnar jag gott och länge, ända tills våren försiktigt knackar på fönsterrutan och kisar in.

Dagens fråga

Jag brukar aldrig köra en "Dagens fråga" här i bloggen, men jag måste verkligen göra det nu:

Bött waaaii???

 

Keira Knightley i rollen som Anna Karenina,
kan inte bli annat än Anna Karenina i rollen som Keira Knightley.


Bildkälla: imdb

Badbollen och viloläget

Eftersom jag har 200 dokument och ytterligare 500 flikar uppslagna på datorn, tar det därför lite tid att starta igång maskinen nu när jag med kaffekopp i hand tänkte leka söndagsmorgon.

Det tar alltså lite tid...

kaffet har hunnit kallna och himlen är svart, imorgon är en annan dag och jag väntar på den snurrande badbollens död - Macdatorns stressymbol, som aldrig tycks sluta snurra för mina ögon. Jag suckar högt, det kliar i nacken, och på armen, jag trycker på enter

och tiden står plötsligt still.

Badbollen har slutat snurra, den stirrar mig i vitögat och försöker finta med det moln som har fastnat ovanför mitt huvud. Det regnar hagel, åskar och blixtrar på mina axlar, dundrar i bröstet på mig och värker i hela kroppen. Myrorna har också vaknat till liv, de har krupit ur sin höstack och kilat in genom mina öron, mina näshålor, ögonvrår, genom mina porer, och nagelband, för att i tätt led vandra in i min kropp – långt in i min kropp, ända in mot mitt hjärta där de hand i hand dansar ringdans, och håller emot min bultande puls så starkt att pulsen kvävs mot min hals – överhettning! – det börjar brinna, och elden sprider sig hejdlöst upp mot mitt huvud. Jag kokar!

Jag blir galen! När myrorna strax kryper in i vänster kammare och bildar bo. De stökar runt med soffa och säng så det river och gör ont, och jag ångrar så mycket att jag inte stängde av datorn helt och hållet igår kväll. Lät den vila ordentligt, andas ut och må bra när den vaknade upp idag.

Så för att inte ert hjärta också ska råka ut för ett liknande melodrama, råder jag er därför att:
Stänga av datorn helt innan ni lägger er, viloläge räcker inte långt.

Den anonyma platsen

Att jobba som frilansare kan vara väldigt fritt på många sätt. Som till exempel i valet av arbetsplats. På gott och ont, eftersom valmöjligheten och icke-tillhörigheten kan göra det lite svårt att hitta sin bekväma arbetsmiljö. Att överhuvudtaget hitta ett ställe som man känner sig någorlunda arbetsam och välkommen på.

Vissa frilansare väljer till och med att jobba från andra sidan jorden - sedvanligt vaknar de upp i sitt lilla hus vid stranden, tätt följda av en strilande soluppgång. De sätter sig upp i den lilla halmmadrassen till säng, sträcker på sig och gäspar stort samtidigt som de kliver ut på sin bungalow och andas in safterna från nattens monsunregn, som hänger sig kvar på de frodigt böljande palmbladen, över hyddans handvävda tak.

Men om man som jag inte bor vid solen, går det såklart ändå att hitta fina miljöer att jobba i.
Här följer ett litet urval:



Till blioteket är alla välkomna. Studenter som frilansare, bokmalar som diverse tidsfördrivare. Ett minus för femkronorstoaletten, och problemet med att man inte har någonstans att sitta och äta, förutom dyra salladsblad på dryga lunchställen.


På universitet finns inga vakter vid ingången till bibblan, och vem som helst kan därför passera förbi de tunga dörrarna, in till världen av tysta salar. För att ljudlöst sjunka ner bland alla naggade studenter. På universitetet råder en stark kollektiv känsla i form av billigt kaffe, gratis toalett och en matsal med microvågsugnar - förutsatt att man är student. Men ingen har väl än så länge lidit av besöket från en icke-studerande, eller två.


Att sitta på café är väldigt kliché, men också ganska trevligt och ger en känsla av kosmopol. Som frilansare förverkligar man både myten, samtidigt som man stärker sitt jag genom att vara en "sådan där viktig person". Speciellt med espresson och laptopen i hand. Nackdelen är väl att både kaffe och pengar så småningom tar slut, speciellt för oss jobbskrapare.


Men hemma är alltid bäst!

Eller...? Nja, låt vara för att man kan rulla över från sängen till arbetsbordet i bara nattkläderna, äta mat direkt ur kylen, ta med datorn in på toaletten och köra siesta när sömnen kallar – just precis, karaktären blir det lite si och så med. Sängen måste ju såklart alltid bäddas, och det känns plötsligt mycket viktigare att frosta av frysen eller byta gardin.

Att jobba hemifrån fungerar alltså bäst för den orubblige, oavsett väder och vind.

Ett tag trodde jag inte det var sant!

 

...att Marabou faktiskt har läst min chokladrecension och bestämt sig för att ta in "BLACK saltlakrits" i sortimentet igen. Och denna gång utan någon "limited edition"-märkning.

HULLLA!


Vi kan väl säga så i alla fall, att chokladjätten är lika beroende av just mina recensioner som jag är av choklad.

På den gäspfyllda dagen

Det var en gång en dag, som jag tänkte ta tag i. Jag tänkte rufsa dagen om håret och nypa den rosenröd om kinderna, så att den skulle känna sig redo för alla viktiga bestyr.


Men så, sken solen så väldigt härligt där ute, och sängen var extra mjuk.


Så mjuk att mitt humör stuvade om i grytan, och vips fick resten av dagen löpa fram i lätta promenadspår. Långt bort från planeringen, på andra sidan jorden klättrade jag och S uppför backen. Det var halt och isen lekte lömskt under mina fötter, drog undan mattan så att jag nästan halkade till ibland.


Men till slut kom vi upp på toppen för att beskåda denna stillastående vy, där höstfärger blandade sig med vinterkyla och solen med våren.


På håll tyckte jag mig se vita blomknoppar dingla i buskarna, men S lugnade strax ner min vårentusiasm och förklarade att det snarare var brända popcorn.


Efter promenaden på toppen fortsatte dagen i samma lustfyllda spår – nerför backen mot lilla konstnärshandeln, där jag hittade mer färg att sprätta på livet.


Väl hemma igen skyndade jag mig att slå upp denna bok. Det var längesedan jag läste en sådan riktigt bra bok i denna genre! Kanske är det för att jag sällan läser deckare. Men också för att det finns så mycket onödigt krimskrams på marknaden, att jag inte orkar mer än att ge till en gäspning.

Glass mitt nya stora lass

Icke att förväxla med mintglassen - detta är av samma märke med smaken Crema di Mascarpone

Det var tänkt att jag skulle fota all glass som jag äter, lägga ut bilderna på bloggen och ge dem ett omdöme. Men så tänkte jag att

1. jag äter mer glass än vad jag hinner fota
2. ni ba: orka se en massa glassiga bilder

Men den bästa glassen, jag får nog säga den absoluta favoriten just nu är –
Carte d'or med mintsmak (med små chokladbitar!)

Den friska mintsmaken är nämligen inte bara en smak, den blir en hel livsstil när minten sprider sig, inte bara i munnen, utan upp i huvudet, ut i kroppen och kramar om hela sinnet, så att ens närvaro blir så absolut. Så direkt!

Det känns med ens som om man vill öppna sin famn inför hela världen och utbrista: "Jag kan flyga! – Ända bort till månen, som jag sedan klär i svart sammet så att den skimrar lika hemlighetsfullt som en bärnsten sett från jorden."


Serveringstips: Gott till kaffe och en skvätt Baileys

LLLLL

Det bästa av två världar

Alldeles nyligen såg jag filmen Mulholland Dr. av David Lynch. Tyvärr har jag inte sett så mycket av Lynch tidigare (knappt Twin Peaks), men jag gillar verkligen hans stil.

Hans filmiska uttryck är väldigt drömlikt och ganska uppskruvat där karaktärer och händelser tenderar att bli komiska i sina sammanhang.



Eftersom Lynch leker friskt med logik och verklighet, gjorde den här filmen ett kraftfullt och intressant intryck på mig. Just för att den också slutade på ett omvänt och skruvat sätt, utan någon direkt förklaring.

Ibland är film – överhuvudtaget det mesta – som inte kan förklaras även befriande, eftersom förklaringen kanske inte är det viktigaste.




Författaren Haruki Murakami tycker jag har ungefär samma "magiska" uttryck som Lynch – i hans böcker är verkligheten ofta som en dröm, eller parallellvärld. Liksom Lynch har han också udda, ibland komiska karaktärer, och de onaturliga inslagen i berättelserna beskrivs som helt normala, vilket ger spännande och dynamiska världar. Sådana som inte går att förklara men som ändå känns ganska självklara.


Så om jag just nu fick önska något, ja vad som helst, så skulle det vara att Lynch regisserade Murakamis trilogi 1Q84.

Bildkälla 1 2 3 4

När våren vissnar i fönstret

Jag vet inte om det beror på vintern – åh, denna ständiga vinter! – men mitt högvarv går numera på små gnistor, ett pyrande bloss från en vinterrökig skorsten. En kuliss mot en kallblå natthimmel, och den vita snön som ständigt täcker förstummade trädgrenar.

Vinden är hård, som en avmagrad död skär den in i kinderna. Mina ben är svaga av köld, de är så råkalla och orubbligt benhårda att jag knappt känner av deras tvåsamhet under mina höfter. Jag vill gå men kan inte, sitter fastfrusen på isen med öronen blossande av köld så att det ryker upp i röda effekter.

Men om det nu inte beror på vintern, om det istället är så att jag bara har gått in i en längre sömn – en nyckfull sovmorgon; där jag väntar på att bli väckt av ett nyfiket kisande solöga som smeker min kind, som ett litet fjäderludd när det virvlar i luften och kryper upp i sängen bredvid mig – så är jag ganska säker på att jag så småningom kommer vakna upp ur min långa dröm om solen, om våren och känna att jag verkligen lever.

Mitt novelliv

Denna krönika är publicerad i Stockholms universitets studentkårs tidning Gaudeamus.

För några år sedan hade jag lite svårt för att läsa novellsamlingar. Då var det mest romaner som gällde. Till skillnad från de kronologiskt osammanhängande novellerna i en novellsamling har romanen en mer konsekvent kapitelordning att luta sig mot, vilket jag tyckte var skönt att veta. Och för varje gång jag slog upp en novellsamling kliade det lite obehagligt i nacken, jag ville ju se allt! Jag ville ha hela berättelsen klar för mig, från början till slut. Så i stället för att slumpvis plocka novellerna längs med vägen slukade jag dem allihop med råge. I raka led tryckte jag in novell efter novell, på ett sådant sätt som kallas för rekord-erlig läsning.

Sedan gick åren och i takt med dem förändrades även synen på mitt liv. Men förändringen kom väldigt långsamt. Till en början tog den en genomskinlig och geléartad form som mest tyngde ner mina axlar där jag vandrade runt i min egen pöl av förvirring. Men under en molnfri dag såg jag plötsligt resultatet av förändringen som uppträdde som en starkt gul skepnad, som lyste in i mina ögon, bländade mig så pass mycket att jag var tvungen att blunda hårt ett tag. Ni vet, så hårt att röda strimmor börjar simma runt på den svarta botten bakom ögonlocken. Och när väl strimmorna försvann och jag landade i mitt inre insåg jag vem jag faktiskt är i berättelsen om mitt liv.

När jag till exempel tog examen i våras trodde jag att jag aldrig mer skulle sätta min fot på universitetet. Jag var klar med den biten, nästa kapitel väntade utan­för campusväggarna. Men jag borde egentligen ha vetat bättre, för som alltid har den oväntade ordningen lett till att jag återigen befinner mig här på universitetet.

Kalla det för erfarenhet, men till skillnad från för några år sedan har jag nu vant mig vid hur livet kan ta form på ett sätt som inte alltid betraktas som något självklart, och som inte liknar den allra mest traditionella vägen fram. Med tiden har kapitlen i mitt liv tillåtits bli mindre kronologiska, vilket är ganska befriande att upptäcka. Jag började alltså förstå mig på grejen med novellsamlingar eftersom de mer påminner om min slingriga väg mot framgång.

Dock vill jag ändå förtydliga att jag inte alls tycker att romaner är tråkiga att läsa. Tvärtom kan de ibland vara trygga att återvända till. Dessutom finns det romaner som direkt manar läsaren till att bryta mot den traditionella läsnormen. Julio Cortázars verk Hoppa hage, är ett starkt exempel på detta. Och kanske skulle det även gå att läsa kapitlen i en deckare i omkastad ordning – tänk till exempel hur häftigt det skulle vara att få reda på vem mördaren är innan ens ett mord har skett. Det vill jag kalla för spänning.

Måndagsbarn

Precis som Veronica Maggio sjunger är också jag ett Måndagsbarn.

Inatt var jag så pirrig i magen över dagen, vred och hade mig, och låtsasblundade så hårt att ögonlocken vibrerade som stingsliga fjärilsvingar innan frukosten sjöngs in och dukades upp på sängen. Därefter hade jag fullt sjå med att svara på samtal, sms, mail och diverse grattistelegram, brev med flaskpost och brevduvor.

Med hurraropen gick tiden och jag kastade mig snart ut i världen, iväg mot jobbet, samtidigt som snön spred sig som konfetti med vinden och fåglarna i träden dansade sin ringdans för min glans.

Och snart var jag på plats, i ett stilla hav bland tysta människor satte jag mig för att läsa.

Men...

det är ju så tyst, så tyst här att Måndagsbarnet nästan smälter in i de bleka väggarna, och jag vill bara ställa mig upp och ropa:


HALLÅ, JAG FYLLER ÅR!

Men jag gör det inte
såklart.

Målenskap

Eftersom januari inte bådar till så mycket utomhusliv, stannar jag gärna inne och passar på att göra något som jag tycker väldigt mycket om. Att måla får mig också att glömma alla ljud runtomkring och inom mig.

Hade det inte varit för att det är så tråkigt att skölja penslar och plocka bort färg när man är klar och bara vill pusta ut av allt ihärdigt fokuserande, hade jag nog målat mycket mer än sällan.

Det gnisslar blått

Vi sitter på det blå tåget mot centralen, ingen vill hålla för öronen. Vi är ju vana vid att det gnisslar. När tåget glider in på skeva spår och det rispar om järnhjulen, sprakar friskt som när man svetsar. Vi sitter som alltid tysta på tåget. Tittar fram i luften, puppaluften av våra egna bubblor.

Det gör ont i mina öron när det blå tåget helvetesgnisslar. Ingen reagerar, bara millimeterrör blickarna upp ur bubblorna, mot taket och sidosneglar bekymmersfritt. Klamrar fast ögonen på reklambannern vid fönstret, samtidigt som gnisslet rispar och skriker efter uppmärksamhet så det blånar upp mot den svarta väggen utanför tåget. Reklamen skyltar med aktuella cd-skivor för 169 kronor. Köper folk ens musik på riktigt? Hör ens folk hur det gnisslar på tåget?

Ingen håller för öronen, vi är ju alla vana vid gnissel. Alla, förutom en som trycker in sina pekfingrar långt in i varje hörselgång. Det gnisslar ju, högt.

Det tyckte jag var riktigt fint

New York, London, Paris och så vidare, har visserligen sina sevärdheter. Men en vistelse på Stockholms Stadsbibliotek är också en upplevelse i sig! Speciellt när dagsljuset strålar rakt in i skrymslena bland hyllorna och tystnaden är ett eko av sig själv.


Ibland vill jag så gärna komma ihåg att ta på mig sko med klack när jag befinner mig på just detta bibliotek, eftersom ljudet av klackar mot golvet ger en så älsklig resonans. Det liksom känns som om bibliotekets rymd tar plats i hela kroppen och man svävar ovanför marken.


Men en sak förstår jag inte. På biblioteket har man satt dit några bänkrader som sluttar i samma form som platserna på en amfiteater. Problemet är bara att bänkarna är placerade så att näsan riktas mot väggen, och inte besökarna. Ja, det ser ju vem som helst att det blir lite galet om man ska betrakta människor samtidigt som man läser, just så som Amanda demonstrerar här.

Amanda sa för övrigt något väldigt fint idag, att novellen är som ett poetiskt uttryck av romanen. <3

"2001"

Jag trodde inte alls jag gillade science fiction, förrän jag nyligen såg Stanley Kubricks film "2001". Men det är nog mest för att den inte liknar någon annan Sci-Fi jag sett tidigare.

Den liknar inte heller en film i sin traditionella form, den är mer en blandning mellan en Discovery-dokumentär, och – håll i er nu – en själslig resa ut i universums obefintliga tid och rum.

Även om dialog och tempo inte är filmens direkta uttryck så är den absolut sevärd bara för att. Den var på något sätt så märkligt mäktig att den lämnade djupa spår av stjärnstoft i mig.



Bildkälla: 1 2 3 4 5 6 7

3-stegsmetoden till ett bättre utseende!

För mig betyder utseendet väldigt mycket. I alla fall när det kommer till bokomslag. Det finns många fina pärlor till omslag, sådana som snarare liknar konst än kommers, men dessa är idag få och beroende av tillgång och prioritet bland förlagen.

Ibland kan ett omslag inverka så pass mycket på boken att den påverkar ens uppfattning om innehållet. Men detta går snabbt att ändra på!

 
1. Så var det till exempel med denna bok som jag tyckte såg ut som ett skämt, innan den fick ett nytt omslag. Främst för sin egen skull.


2. Jag tog därför till med saxen, tejp och en tidning och valde ut första bästa motiv som fick bli en fram- och baksida.


3. Och boken förvandlades genast till något som jag jämt vill ha i min närhet, under kudden.

Fredag: Snön virvlar omkring i luften, det är ett stilla fall. Lugnet utifrån sjunker in i köket där jag sitter och knatar på tangentstegen i koncentrerad tystnad.

Ja snart är det julafton, tänker jag.
Än en gång slår världen ihop sig ute i kommersen för att tillsammans fira Kristi födelse.


Själv hann jag inte fira Lucia just exakt den 13e. Men det gjorde inget eftersom min vän Sophie var med i ett Lucia-konstsim som hölls i ett badhus några dagar senare.


När Lucia och hennes tärnor tågat ner i vattnet och sedan upp igen, blev det konstsims-show! En av de bättre; på SM-nivå, också med Sophie i truppen.


En annan fin sak som har hänt är att jag har fått ett par snygga kängor i julklapp av S. Så pass snygga att jag länge stod och poserade med dem framför spegeln, innan jag till slut vände på klacken och tänkte: Hejdå halka-runt-i-snön, hejdå frysa-om-fötterna, HEJDÅ.


När jobbet stängde för julledighet blev vi i personalen bjudna på avslutningsfika. Mitt i mitt fotograferande drog Minna en anekdot där hon berättade vilken pose hon ofta råkar hamna i på kort. Att hon alltid är på väg att äta något precis när någon knäpper bilden.

Så här ser det alltså ut.


Anna blev också kortförevigad. Och när vi var klara med fikat ställde vi oss alla upp och sade: jaha, och sen då. God jul va?

Fast när jag och Anna var på väg hem tyckte vi att det plötsligt kändes som om julen var över. Att vi snarare befann oss i någon solkig mellandag. Det var en märklig känsla som inte riktigt går att beskriva – har det varit för mycket jul innan jul, för lite jul innan jul...?


Men nu tar i alla fall jag helg, och önskar er läsare jorden runt en God Jul!
Tack för att ni vattnar den här bloggen.

Besudlade sulor

På SATS i Hornstull har de en skoavdelning lika stor som en vestibul. Det är här det gäller. Det är här som man tar av sig skorna innan man knatar vidare uppför trapporna. Det är här som man ställer skorna på hyllan.

Men OM man vill ta med sig skorna upp till gymmet måste man först ta av och stoppa ner dem i en vit plastsoppåse. Även fast man precis har köpt nya skor som har blivit vädergamla i förtid och man bara vill bevara den lilla finputs som finns kvar.

Här är sockiplast-tiden förbi. Här står man på trappavsatsen och balanserar lika nervöst som ett asplöv i vinden med endast strumpisarna på, allt för att inte råka gå upp med skorna och besudla hela träningsanläggningen med snögrus.

Här är det hårda tag som gäller, det är ju ett gym.

Jag är absolut inte emot denna skoprincip, jag förstår den helt. Jag ville bara skriva av mig orden om jäktet över snöslasket som innebär att man måste ta av och på skorna hela tiden och även allt annat som halsdukenraggsockarnaochkanskehalkalitepådensnöhalabackennärmanändåärigång.

Bloggvärlden

Jag tänker på alla som bloggar –
sett från rymden är vi som en liten familj, men på jorden har vi blivit en stor släkt.

Vi känner varandra på avstånd, men inte mer än så. Vi är grannarna som kikar in i varandras fönster, kanske hälsar vi i trappen, och ibland presenterar vi oss för dem vi inte känner. Eller dem vi känner genom någon annan som vi känner.

Vi lever i våra små bubblor i vår egen slutenhet och lägger upp reflektioner, åsikter, dokumentationer och bilder, vi länkar runt och kanske till varandra.
Till dem vi är goda vänner med eller dem vi önskar bli vänner med.

Och till alla er blogglösa:
ni är givetvis välkomna in!