måndag.

Allting handlar om balans. Livet är en potpurri av balans. Idag när jag vaknade och tittade ut lyste himlen grått, det stack grått ända in i min iris. I normala fall, oavsett väder, säg för två-tre dagar sen, hade jag skuttat omkring, gjort volter på diagonalen, sprungit snabbare än Bolton (eller det kanske är Bolt han heter). Ja, jag hade i alla fall jublat mig in i min morgonrock, stängt av mobilen, satt på alla världens filmer och myst så in i helsike!

Men idag. Jag vet inte. Det är grått ute. Det är måndag. Godispåsen är slut. Värmeljusen avdankade, och livets stora frågor tar istället över som om måndag vore en mastodont kula som börjar rulla av tyngden från ett tomt innehåll. Måndag är oavsett hur man själv känner betingat som en allvarlig början, ett krafttag, ett slut på kalas. Alla försvinner tillbaka in till sina krypin bland kontorsbord, mobiltelefoner, allvarliga ansikten, sömnbrist, mineralvatten-möten, stress och måsten. Hur mycket jag än försöker tänka bort seriositeten blir man ändå påverkad av andra faktorer - balansen är otroligt viktig! Balansen mellan väder och veckodag.

Ok, detta var inte världens mest positiva inlägg. Ledsen för det. Men det är ju måndag, som sagt.

Men heey, vet du vad?! Det bästa av allt är ju att man nog inte hade uppskattat helgen lika mycket om inte måndagen varit just en måndag. Bra va!

Monday. Grey outside. The balance of life speaks - if it was weekend and grey outside, then I would probably had rejoiced the weather and seen my chance to smirk with films and candy, candle lights all in my bathrobe. But today it´s Monday. The balance between weather and weekday is very important. I get influenced by all serious faces, mineral water-meetings, the big issue about life and so on. But one positive thing about Monday is in fact the highly perceived value of the weekend.

dagens sanning

Det går inte att köpa hem choklad utan att upp hela kakan.

INTE!

Sparar jag den kväver den mig med sina endorfinångor. Det kvittar om jag håller för näsan för min kropp sugs ändå in i ett enda stort spasm-juck mot chokladen som ligger där som djävulen själv, kvider och har sig ända tills jag stoppar in hela i munnen.

Hela kakan. Hela paketet.
På en och samma gång.

It´s really hard to by home chocolate without nibbling the entire cake at one time. Because if I save it for later occasions it´ll only lie there and yell at me and my nose with its endorphin-fumes. And then my body screams out loud and shows some spasm-movements against the chocolate, and as the devil himself it whimpers all the way until I put it in my mouth. The hole cake. The whole package. Just swallow it in one big sweep.

frukt plus årstid är lika med sant

Images AstridTvedt NicaMom BillyWilson Dvhlskitten DaniGirl

Fruit and seasons are equally true.

jag och mina ljus

Jag blir så kreativ när hösten kliver in. Hittar på en massa saker som att tända massor med ljus, jag badar i ljus och drunknar i ljus. Jag kommer även på att göra en massa annat, som att se på tusen och en himlans massa nätters filmer, dra ner rullgardinen mitt på dagen, läsa böcker under sängen med en ficklampa, svulsta i mig en massa kryddig mat och känna på det blåmörka skenet mitt på dagen. Till exempel.

På sommaren kan man ju inte göra sånt här. Det känns onödigt att tända upp en massa ljus för att behöva mysa eller värma sig när solen redan värmer. Det känns även, kanske till och med lite banalt att dra ner rullgardinen samtidigt som alla andra kastar sig på den ultravioletta gräsmattan med sina spyröda picnick-korgar, för att gassa under sol och sen hångla upp kött, medans jag sitter där bakom min nerdragna rullgardin, tänder ljus och smyger mig ner under sängen för att läsa.

Now that autumn is here, I find out a lot of things to do. I go creative - light up candles, touch the dark-blue glow outside, pulling down the blind and hide under the bed with a book and flashlight. During the summer there is no chance to be as creative - to invent such things. I mean, the candles can not replace the sun´s heat, and if I pull down the blind and hide under the bed I think people will see me as a bit trite.

tisdag i efterskott

Det händer alltid mycket nuförtiden. Men i tisdags var det extraordinärt - en dag fylld av nya äventyr från tidig otta till sen nattvard.

Först samlades alla i min kurs för en examination på den första delkursen. Vi tänkte så det knakade och diskuterade så det sprutade.

Marie

Julia

Efter examinationen var hjärnan lite trött och då passade det bra med träning. Sen tunnelbana, Pressbyrån-smakar-inget-mackor, en Johanna och jag på väg till ett bokmingel.

Liam Norberg hade release för sin bok "Insidan".

Och Stephen Simmons sjöng samtidigt som mina vener, artärer och hela blodomloppet skakade rumpa till hans otroliga röst.

Och såklart fick jag en bok signerad med ett Carpe Diem.

Ja, sen fortsatte kvällen vidare till Lydmar. Men då ville min kamera tyvärr inte fortsätta leva, utan dog bara lite sådär mitt i allt.

Tuesday in arrears - First we gathered for an examination in school. Then I went to the gym to clear the brain from analysis. After the sweat me and Johanna took the Subway to a book release where the artist Stephen Simmons sang very lovley all the way in to my veins and heart. And of course I got the book signed from the author himself with a "Carpe Diem".

finns det något vackrare än att se en morgon vakna, så tala om det för mig.

Images NaPix CamillaEngman

Is there anything more beautiful than a morning that wakes up, then tell me.

svart, vitt. svartvitt

Jag brukar alltid hinna med dagarna, men nu är det dagarna som faktiskt inte hinner med mig. Det är konstigt det där, med att allt plötsligt vänds från ingenting till allting. Från svart till vitt, från sol till moln, höst till vinter och så vidare.

Det kan gå dagar utan att något speciellt händer. Dagar när jag mestadels rör mig minimalt mellan hem till skola, till träning till hem, till kanske lite jobb och ja, åter hem över gavel och över tröskel. Hem och inklämd mellan mina fyra vita väggar. Ser på den ensliga krukväxtens blad. Förruttna, falla till golvet, dö. Ser mig själv betrakta bladet på vägen ner, min mun orkar inte stänga igen, befinner sig i ett halvdant, halvöppet läge. Trötta, gråa apatiska ögon som följer facebook minut efter minut, efter sekund. Följer taggade bilder från okända människors fotoalbum. Fastna i en paralys, framåtlutad, ryggont, förlorad i skärmens upplösning. Internetextas. Höra grannen spola, stänga igen dörren. Höra hunden börja skälla långt innan brevbäraren kastar in skiten på golvet. Urskilja ljuset, solen utanför fönstret, räkna solår, avstånd. Minutrar, tiondelssekunder, en timma. Svårt att urskilja kontraster, dagens färg i svartvitt, sepia, eller blekrosa, eller kanske till och med transparent. Och så in i en annan dag. En ny dag.

Och plötsligt händer det lika snabbt som man egentligen aldrig vinner på Triss! Vakna, gnugga bort sömnen, hoppa upp, dona, möte, skola, möte, lunch, snack, mobiltelefon, träna, mingel, hemmet, tvätta, diska, skriva, skriva annat, missa blombladets fall, tappa upp badet, höra av sig till vänner, diskutera framtid, borsta tänderna, klippa tånaglarna och aaallt på en gång! Svartvittsepiablekrosatransparent rakt in i en ny dag, pang tjof! Vad hände med igår? Mina ben värker, jag springer, hjärtat hoppar, hjärnan jobbar. Rökfylld tankeverksamhet. Registrerar världen, nya blommor, kryddor, människor, böcker, handslag, ögon, tankar, måsten, livet till och med 80 och allt i ett enda stort trumvirvelslag!

Ja, så har det alltså varit de sista dagarna. Dagarna har helt enkelt inte hunnit med mig, min fart. Men snart kommer jag åter ner i dalen för att röra mig långsammare, passiviteten rycker tag i min nacke, räkna hål i väggen, klockslag längta efter rörelse. Efter liv. Men så är det ju. Livet är för det mesta svart. Eller vitt.

The days pass as the movements of a roller coaster - Rise and fall, up and down, sun or cloud, black or white, autumn or winter. Some days I just sit down, alone with my fellow soul and follow the death of my single potted plant. And some days I just don´t have time to even breath. Don´t even have time to feel the days pass through me, not above me or miles away. But life is mostly like this, just black. Or white.

a Weekday is also a day worth to be fully lived

Så det blev en ny halsduk idag, vardagen till ära.

So I bought a new scarf today, deidcated to everyday life.

måndag, snart midvinter och hjärtat känner så här

Images Könrad Peter Kurdulija Weltreisender Bonmagazine AlexDram Home

It´s Monday, soon winter and my heart feels like this.

gröna fiskbullar och rosa drömmar

När jag var liten ville jag minsann bli städerska. Mina dagisfröknar lade alltid huvudet på sned, log och utbytte konstiga blickar när jag berättade för dem om mina framtidsdrömmar. Så kom nästa fråga, i pedagogisk och nyfiken ordning: varför vill du bli det? Och mitt svar var såklart den mest logiska i hela världen: för att jag gillar att städa på mitt rum, sa jag och tog en rejäl tugga av den gummiaktiga fiskbullen som simmade runt i grönsliskig sås.

När jag var elva år ville jag bli inredningsarkitekt eftersom mamman till systrarna i bokserien "Tvillingarna" jobbade som just inredningsarkitekt.

Sen ville jag bli journalist eftersom... Jag vet inte varför.

Sen ville jag komma på vad jag faktiskt ville bli.

Sen började min dröm ta sig en mer vuxen form.

Sen började jag studera.

Sen fick jag inget passande jobb.

Sen gav jag upp min dröm.

Besviken.

Drömmen syddes om.

Och nu är jag bara så fruktansvärt nyfiken på vad som händer i min framtid, under morgondagen, som till exempel tisdagen, den 13/10.

Drömmen är fortfarande en dröm - men hellre insikten till försöken än missnöjsamheten över att inte ha nått ända upp.

Idag pratade jag med en av mina kursare. Och så gjorde jag medvetet misstaget att slänga ett helt bowlingklot till fråga om vad hon önskade göra med sitt liv. Mest bara för att se hennes svar i relevans till mitt egna. Jag fick faktiskt ett ordentligt klokt svar tillbaka - hon sa att hon ville planera så att hon kunde veta vad hon skulle syssla med i åtminstone tre månader framöver. Hörde ni det?
TRE MÅNADER, inte resten av livet! Det kallar jag för att vara realistisk men framförallt även att vara ärlig mot sig själv.

When I was a child I wanted to become a maid. When I was eleven I wanted to become an interior designer. Later on I set up new more adult dreams - studied, did not get the right job, disappointed over not being able to realize my dreams. Reshaped the dream and became more realistic. Rather having insight into the trials less than pleasurable fact of not having reached the top.