cigglöst

Jag kan verkligen inte förstå. Finner ingen logik.

Ok, låt oss ta det från början. Det här handlar om mig och alla rökare. Eller egentligen får alla göra som de vill, bara jag inte blir nerblossad med cigarettrök. Och de flesta är ju faktiskt rätt duktiga på det, att ställa sig lite åt sidan när de röker.

Och ja, det händer ibland att någon enstaka person visar på någon sorts insiktslöshet eller kanske mer hänsynslöshet. Jag är inte så kräsen av mig, men säg att man sitter i en busskur, bredvid en annan person. Det spöregnar, jag har ingen lust att ställa mig någon annanstans än under busskuren. Personen bredvid mig tänder en cigg, sitter kvar. Det spöregnar. Jag vill verkligen inte ställa mig utanför busskuren under regnets piskrapp. Personen bredvid mig sitter kvar, skiter fullständigt i att cigarettröken blåser rakt på mig.

Jag tappar tålamodet. Orkar inte le dubbelt åt personen - både irriterat och vänligt urskuldrande på en och samma gång. Efter några lidelsefulla sekunder fyllda av cigarettrök som hinner fastna både på hår, jacka och i lungor hoppar jag hastigt upp från bänken och ställer mig tvärt utanför busskuren med armarna i kors samtidigt som jag stirrar på personen. Ja, jag använder mitt vapen - mina ögon, och stirrar ungefär så som det en gång svartnade till i ögonen på mig när ett par pojkar låtsasbråkade alltför länge med varandra i en alltför trång buss, vilket gjorde att jag blev halvt tryckt mot väggen. Jag stirrade bara på dem, ingen grimas, ingen sur min eller så. Bara stirrade. Pojkarna slutade upp direkt.

Personen i busskuren slutade aldrig röka. Tittade inte ens på mig.

Det finns de som börjar röka när de själva i princip är barn. När man inte vet sin egen identitet. Svårdefinierbar tillsammans med ett grupptryck. Jag försvarar inte dem, men jag förstår varför de faller offer för cancerpinnen. Det finns de som börjar röka runt 20-års åldern. Lite för sent att börja om man nu ska börja, kan jag tycka.

Och så finns det personer som börjar när de är runt 30-snåret. Som en kvinna jag halvt känner gjorde. Började röka för ett halvår sen. Varför då kan man ju undra? Hon själv har väl inget riktigt svar på det.

Hon är mest bara chockad över att hon "redan" efter ett halvår börjat dras med en irriterande rökhosta.

I´m against some smokers who believe that non-smokers will adapt to their needs. Kind of having to look at people when they urinate.

jag, min stenåldersmobil och 3megapixelkameran

Me, my ancient cellphone and its 3megapixles camera.

hyllningen

En vän till mig är ute till havs just nu. Jobbar till havs. På andra sidan jordklotet. Ja, ni förstår hur glassigt det måste vara. Hon dricker, nej förresten, badar säkert i en massa pina coladas. Solar till sig en livstidsbränna och dansar lambada ända tills sista solstrålen säger adjö för dagen, någonstans i den enorma horisonten.

Ungefär så tror jag att det är.

Att hon har allt man kan begära - för till havs guppar det ju även både vackra kvinnor och MÄN.

Så jag frågar nyfiket hur det går med raggandet - som Peter Jihde oväntat alltid säger: hur känns det? Och det känns väl inte sådär speciellt, menar min vän. Det finns ju liksom inte så många snygga killar abroad att hänga i julgranen. Inte bara så här års, utan alltid.

Det är väl det enda minuset där ute bland de blöta vågorna. Killtorkan.

Torkan på killar som vet hur de till exempel ska klä sig - att det inte alltid är mysigt med ljusa, midjehöga pösiga jeans (som smiter åt på ett enda ställe) och en urtvättad stor t-shirt.

Inte många andra män kan överträffa den svenske mannen när han klär sig som bäst, när han rufsar håret som mest, och när han egoboostar sin manlighet som en häst!

A small tribute to the Swedish man´s appearance.

matdagbok

Frukost: pepparkaka

Lunch: mintkaka

Middag: skånekaka (med ost och smör)

(Undra vad en diestist skulle säga om middagen - den är väl ändå rätt ok om man tar med lite ost och smör? Med tanke på att få i sig rätt energi alltså.)

A healthy example of one day´s food diary, containing mint cake, gingerbread and some kind of sweetened domestic bread. Healthy or not..?

kära tomten

Jag önskar mig detta himmelska väder när jag stiger upp imorgon.

p.s går det tyvärr inte att ordna gör det heller ingenting för jag har ändå en massa andra saker att göra här hemma, vilket innebär att jag bara får ångest när alla andra kan panikspringa ut i solen och inte jag. d.s

Dear Santa, I wish that I could wake up to this lovely weather tomorrow. If you not could make it then it´s ok, cause I have other must-dos at home and will just have anxiety of all those running out in panic to not miss the sun.

fattigdom

Det där med att ha godsaker hemma utifall att man får besök, det funkar inte riktigt hos mig. Har aldrig funkat eftersom jag brukar fylla ut mina rastlösa stunder med andra saker, typ småsnask.

Just nu känns det lite fattigt på fika om någon skulle plinga på hos mig. Vet inte riktigt vad jag till exempel skulle säga till jehovas vittnen:
"Alltså ursäkta mig herr Jehovas. Jag är rätt fridlig och så av mig men jag kan tyvärr inte bjuda in dig nu eftersom mitt julfikesortiment inte är komplett. I russin-och mandelpåsen finns bara russin kvar, i pepparkaksburken finns bara smulor kvar och bland nötterna ligger endast nötknäpparen kvar. Men honom kan du få ta med dig om du vill, nötknäpparen alltså."

I find it difficult to keep goodies at home, for coming guests. It often happens that the coffee selection is a bit incomplete. So my problem is what about to say when for example jehova´s witnesses knocks on my door: "Erhh, peace man, but I´m sorry mr Jehova´s to disappoint you, but there´s neither gingerbread or almonds in da house. But you can at least have the nutcracker, if you want..."

textetextextextextextextextext

Åh nej, inte mer text tänker du, kanske.
Jo, jag vet, så tänker jag med.

Att det kan vara skönt att slippa anstränga ögat när man läser blogg, att jag borde lägga ut åtminstone en bild så att du hinner vila upp dig mellan inläggen. För av egen erfarenhet vet jag att man får sig ett litet lyckorys när man 1. klickar fram bloggen man dagligen brukar läsa och upptäcker att den är uppdaterad. 2. att lyckoruset förstärks när inlägget innehåller minst en bild att betrakta, begrunda, kritisera, avnjuta.

Men ledsen alltså, jag är inne i en skrivperiod i bloggen OCH i det vanliga livet. Det blir bara text. Det går inte att hitta någon passande bild. Jag är inte på det humöret just nu, att lägga upp nån söt liten sepia-bild på ett brinnande litet ljus eller på mig själv. Det skulle bara kännas platt och tillgjort. Ungefär som i ett genomskinligt försök till att härma något man försöker vara. Eller nej, vänta, ungefär som att dra på sig högklackat man inte absolut inte kan gå i. Som man staplar fram i, men som man bär bara för att det är snyggt.

Men jag kan tänka mig att mina vänner inte blir så smickrade av mitt ständiga skrivande överallt.

Det kan hända att de upplever mig som lite inåtvänd, tillbakadragen, asocial eftersom det enda jag gör är att skriva när vi umgås. Det menar att det liksom blir enformigt att umgås så, vilket jag har full förståelse för.

Det händer ibland att jag är så djupt inne i all text att jag glömmer bort världen omkring mig. Såpass att mina vänner måste väcka mig när jag är igång som mest. Första gången ropar de försiktigt: veronica... hoho, ska vi umgås eller inte?

Jag låtsas inte riktigt höra. De ropar fint igen.
Och de ropar en tredje gång:

VERONICA!!!

När jag väl tittar upp från pappret är de borta.

As you can see I´m addicted to just post a lot of text on my blog. Where are the images? Well, I´m not in the right mood right now to put some images, just feel for writing down text here on my blog AND irl. But I think my friends may dislike it because of me being introverted when we´re hanging outside - all I do is keep on writing while they get bored and call my name - first time: "veronica, helloo anybody there?" They call at me a second time. And for the third time: VERONICA!!!

And when I look up from my (master)piece of paper they are gone.

flödestext

Så blir du lycklig.

Jag kan inte komma på något att skriva om. Helt lost. In space. Kevin Spacey. Det enda jag tänker på är lycka, och ordet legitimt. Vad var det som jag igår sa var legitimt?

Jag måste skriva, kommer bara inte på vad. Bloggen skriker efter outfits, nej bloggen skriker efter inlägg menar jag. Bloggen skriker efter inlägg, krönikan väntar och essäerna suckar. Åh, så svårt. Kanske ska jag skriva om melankoli, om lycka, om blogg, om outfits, om smultrisar, om stockholm, om kärlek??? Vad ska jag skriva om?

Komma på. Nu. Behöver kanske bara ta en paus. Vila mig lite från språket.

Pausa.

Leta efter fräcka ord att slå upp i ordboken. Såna jag inte riktigt hänger med i. Såna som jag hör uttalas på tv. Som jag inte förstår mig på. Orden alltså. Kan jag då verkligen författa om jag inte förstår vissa ord?

Författare, förresten.
Stort ORD.

Vad ska jag skriva om? Kanske om hästar, kossor, prassliga löv, bris som smeker hår, sol som värmer med sin handflata, varm sand mellan tårna. Salt i håret, drinkar i havet. Drinkpinnar bakom örat, barhäng, bordsvält.

Svält
Svälta, folk bantar ner sig.
Inte som barnen i Afrika, men nästan.
För mycket av det goda. Vi i-landisar som ständigt söker svar.

Kosmopolistisk syn. Behöver vi det? Vad behöver vi?
Få tänka, tömma ryggsäck på matsäck?

Vad ska jag skriva om?

A text flow about everything and nothing.

3 fina fynd

Just nu håller jag på och plöjer igenom ordentligt mycket litteratur, samlar stoff och så inför essäerna jag ska skriva. Och jag har hittat tre fina fynd längs vägen.

De finns i Merete Mazzarellas essä "Samtal".
(Gillar du att varken läsa eller skriva så kan du ju blunda eller nåt...)

<3 "Kosmopolistisk är den som i sin lilla vrå ser solen, månen, havet, kärleken och medmänniskorna och förstår att sådan är världen överallt och att där i detta ögonblick finns hela världen. Den som saknar kosmopolistisk känsla är den som tror att han måste fara till Paris för att få överblick. Sånt passar småfolk."

<3 "Det finns kulturer där man övar sig för döden genom att i god tid färdigställa sin kista, kärleksfullt lackera den och sedan sova i den då och då. Jag övar mig genom att promenera på begravningsplatsen och med handen känna på den sten där mitt namn en dag ska stå."

<3 "Nu på vintern när björken är som kalast sitter där ofta en sparv och när jag tidigt på morgnarna sätter på kaffevatten ser den frusen och förargad ut."

Läs essän Samtal, den är fin.

Three lovely newly discovered gold nuggets-formulations are presented above, taken from the essay "Samtal" (Conversations) by Merete Mazzarella.

hårda funderingar

Varför säger man att något är fruktansvärt fint, hemskt bra, eller sjukt snyggt? Orden i uttrycken krockar lite sådär med varandra kan jag tycka. Det finns säkert någon förklaring till det, som jag även läst någonstans någon gång. Alltså varför man använder motsatsord.

Och varför benämns förresten cellerna i vårt smaksinne med ordet smaklökar? Häromdagen skrev jag i bloggen om en muffins-sajt som får mina smaklökar att reagera, och kom då att tänka på lökar.

Ordet lök.
Som i grönsakslök.

Det krockar också lite det i smak, att till exempel säga att choklad är behagligt för mina smaklökar.

I have scattered thoughts about some Swedish expressions containing adjectives that are contrary to each other - about to be translated like: awfully delicious, terribly good or sickly nice... And speaking about the word taste buds - in Swedish is the word literally translated into "taste onions".