dagens outfit

Efter Acne-incidenten anser jag Therese vara en sånär som på ingjuten Stockholmare med rätta inställningen, vilket gjorde att jag började lyssna lite på vad hon har att säga om mode. Tydligen ska det vara inne med mjukisbyxor i vår. Eller om det var i år? Nåväl, det är mig strunt samma. Viktigast är att jag snappar upp trenden och testar något som jag har för mig att många andra gör - fota sig själv med kläderna på. (Givetvis fotar jag mig med kläderna på. Skrymmande för din blick vore utan kläder!)

Tydligen skall man alltså köpa ett plagg, exempelvis mjukisbyxor, klä på sig dem och fota sig i dem. Antingen i en provhytt eller hemma. Sedan skall man lägga ut bilden på sin blogg och sedan ska man anses vara ganska moderiktig.

Va? Jaha, du undrar om jag inte redan hade koll på det där med mode? Jomen självklart har jag det snälla du. Det var inte det jag menade. Jag brukar givetvis pråla upp mig i finaste krås och flanera på skumpa places, som man säger på stockholmsspråk. Men just det här med mode i samband med blogg som medium är föga nytt för mig vilket förklarar detta nybetingade intresse.

I alla fall när Therese åkte tillbaka hem till Göteborg skyndade jag mig hem, drog på mig mina nya mjukisbyxor och plutade med mina läppar för en så kallad outfit-bild. Dock syns ej mina läppar på bilden, men inte nådigt illa va, för att vara nybörjare?!

Me, doing a today´s outfit. I also plute my lips, which unfortunately not is visible in the picture. But not bad, eh?!

som man säger på bloggspråk:

Älskart!

Love it!

staden där alla är välkomna

Jag njöt av att stå på min balkong och känna avgrundens underläge långt ner under mina fötter. Jag njöt av att stå ett huvud över Stockholm. Och allra mest njöt jag av att Therese njöt av utsikten från min balkong, tror jag. Jo det gjorde hon. Hon rös till, av vad jag skulle vilja kalla för välbehag. Sedan sade hon möjligen att det var lite kallt. Men jag försökte hålla henne kvar ett tag till, låta henne sippra in en enastående Kungsluft.

Sedan började det till min fasa att snöa! Precis när Therese sträckte ut sin handflata för snön, drog jag in henne i lägenheten, skyllde på några föga dammoln som Stockholm glömt städa upp och utbrast i ett: ojojoj, nämen se här, vinet står redan uppdukat och bräserat, som man säger på restaurangspråk.

Dagen efter balkongetablissemanget tog vi en runda förbi Stockholms stadshus. Stockholms ess, som man säger på kortleksspråk, förkunnade jag för Therese. Tydligen hade jag betraktat de tre kronorna på tornspiran ett långt tag, för när jag väl tog bort handen från hjärtat och torkade bort några finstrilade tårar från ögonvrån var Therese borta.

Snabbt letade jag upp Therese som redan hunnit in i någon butik som kallas för, hör och häpna, något så underligt som Acne. Nåväl, detta är Stockholm och i Stockholm är allting förlåtligt. Även butiker med hudproblem, sa jag och klappade Therese vänligt på armen. Hör du det, ropade jag sedan högt och snurrade om för att försäkra mig om att alla i butken hörde. I Stockholm är alla välkomna, stora som små, Acne som munsår!

För att sedan överbevisa min stolthet slet jag på måfå fram en jacka som hängde i butiken. Den såg inte ut att vara så mycket för världen med sina fransar och täcklappar. Till en början förstod jag inte riktigt varför Therese stirrade storsint på mig när jag gick fram till kassan. Men när jag skulle betala jackan visade det sig att jag inte riktigt hade råd. Fast råd har jag givetvis alltid, det beror väl på om jag hellre vill lägga mina guldslantar på en Dolce & Gabbana, där Dolce betyder sötsak, eller något som kallas för Acne, vilket talar för sig själv.

Men av Therese min att tolka när jag skulle betala, hade hon tydligen redan koll på att även trasor kan vara dyra, vilket gjorde mig stolt över att få vara vän med henne (precis som att hon mått vara stolt över att få vara vän med mig).

Hon döljer dock det snyggt, min vän, när hon låtsas om att även trasor är välkomna i stan. Therese har tämligen indirekt klarat provet - hon känns som en gedigen Stockholmare.

My friend Therese enjoys the view from my balcony and I - I totally enjoy it! This is how it feels to have complete control of Stockholm I exclaim while it, to my horror, starts to snow! The day after the balcony establishments I guide Therese to Stockholm City Hall and while I wipe off some proud tears Therese is gone away, to a, lo and behold, a shop called Acne. And by this Therese proves that everyone is welcome to Stockholm; Acne as cold sores. She´s a true Stockholmers!

en finsmakad bragd

Therese är kvar hos mig i Stockholm. Jag försöker åtnjuta hennes sällskap även om det är svårt för mig att bortse från min stora miss. Det är ingen fara alls, kvittrar Therese och spejar klädbutiker. Jag går bredvid, förargar mig ständigt över snön. Sparkar till en snöhög, missar med någon centimeter, slinter och halkar på baken. Therese hjälper mig varsamt upp och jag daskar snabbt bort snön, samtidigt som jag försäkrar mig om att ingen ser.

Hur kunde jag missa detta, det mest uppenbara. Att glömma forsla bort snön är som att glömma sin terpentin till oljemålningen. För mig är det ett stort nederlag, även om jag må erkänna att det är svårt att säga rätt ut. Ja, jag åsamkar ju inte bara Stockholms anlete. Jag bedrar även dess invånares rykte, inklusive mitt egna. Det finns inget här att visa upp, allt är igendränkt och vadande smutsvitt.

Därför funderar jag på att låta Therese få ta del av den allra finaste ägodelen, min alldeles egna tavla - mitt balkong. Jag skulle kunna låta henne stå på min balkong och känna en alldeles säregen stockholmisk höjd på sjätte våningen. Låta henne känna hur det känns att stå över hela staden, att äga staden. Och skulle det behövas kan jag spä på med en flaska rött av allra finaste kvalitet. Jag menar, något hedrande minne bör hon ändock ta med sig hem från Stockholm.

My friend Therese is still with me in Stockholm, though there´s still snow everywhere we go. I hardly try to focus on her company, thinking of maybe giving her a lovely view from my balcony. To let her breath in the best of Stockholm, to let her see how it feels to me to own the view of the city. And maybe I should give her som fine wine, so that she speak good about Stockholm when she arrives back to Gothenbourg. That will surely lead to a very good reputation for Stockholm, (including me).

slaget vid välkomnandet

Minns du Therese, som jag gästade hos i Göteborg för inte så länge sedan? Hon som jag då provade förträffliga hattar med, gick på kondis med och föll för stadens vackra stag på alla balkonger med. Ja, jag föll för stagen, inte staden. Ok, jag må erkänna att jag även föll för staden, men hursom. Nu är det Therese tur för Stockholm och jag har noggrannt förberett min stad för detta celebra besök. Jag bad till exempel staden att fräscha till sig lite, ansa sig och klippa håret som man säger på frisörspråk. Något Stockholm tog på stort allvar och genast sattes det igång med ett byggprojekt vid området Slussen, som visade sig ta längre tid än beräknat. Nåväl, sa jag och gav därför staden i uppgift att istället försöka verka inbjudande. Inbjudande på vilket sätt då, undrade staden. Tja... till exempel genom att låta folkmassorna bete sig polite, som man säger på engelskspråk. Det ska väl gå att ordna, svarade staden.

När vi väl möttes upp på centralstation, jag och Therese, sträckte jag stort på ryggen och harklade mig högt samtidigt som jag vände mig om mot stadsvyn och viftade med handen i en teatralisk gest. Mitt eget verk, även om det är svårt att tro, viskade jag till Therese och avfyrade ett stort grin. Therse undrade lite vad jag höll på med. Och jag undrade lite vad Stockholm höll på med.

Framför mig låg ingen stad, framför mig låg min mardröm, min absoluta absurdism övertäckt hela den kvävande stadsvyn.

Som i ultrarapid såg jag slaget framför mig besegras. Min stolthet Stockholm föll framför mina ögon, likt svartvita krigsbilder på television där byggnader faller som i domino-våg, omgivna av stora rökmolnsskyar. Min stad, min son. Åh herre min Gud, vrålade jag förbarmat högt inom mig, samtidigt som jag med tom blick och upptryckta mungipor vände mig om mot Therese med ett: hoppsan sa.

Men du, det är lugnt, svarade Therese och tog mig på axeln. Nej, det är det inte, flämtade jag och även tårarna på min panna fram. Nu är hela besökets essens försvunnet långt åt Håkan Hellström-skogen, som man säger på göteborskspråk. Nej, det är det inte, kontrade Therese. Kom, vi går hem till dig, lämnar av min väska och sen ser vi vad Stockholm har att erbjuda bakom allt vitt.

Men dock jag rörde mig inte. Jag stod kvar. Betraktade mitt kapsejsade verk. Hade svårt att förstå hur jag inför detta besök alldeles kunde missa att forsla bort snön.

My friend Therese from Gothenbourg is visiting me in Stockholm. Though I tried to prepare everything before her visit, still I forgot to remove all disdaining snow.

brevnoveller

Idag fick jag hem ett litet paket med text. Brevnoveller fungerar som en prenumeration fast utan glossighet, utan reklamindränkta uppslag och utan mode. Helt enkelt en liten novell att grunda eftermiddagskaffet med.

Every month I get home a little short story to read, for example when having afternoon coffee.

små nypor hjärtfrekvens

Det händer mig en morgon fylld av rosa rimfrost, att jag vaknar och finner dig ligga alldeles intill. Du ser så fridfull ut när du ligger med slutna ögon, så fridfull att jag ber mitt hjärta lugna ner sig några slag för att inte väcka dig. Jag försöker somna om men när din bröstkorg reser sig likt noter över våg kan jag inte annat än att hålla mig vaken.

Det hjälper inte att ögonen börjar grusa sig på mig, jag kan inte somna om. Det hjälper heller inte att jag tänker på all trädgårds-konfetti vi brukar kasta upp, bakom ett träd, under våra skuggor, i vår värld. För då tänker jag vidare på alla de morgnar vi njuter frukost tillsammans, hur vi dukar upp gryning med dagg och hur dina ögonfransar svalkar ner mina kinder när du ler. Hur din mun fyller upp mitt halva glas och hur ditt födelsemärke på axeln skiftar färg på samma sätt som solens fläckar mystifierar.

Det händer ibland att vi sitter tysta som två blinkande markörer i blank väntan på att fyllas ut med ord och meningar. Och då kan jag låtsas kisa mot solen fast jag egentligen sneglar på dig. Men du kisar aldrig tillbaka mot mig. Inte heller sneglar du. Du ser mig rakt in i ögonen. Förbi mitt skal, in i den grop jag sällan gräver fram för någon annan, än dig. Och varje gång det händer voltar mitt hjärta fem varv över jorden, vidare ut mot stjärnorna och återvänder hem med hela universum i sin famn. Precis som hjärtat gör nu, när du slår upp dina ögon alldeles intill mig.

Prose text about me and you, about heartbeats, effervescent confetti, your mouth filling up my half-glass with soft milk, and about your eyes reaching right into my tenderest spot.

förnimmelsen av dig är som symmetriska moln, tagna direkt ur mitt hjärta

Image zébulon rouge

The thought of you is like symmetric clouds, taken straight from my heart.

en bantad sanning

En av de mest löjliga ting som finns är bantning. Det går inte att banta. Man lurar bara sig själv genom svält och dessutom blir livet fruktansvärt tråkigt när man svälter sig, får för lite energi, blir trött, grinig, och allmänt besatt av att snart få äta. Snart så, när man gått ner ett visst antal kilo.

Detta med bantning var inte vad mitt inlägg skulle handla om eftersom det är ett alldeles för stort ämne att behandla här och nu. Dessutom vill du säkerligen läsa om andra bullar än just moralkakor.

Så.

För att prata om ett sidospår; mat. Om djupfrysta matlådor som Weight Watchers. Om deras gröna lådor med bilder på rejält fräsch mat som ligger inuti och väntar på att bli upptinad. När det väl händer att jag köper djupfryst lockas jag hellre av att köpa just Viktväktarnas eftersom jag exempelvis föredrar att äta canneloni framför andra, som panerad fisk med ärtor och potatismos.

Men.

Jag blir lika missnöjd varje gång jag har ätit maten. Det behöver knappt gå en kvart, eller nej, efter sista tuggan och jag känner mig fortfarande hungrig. Det är som att äta en aptitretare som till stor del består av modifierad sörja med sås.

Häromdagen vände jag på paketet för att se hur många kalorier det egentligen är i maten och såg att antalet kalorier motsvarar ett mellanmål(!) Jag har inte stenkoll på Viktväktarnas koncept men jag anar att deras devis är fem mål mat om dagen och i små mängder. Men det här är ju löjligt. Vem som helst, även de som inte idrottar, måste få sig en otillfredsställd törn efter varje måltid med Viktväktarnas rätter. Tanken ligger väl ändå inte i att hålla sig till så kallade points (underförstått kalorier). Den mänskliga grundtanken ska ligga i att det, efter varje måltid, känns lagom påfyllt i mage för sockernivåns skull och att näringsintaget är intakt.

Kanske är det så att Viktväktarna finstilt vill smörja över själva idén om bantning med sobert gröna, gula och röda poäng.

Weight Watchers lunch box is below a resonable level for what a proper and nutritious meal should be classified as. It feels as if WW gently cover starvation with green, yellow and red points. So I have to stop buying the lunch boxes even if they have succeeded in packaging design.

vänta

Försvinn inte min älskade sol. Det är så mörkt och eländigt här. Kallt är det också. Vänta, jag vill känna av dig en stund till, känna dig smeka mitt ansikte och värka till i mitt hjärta. Vänta, solen.

Don´t go away my splendid sun. It´s so dark and cold here. So, just wait and let me feel your embrace of my face and the aching hangover in my heart.