gråsmuts

Plötsligt kändes alla människor så 2009 när solen kikade fram och målade upp distinkta konturer över staden. Det var som att putsa till glasögonen, som att dra ett varv med vindrutetorkaren, som att ställa sig en bit bort och betrakta på avstånd. Jag kunde se hur mycket denna vinter har tärt på oss. Lika sårbara är vi för ihärdig vinter som över döden. Jag såg avdankade kroppar, gråa kappor, noppriga halsdukar, söndersältade skor, yviga mössor och bleka anleten. Och jag ville bara samla alla människor i en ring, hålla i hand och viska varmt att vi nu går mot ljusare tider.

Men jag hann inte göra det eftersom några skitiga snöflingor sakta började ringla ner från himlen. Lika retfullt föll de ner som en bilförare håller underkant på hastighet.

The long winter has made us all to discarded cells wearing pale coats, worn scarves, tattered boots, bushy hats and sad faces. I haven´t been able to see it until now, when sun shines and paints up distinctive lines over city.

mello-marshmallow

Jag måste skriva något om Melodifestivalen, antar jag. Personligen tycker jag att Salem Al Fakir är ett mästerverk och för att inte tala om hans senaste skiva, Ignore This. Det gjorde inget att han inte vann igår eftersom han redan är så pass kommersiellt etbalerad för sin musikalitet. Att skicka ut Al Fakir på Eurovision skulle istället bli som att se honom uppträda i rakt hår - lite av hans charm skulle försvinna och blekna bort under Balkans allians-eskapader.

Igår kväll satt jag alltså tillsammans med en vän, under stadens upplysta fönster, bussarnas tomma säten och lyssnade på när hela svenska folket höll andan för Anna Bergendahl. Fint.

Congrats to Anna Bergendahl - winner of Swedish Song Contest 2010!

slutjagat

Efter att ha jagat den i hela Stockholm fann jag till slut min oranga pärla. Idag klockan sexton.tjugofsex slog jag mig ner på ett fik med min vän August, en kopp kaffe och skatten - morotskakan! Som jag har letat runt på otaligt många fik, som jag har tvingat mig själv till att istället äta robusta chokladkakor som kladdat runt i munnen, etsat sig i gommen och runnit ut i mungiporna. Folk har vänt sig om, begrundat och beundrat min mage till stor kaka. Folk har viskat, folk har nickat, smilat och folk har applåderat. Först började någon klappa i slötakt, sedan en till, ännu en och till slut stormade  hela fiket i svulstigt finstämda applåder. Men jag, jag var aldrig riktigt nöjd. Mungiporna pekade neråt, chokladkakan rann ut, smulor landade på assietten framför mig och kaffet smakade bara beska bönor.

Men så dök plötsligt fiket med stort f upp, mitt framför ögonen på mig. Jag sprang in, skrek i falsett åt personalen: har ni morotskaka?! Ja, ta det lugnt, vi har alltid morotskaka, sa det. Vart vart, gormade jag och studsade runt med blicken på diskens multipla pajformer. Där, pekade han och förkunnade att de har stans bästa morotskaka eftersom de gör den själva. Jag garvade högt åt hans skämt. Men personalen tittade på mig med likgiltig min och jag förstod att dessa herrar i långt hår, tatueringar och örringar i öttöjda öron faktiskt bakar sina egna pajer.

Å vi satte oss ner, jag och August. Å vi grät så det skvätte koffein ur våra ögon, för morotskakan, den var gudomlig.

Sockersöt och trött som jag sedan var lutade jag mig bakåt i fikets fåtölj. August petade till på mig och sa att vi kanske borde gå hem. Jag viftade bort hans ord och läspade fram att jag bara skulle ta en liten siesta, som man säger på spanskspråk.

I´ve been hunting carrot cake all day, but no place seemed to have it. So I consoled myself with eating chocolate cake and burnt coffee. I cried for my lack of carrot cake. I blew out dry chocolate crumbs as I gurgled coffee. Finally, the place appeard in front of me - the place where they bake their own pies and cakes. And I sang hallelujah for everyone while I filled my mouth and soul with this orange golden pearl.

väldigt välkommen

Det har visst hänt en del med besöksstatistiken på min blogg. Och hade statistiken varit en viktkurva hade jag oroat mig fett mycket för fetma. Besöksantalets uppsving är lite som att gå från att hålla klubbspelning på en bakgata, till att spela i Globen. Och jag som inte ens bett om att få vara med i Idol.

Nej men detta är ju kul. Jag är glad. Någon måste ha tipsat dig. Är det solen tro?

Jag vill i alla fall passa på att välkomna dig du nya läsare. Håpas du kåmer trifas! Kan säga att här händer inte så mycket i bildväg. Bilder är fint, men bilder i text är förskräckligt mycket finare.

Tack och välkommen åter.

The number of visitors here on this blog has increased significantly. So just wanted to say, welcome to a quite textual blog my reader.

sällsynta sällskap

Idag vaknade jag av att någon kittlade mig på näsan. Dammråtta, tänkte jag i sömnen och viftade bort det med handen. Och det kittlade till igen. Min näsa rynkade på sig och nös stort så det skvätte om sängen, vilket gjorde att jag vaknade till. Och tänka sig att det jag såg uppenbara sig framför mina ögon inte är något man ser varje dag. Den kropp jag skådade framför mig är sånär som på gudomlig för oss i detta land.

- Nämen hejdu sötnos, klingade han och smekte lätt med sin hand över mitt hår. Jag sträckte på mig och gäspade bort sömnen.
- Hej älskling, sa jag glad över att äntligen få se honom även om min röst inte gav min glädje någon direkt rättvisa. Jag var fortfarande trött och inte van vid att bli väckt av honom. Inte van vid att bli väckt av någon alls. Hans ögon lyste starkt, hans mun log brett och fick hela mitt hem att skina upp i varm symfoni, pecis som att nyansen på ett korallblått hav talar om sitt varma vatten.

- Är klockan redan tolv, frågade jag och satte mig hastigt upp och bet mig i läppen. Hade jag vetat hade jag förberett mig bättre för hans ankomst, men nu hann jag inte. Mitt hår låg tillplattat på ena sidan av huvudet och han skrattade skållhögt över min sömndruckenhet. Hans skratt studsade över rummets väggar, föll mjukt in i mina öron och rann ner i mitt hjärta. Håret på mina armar reste sig likt djupt tacksam åskådare. Ville applådera, ville spela finstämd flygel, ville göra vågen. Det sved till av lycka och jag började gråta för jag visste inte vad jag annars skulle säga. Tårarna som vällde över kinderna var lika varma som hans hand över mitt huvud och jag frös inte längre. Jag kunde gå hemma utan tofflor, utan strumpor, mitt golv var varmt. Och jag kunde luta nästippen mot fönsterglaset utan att den blev blå.

Jag studsade upp ur sängen, kramade om honom, kände hans hals dofta mjukt rosvatten. Mina tårar torkades upp av hans trygga läppar och mina kinder blev till varma, persikorosa drömmar. Jag ville aldrig mer släppa taget om honom. Nu var han äntligen här, min älskade sol.

Today I found a very unusual person to stand by my bed and look down at me when I woke up. Hi sweetie, he said and laughed out in a scalding volume when I sat up in bed with hair flattened on one side of the head. I bit my lip and thought I should have prepared myself for his arrival. But he didn´t seemed to care. He took my hand and held me gently in his arms and I could feel his soft scent of rose water. My hair on my arms stood up, wanted to applaud. My home suddenly got embraced by a warm symphony and I could not do anything but cry of happiness. Finally he was here, my lovely sun.

fredagsmys

På fredagar spritter det extra i kroppen, i magen kör fjärilarna uppvisning och mina ben flaxar fram i nätt rapid. På jobbet lägger jag upp fötterna på mitt skrivbord, viftar med tårna och svänger med huvudet till kolibriernas sång från fönsterblecket. En vårvind drar förbi och får de vita gardinerna i fönstret att blåsa upp i stora segel. Jag gör honnör, låtsas befinna mig på ett skepp och mina ögon glittrar mer än solens reflektion på havet.

När sista arbetstimman är slagen slår jag på klockan, hoppar in i bilen, glider förbi bland täta trafikköer, kommer hem och ropar darling, I´m home! Min darling står just och dukar upp helgen på bordet, jag ler brett, pussar darlingen hastigt på pannan, klappar barnen på huvudet, rufsar till deras hår och hör dem säga, men mamma sluta pilla i mitt hår!

Sen sätter vi oss i soffan, jag tar en whisky som är rökigare än en tät brand. Det sticker till i näsan på mig. Jag fullkomligt älskar den känslan när whiskyn och hela helgen ligger i min famn. Fåtöljens nackstöd tar glupskt emot mig när jag lutar mig bakåt, råkar slumra till och vaknar av att barnen klappar till mig på axeln. De ber mig läsa högt för dem. Jag låter handen glida längs med de ståtliga ryggarna i bokhyllan, fångar upp en rygg och börjar högläsa ur en Stephen King. Barnen lyssnar till en början uppmärksamt, men efter en stund börjar det ena vrida på sig. Men, den är inte rolig ju, jämrar han. Jo vänta, det kommer snart, säger jag och fortsätter med min högläsning. Men jag förstår inte vad du läser, grymtar han igen. Det andra barnet tittar på mig, väntar på mitt svar. Jag blinkar till med ena ögat mot henne och säger samtidigt med allvarlig ton till hennes bror att den här är som en Pippi Långstrump bok, fast lite mer Pippi Långkalsong, så hör här. Han tittar förskräckt till på mig, sätter hakan i handen och försöker på koncentrera sig på nytt. Hans syster börjar fnittra hysteriskt. Men förstår du inte, säger hon till sin bror, det finns ju ingen Pippi Långkalsong. Mamma bara skämtar ju.

Sedan är det dags för barnprogram och jag går för att ta mig ett glas vin innan jag slinker in i duschen. I köket står min älskling så grann i sitt förkläde, flamberar panna, kastar sky och vänder stek. Vinet smakar precis som det alltid gör på fredagar. Helg. Alla andra dagar smakar den mest ingenting, möjligen lite vätska och behov. Vardagen har mig veterligen en omöjlighet i att toppa ett fredagsmys.

A cozy Friday is a familiar feeling. Almost all adults know how it feels to come home to their families after work, letting weekend make one feel relaxed, in company with a glass of wine or whiskey. But what happens if we throw on gender roles in family a bit? Allows them all to be natural. Would it be the same recognizable familiar feeling or would we still wanting to know who is doing what?

un verre de vin et une baguette, merci

Jag tänkte vara riktigt rå och ge mig på franskan. Lära mig det franska språket. Så därför lånade jag mig en bok på bibblan, en skönlitterär bok på franska. Une Femme, heter den så passande. Jag har aldrig hört talas om den, så någon som har det får gärna ge mig en kort resumé på den. Tyvärr hittade jag ingen mer känd bok på bibblan som är översatt till franska, typ Snabba Cash eller Bitterfittan, vilket nu gör att det kan bli svårt att förstå vad man ska leta efter för kontext i denna helt okända berättelse.

Hur jag i allsin dar tänkte?

Jo, jag tänkte så här att börjar man läsa några ord, meningar, ett stycke, flera sidor, ett kapitel och till slut hela boken, kanske man lär sig lite franska i alla fall. Man lär sig att läsa sig till en helhet. För att börja från grunden med fraser, ord och andra turistfjanterier i diverse abc-lexikon, det bojkottar jag. Att lära sig ett språk genom att få en fras upprepad för sig tvåtusen gånger med övertydligt uttal är ungefär som att dricka vin med sugrör. Man förlorar totalt känslan för språket.

Nej, jag kan ingen franska alls. Men jag kan däremot andra närbesläktade språk. Då kan man ju gissa sig till ord. För det är väl lite same same, eller?

I want to learn French, so I borrowed this novel from the library. No, I don´t know any French at all, just familiar with some of its closely related languages. So I think it will be the same to read in French, that I sooner or later the farther I get in the book, will understand the story. Yep, I think this way is the best to learn a language and also get the right feeling of it.

att fika, som man säger på svenska

Nä, här blir inga barn gjorda. I alla fall inte några läxor, så jag beger mig nu ut för att insupa solens generositet någonstans på ett stillsamt och behagligt fik. Där kan jag sitta i alldeles lugn och ro och läsa. För dit får min bebis Mac inte hänga med, det är ett barnförbjudet fik! Dit skall endast Jonathan Swift och Voltaire få hänga med. Och så ska vi sitta där, vi tre och skapa historia i triangeldrama, trilogi eller kalla det vad ni vill, jag förstår ändå.

I´m on my way out to breath in the sunshine and having a cup of coffee in company with Jonathan Swift and Voltaire.

en snöflingas efterskalv

Vet du vad? Vet du vad?
Nej mamma, jag vet inte. Säg!
Min blick stirrade spänt ut i tomma intet, mitt grepp om telefonen hårdnade och likt sylvassa pilar sköts mina axlar upp mot öronen. Vad hade nu hänt? Jag visste att det hade något med mitt kommande besök hos min familj ute i landet att göra. Och av mammas röst att döma lät det som om livets byggstenar just rasat samman, som om gräset faktiskt inte är grönare, som om jorden av forskare nyligen konstanterats vara platt och som om vintern skulle vara året ut.

Det rosslade till i luren. Mamma höll andan, jag höll andan, vi spände öronen på varsin sida om den strama telefonlinjen. Mina örsnibbar gick på högvarv, blev röda. Vem av oss skulle först börja tala?

Mammas muntra rosslande bröt isen. Det var lite som den finurliga känslan av att se det börja rycka till i en komikers mungipor, just innan poängen med slutskämtet ska utdelas. Jag hörde mamma svälja, förbereda, ta ton:
Jo, när du kommer hit. Jag är ledig den helgen, men...

För ett ögonblick visste jag inte om det trots allt ändå var något allvarligt som hänt där hemma. Jag analyserade mammas andetag-två korta, en lång. Min hand knep ett hårdare grepp om telefonen, mina knogar vitnade sakta, huden blev genomskinlig, nästan så att jag kunde se knogarna bryta sig loss ur skinnet. Och även om jag inte är särskilt bra på det höll jag andan, ställde mig vid fönstret, blickade ut mot dagen, såg en snöflinga sakta ringla ner framför mina ögon. Jag hann memorera snöflingans stjärnformade mönster. Och jag tänkte hur fascinerande det är att en snöflinga av naturen kan vara så symmetriskt formad. En snöflinga, en perfekt iskristall, som ser ut som en snöstjärna. Och tänker man efter riktigt noga skulle man kunna förstora upp snöstjärnan för att toppa den på julgranen, om den inte hade varit så känslig för varma temperaturer, det vill säga.

Jo, jag är ju ledig hela helgen när du kommer och hälsar på, får mamma slutligen fram.
Ja!
Men just den lördagen när du kommer hit har jag en yogautbildning inbokad.
Ja...
Är det ok?
Ok med vad mamma?
Att jag är med på den?
Vadå, yogautbildningen?
Ja?
Ja. Men var det bara det du skulle säga?
Ja.
Inget annat?
Nej.
Vadå, du undrar om det är ok att du inte umgås med mig hela tiden när jag kommer?
Ja.
Men mamma. Klart det är ok. Vadå utbildningen, hur lång tid tar den? Sex timmar?
Nej, kanske någon timma sådär.

Och där, just där med alla de sorgliga föraningar jag staplat upp på hög, föll jag in i en posttraumatisk psykos. Mina axlar brakade hårt ner från öronen, mina stenvita knogar överflödades åter av blodets pulsröda forsränning, min blick började simma runt i dimma och någonstans i mitten på mitt allra innersta frigjordes ett inburat skalv. Kärnans mitt började röra på sig, bryta is, min kropp skakade, vibrationerna skapade fysisk rundgång och mina nerver spelade falsk fiol.

Och mamma som bara ville förbereda mig på att hon inte kunde umgås med mig i en timma av helgens fyrtioåtta.

My mum is sweet, she absolutely cares about being with me 24/7 when I visit my family.

måndag. jag ligger och myslyser med solen

Monday. I´m having a cozy moment with the sun.