får jag chans på dig?

Det var mycket bättre förr när man enkelt kunde fråga chans på den person man var kär i. Under rasten gick man ihop i klungor med sina bästisar till det utvalda killgänget på skolgården. Man hängde tillsammans med killarna, och snackade om ingenting. Och killarna började plötsligt skojbrotta ner varandra medan man långsamt ritade upp en åtta eller nolla med tåspetsen mot marken, samtidigt som man sneglade på den kille man var kär i. När killen sneglade tillbaka hände det att hjärtat slog upp i en låga som snabbt spred sig ut i kroppen och fick fjärilarna i magen att dansa rumba.

När skolan sedan var slut för dagen skyndade man hem, slängde av sig jackan, gjorde iordning ostmackor med oboy och stirrade länge på sidan tjugoett i skolkatalogen, på den översta raden längst till vänster. Ibland när man hade en kompis hemma hos sig hände det även att man ringde hem till killen, och killens mamma svarade och man frågade med tunn röst om killen var hemma. Medan mamman ropade efter killen kunde man höra hur ens hjärta ropade ut sina slag genom strupen och hur den milsvida yrseln plötsligt anföll huvudet. Armarna blev till spagetti och telefonluren nästan ramlade i golvet.

Förr var det även mycket enklare att göra slut. Antingen skickade man en handskriven lapp till killen under lektionen, eller så bad man ens kompisar att gå fram till killen och göra slut. Eller så var man riktigt kreativ och bytte kille med sin bästis.

Everything was so much simpler in the old days. You simply asked the person you were in love with if it wanted to be together with you. And when wanting to break up you hired your friends to tell the person about it, or maybe you sent over a note to the person during a lesson. And sometimes you got really creative by switching partners with your friend.

mani

Det är sent, jag sitter fortfarande uppe och tvingar mig själv till att skriva trots att mina ögon fortfarande hänger lika tungt som när jag vaknade idag. Fingrarna hamrar sönder tangenterna så att det smattrar och sprätter om mig, och när jag emellanåt blir mer otålig händer det att jag stvavar efl och stressnivån höjer sig direkt till sitt crescendo, vilket gör att hamrandet övergår till provocerat våld. Jag s l å r ner bokstäverna, en och en, och sneglar ständigt mot CAPS LOCK-tangenten för att vilja gestalta hur högt jag faktiskt sålr på tangenterna.

Grannen i lägenheten bredvid bankar plötsligt på väggen och ber mig dämpa mig. Med ens tittar jag upp från mitt maniska maskineri och påpekar urskuldat att det inte är mitt fel, skäll på mina fingrar istället.

På tal om mani, det sägs att Dostojevskij skrev boken Brott och Straff på tre veckor. Sexhundra genialiska sidor på tre veckor. Tänka sig att den additionen är för mig svår att summera. Att skriva ihop ett blogginlägg kräver bara det en dag. Nåja nästan i alla fall. Men möjligen behöver man vara något manisk för att kunna producera en del nytta på så kort tid. Med andra ord är jag ändå inne på rätt spår - jag tror mig bestämt fortsätta med mitt nitiska smattrande på tangenterna, oavsett vad grannen och grannsämjelagarna säger om oljudet, eller våldet för den delen.

In order to write down something more larger in a short time requires a possibly to be kind of a maniac. Look at Dostojevskij, it´s said that he wrote the book Crime and Punishment in only three weeks(!) So why my neighbours are disturbed by noises from my lair is because I try to appear as manic when writing blog posts, in an attempt to achieve something big.

siesta

Att ta en siesta är en riktig höjdare. Det rekommenderar jag dig starkt att göra, jag nästan tvingar dig till att göra det. Om du har möjlighet. Just när lunchen börjat jäsa sig ner i magen och hjärnans morgonenergiska högtryck börjat varva ner i sepia runt tvåtiden, behöver kroppen stänga av sig för några minuter. Må så vara för en kvart, fem minuter.

Och nu när solen äntligen börjar gassa på zenit i detta land känns det mer naturligt att göra som resten av Europa gör när småbutikerna mitt på dagen vänder till close-skylt på dörr och soldisiga gator ekar av lättja. Att ta en siesta. På vintern, med andra ord nästan året runt här i Sverige, förstår jag om du tycker att det må kännas något enfaldigt att krypa till kojs när du redan befinner dig till kojs på grund av det ständiga mörkret. Men nu, passa på. Du har cirka fem månader på dig.

I suggest everyone to take a siesta. It´s a most for the humanity. At least for the idleness sake, when sun starts shining for spring.

till dig Naima

Min vän, låt oss kalla henne för Naima, älskar chai latte. Nåja, hon kanske inte just älskar det, det är ett starkt ord. Älska. Så fullkomligt. Nej, Naima gillar säkert vanligt chai te med kan jag tro. Men saken hör till den att varje gång vi har bestämt oss för att botanisera på ett fik och Naima beställer chai latte, får hon alltid chai te. Ingen skummad mjölk till alltså. Det sinnrika med chai latte är att det just ska vara skummad mjölk, annars kunde det lika gärna bara heta te. Och när vi har påpekat avsaknaden av mjölk för personalen har hon istället fått en liten kopp med oskummad mjölk i. Varenda gång händer det, och dessutom på olika ställen, att hon blir serverad endast te och möjligen föga mjölk vid sidan om, fast hon beställt chai latte. Och jag vet inte vad Naima anser om detta för jag har inte gått rakt på sak och frågat henne, men personligen tycker jag att det börjar bli lite tjatigt detta.

Så jag tog saken i egna händer och köpte hem chai te och mjölk och skummade upp mjölken hårt samtidigt som ett galet flin spred sig över mina skälvande läppar. "Här får ni era chai latte-amatörer! Och här och här, här här här här här här", sa jag högt och tryckte ner vispen ännu djupare i koppen. Genom att ta saken i egna händer fick jag till en chai latte och ja, här står den nu på bordet och kyler ner sig, för Naima är ju inte här. Hon är utomlands, vilket jag kom på mitt under mitt frenetiska makeri. Men läser du detta Naima - varsågod, denna chai latte är till dig.

Everytime me and my friend, let´s call her Naima, want to have a chai latte when heading a coffee shop, we only get plain tea. Or tea with cold milk on the side. We aren´t gracious as to why it´s in this way. So I decided myself making chai latte at home. I whipped milk hardly and swore to all those chai latte amateurs out there. When I was done with it I found that Naima is abroad at this moment. Anyway, if you read this Naima - this chai latte is only for you.

glömde

Image gcvenn

Jag glömde ju helt bifoga bilden på chai latten jag tillverkade. Och när jag skulle ta kort på den hade jag redan druckit upp mer än hälften, och då tänkte jag istället spara ner en bild från nätet men jag hittade ingen sjyst bild och så sprang jag på den här bilden och den funkar ju för det är macarons, och macarons är franskt.

Funkar det som chai latte Naima, eller önskar du hellre ha en chai latte med skummad mjölk?

I forgot to add the image of the chai latte I made at home. But I drank it before I remembered to take a photo, and so I thought of looking for an image on the Internet, but couldn´t find one good enough until I ran through this one with macarons, and macarons is French. So hope it works for you Naima. Or do you rather prefer a chai latte with whipped milk?

Camilla Läckberg skakar om min omvärld

Ibland kan man få för sig att man befinner sig någon helt annanstans än där man är just då. Jag menar då inte något banalt som att för ett ögonblick tro att man befinner sig i tvättstugan fast man i själva verket ligger i sin säng. Nejdå, så galen är jag inte.

När jag var i Paris trodde jag för ett ögonblick att jag fortfarande var kvar i Stockholm. Det hände när jag satt på metron och råkade sjunka in i någon sorts dvala. Som när man sitter försjunken i egna tankar och omgiviningen blir till ett sammelsurium. Jag menar, känslan av att sitta på en tunnelbana eller metro är samma sak, förutom att länderna är olika och att interiören i metrovagnen i Paris inte är densamma som tunnelbanevagnens interiör i Stockholm. Jag sitter i alla fall som i en liten dvala, på väg till nästa stopp för att utforska ett nytt område i Paris. Mitt resesällskap Heili, sitter även med, hon också lite trött och försjunken i egna tankar.

Och plötsligt får jag syn på Camilla Läckbergs ansikte på gratistidningen Metro, som ligger och skräpar på ett säte. Det tar mig någon sekund att koppla ihop Läckbergs ansikte, vidare till Paris. Ungefär som att träffa på en bekant person på ett helt otippat ställe. För en sekund eller kanske en hundradels sekund tror jag mig vara kvar i Stockholm. Hjärnan får svårt att koppla samman alla trådar. Men så faller det mig med ens att jag faktiskt är i Paris - att Camilla Läckberg tydligen har blivit kändis i Frankrike.

Sometimes you get the idea that you are entirelly somewhere else than where you really are. Sounds strange? When I was in Paris, sitting at the metro - for some second I really thought I actually was in Stockholm, when facing a Swedish author on the front page of the news magazine Metro. It´s like meeting someone familiar on a entirely random place. The brain requires time out.

paris, akt II av II

Så vaknade vi till en ny dag i Paris av att ljuset nosade oss på näsan. Se själv.

Medan vi gjorde oss iordning gick franska varianten av Ugly Betty på tv. Le destin de Lisa, hette den. Och så här ser Lisa ut.

Sedan traskade vi in mot centrala Paris. Nej, vi traskade inte - vi tog metron. Avstånden må vara gångbara, men Paris är något större än Stockholm.

En mulen förmiddag och Triumfbågen. Och ett gruppfoto på mig och Heili.

Och vi hamnade på Champs de Elyssé. En paradgata av signifikant karaktär, likt Stockholm med Drottninggatan, Göteborg med Avenyn, och Gävle med Staketgatan. Dock är gatan något större i detta fall, i Paris menar jag.

Vi gick och gick och längs med vägen stötte vi bland annat på konstmuséet och operan. Och på långt håll såg vi något som vi tydligt kände igen. Som ett bekant ansikte reste sig pinnen upp där längst bort. Jag och Heili tittade frågande på varandra och utan att säga ett ord började vi vandra mot den där pinnen. Vi ville se om vi drömde eller om det var sant det vi trodde att det var.

Plötsligt stod den framför oss. Eiffeltornet. Högt som få och ja, som ett eiffeltorn såg den ut. Det vimlade med turister, turistbussar och kön för att ta sig upp på tornet var evigheterslång, så vi nöjde oss med att stå vid dess fötter och fota hela skelettet.

Det akutregnade plötsligt och vi gömde oss på en bar med varsitt glas vin, medan vi betraktade allt folk, som också gömde sig någonstans. På den här bilden var vi förresten ute i Latinkvarteren som ligger söder om stan.

När vi kom till hotellet igen för att byta om till kvällsbestyr, dök solen åter upp och takåsarna bugade sig romantiskt när vi tittade ut från balkongen på vårt rum.

Det blev snabbt kväll och vi hamnade i Marais, ett bohemiskt område man bör besöka om man någonsin kommer sätta ner sin fot i staden. Just det, myten om att alla fransmän äter baguette hela tiden - den vill jag påstå att den stämmer. På stället i bilden nedanför sprang fransmännen in och sedan ut med en baguette under armen. Och när vi exemeplvis passerade förbi en kö till en teater stod folk och mumsade på baguetter, utan fyllning. Baguette is alltså the new black bagel.

Våra magar kurrade av alla promenader och vi satte slutligen ner våra pimpinetta gestalter på en gemytlig och urfransk resturang.

Menyn var som man trodde att en meny på fransk restaurang skulle se ut som - fransk. Se omslaget. Förresten stod det Gravad Lax på menyn. Alltså på svenska. Jag dubbelkollade om menyn möjligen var två-eller trespråkig, men icke. Och jag kollade om jag såg i syne. Men icke. Det stod gravad lax. Och tydligen var det just gravad lax som rätten bestod av. Men inte heter det väl gravad lax på franska?

Jag beställde en jättegod lasange. C'est tres délicieux, sa jag till kyparen och gjorde ok-tecknet med rundad pekfinger och tumme. Och kyparen gjorde samma tecken tillbaka och blinkade till mig. Nej, det gjorde han inte, men det hade varit romantiskt om han hade gjort det.

Någonstans där började kvällen lida mot sitt slut. Och resten av resan är historia. Jag kommer definitvit besöka Paris igen, det är det minsta jag kan göra för min själ.

Paris, act II of II. Among many other things we went to see Arc de Triomphe, Eiffel Tower, main street Champs de Elyssé. And we enjoyed the view from our hotel room, and also we went to a restaurant in the area Marais - very bohemian and cozy area. I´ll definitely visit Paris again, it´s the least I can do for my soul.

ljusets stad

Och vi kom till Paris. Jag har aldrig varit i Paris tidigare, men hört så mycket fint om staden att jag valde att se det med egna ögon.

Paris var ännu finare än jag föreställt mig.

Vi börjar med Moulin Rouge. Egentligen skulle vi inte börja med det, men en kille på planet vägledde oss till den metrostationen, eftersom vårt hotell tydligen skulle ligga i närheten.

Metrostationen heter Blanche, det vimlade med turister där. Lite onödigt tyckte vi, eftersom vi önskade ha staden för oss själva.

Och vi fotade stället ur alla vinklar.

Solen dök upp och välkomnade oss.

Vi gick vidare, hotellet skulle ligga inom räckhåll. Under tiden kom vi på vad fransmän gör under en vardag - dividerar om allt och inget såklart.

Sedan blev vi hungriga, stannade upp och hamnade på en inhemsk restaurang som blev livlig strax efter sex. Befolkningen samlades i stora klungor, åt mat och drack vin. J’aime.

Se så fransk jag ser ut. Rena rama livsnjutaren!

Och vi frågade sedan runt och blev ombedda att gå upp på kullen till Montmartre. Där skulle vårt hotell ligga. Men Sacre Ceur stoppade upp oss på vägen och vi blev snäppet mer hänförda för ett tag.

Vi tog trapporna upp på kullen och våra hjärtan grät plötsligt högt av den magnifika utsikten. Ljuset. Mäktigt. Just den dagen var luften kvav och på håll kunde man se blixtar hugga till mot horisonten. Jag kunde inte fånga några blixtar med kameran, men det här räcker gott som minne.

Det blev skymning. Vi kunde inte sluta fota allt vi kom över. Vi hamnade på torget högst upp på Montmartre och området osade plötsligt Gamla Stan. Förvisso en mer fransk-pittoreskt variant av Gamla Stan.

Till slut hittade vi hotellet. Det låg där vi i princip hela tiden hade befunnit oss, men vi hade gått lite omväg på grund av allt vi ville insupa.

På tal om insupa. Precis vid hotellet låg ett litet snabbköp där vi köpte med oss en vinflaska. Då hotellet inte hade någon vinöppnare hänvisade personalen oss till en restaurang i närheten. Med vinflaska under arm puttrade vi generat iväg till restaurangen men blev dock artigt bemötta av hovmästaren som smidigt öppnade flaskan, droppade några romantiska fraser och avslutade med att önska en god kväll.

Rosé på romantiskt vis med dricksglas taget från badrummet förgyllde vår parisiska kväll. Utsikten var magnifik. Jag visar mer sen.

Paris wasn´t as I thought it would be. It was even more beautiful. The light over town was peculiar nature and I could almost touch the romantic atmosphere. We stayed in a hotel lying in the Montmartre area. A tres picturesque area.

glad påsk

När är det man säger glad påsk? Hela helgen kanske, eller var det möjligtvis igår, eller imorgon? Vilket som är påsken sig punktlig med vädret. Sol, vårbris och tomt på vägarna. Jag satte mig på ett fik för att läsa bok och njuta kaffe, men snart visade sig fiket vara det ställe dit alla begav sig som var kvar i stan. Så jag gick istället hem och bakade Rocky Roads. Definitionen för att baka i detta fall får bli; smälta choklad och blanda ihop med övriga ingredienser. Receptet finns här.

Nu sitter jag dåsig och ser i dimmiga chokladångor. Pluras program på kanal 8 är förutom maten som tillagas, en njutning i sig. Mauro Scocco är inte den jag tidigare föreställt mig. Honom skulle jag gärna vilja hänga med, han är ju kul.

Filar även på parisiska bilder jag tagit. P a r i s i s k a. Inte persiska. Några bilder kommer snart upp på bloggen, ska först bara tänka tillbaka och njuta lite. Ligga i min säng, lyssna på franskt smör. Krama om kudden lite hårdare samtidigt som jag erinrar mig stadens ansenliga anlete.

Happy Easter! Hope spring has arrived where you are. In Stockholm I felt spring breeze caress my cheeks when I went to sit on a café having a cup of coffee and reading. And when I went back home I baked some scrumptious chocolate bars and then I layed myself in bed, hugged the pillow a little harder by the thought of mon amour Paris.

jag vill tillbaka till Paris

Det kom som en chock. Först såg jag bara moln, som liknade snömodd om man tänker sig molnen i skala 1:1. Och funderade man lite till såg molnen även ut som mängder med isklumpar som just höll på att smälta sig bort från det blå havet som tornade upp sig där under.

Fast i själva verket låg det blå havet ungefär tiotusen meter ner och isklumparna var som sagt molnen, den abstrakta illusionen.

Vi sjönk längre ner, förberedde oss för landning och vi bytte plats  med molnen, som istället hamnade ovanför oss. Jag började urskilja mängder med rutor i ett stort rutnät. Ju närmre flyget nådde marken desto tydligare blev den mänskliga kartan, som det existerande liv ute i universum säkert anser vara gulligt gjort av oss, människor. Våra vägar, våra marker, vårt idoga planerande, hur vi ordnar till det för oss med små hus att bo i, för att skydda oss från omvärlden och från molnen som ibland gråter.

Chocken kom när rutorna blev större än min måttade tumme. När rutorna blev till urskiljbar mark, jordmån. Jag trodde jag skulle se ett grönskande landskap, precis som Frankrikes. Men i Sverige var vintern ännu inte borta. Påsken må vara här, men snön smutsar fortfarande ner stora delar av landet likt skorpor som aldrig vill försvinna från ett öppet sår. Jag fick plötsligt svårt att andas. Luften var grå, precis som om någon ute i rymden haft just Sverige som rökruta.

Dagen efter, jag sitter i väntrummet hos husläkaren. Mina mandlar är större än min tumme, men ändå inte lika stora som ett snötäckt landskap. Jag ströläser en Allers. Tunna sliddriga sidor täckta med sorgligt dåliga skämt på insändarsidan: "Jag kan hoppa högre än ett hus." "Det tror jag inte på. Har du någonson sett ett hus hoppa?" Jag tittar upp på läkaren som ropar upp mitt namn och jag säger: Bonjour signor. Har ni möjligen ett recept för fransk melankoli? Jag vill tillbaka till Paris.

I come back from Paris to Stockholm, and I find a smog hanging over town, as if someone out there opted Sweden as a smoking area. Heavy air, melancholy, regret. I want to go back to Paris.