i mitt barndomskök

Jag sitter i mitt barndomskök. Livet är sig åter likt, jag tuggar på samma utsikt från köksfönstret. Bakom radhusen, de kilometerhöga björkarna som med respekt för vinden böjer sig åt olika håll. Jag minns när vi flyttade hit, jag var runt tio år. Björkarna var på den tiden blyga av sig, kortväxta som de var.

Tiden går.

Mammas rörelser ler runt i köket. Maten tillagas med lika stor omsorg som den gediget klara pastellnyansen i en fransk musikalfilm från 60-talet. Charles Aznavour, säger mamma och hans musik sipprar med ens fram, smörjer brödet som just jäser och framkallar en nostalgi starkare än björkarnas dans bakom radhusen. Min mormor dyrkade Charles Aznavours musik. En dag kom hon ivrigt hem från sitt jobb på hotellet och sade till sin familj: gissa vem jag har pratat med idag?

Himlen är inte särskilt munter. Grå och blöt, i stora drag. Men säkert vilar en solglimt någonstans högt upp bakom molnen. Det måste det göra, finnas glädje. Om inte annat en reflektion av den värme jag omges med, hemma i mitt barndomskök.

Back in my childhood, in the kitchen, among the scent of yeast, my mom´s movements, smiling all over the home, world, outside. Behind the townhouses I see same view as I´ve seen since I moved here. Birches bending away for the breeze. Ashy heaven, me thinking there must be a light shining through somewhere. At least a reflection of the joy I feel which lingers from the childhood, in my kitchen.

lördagen här

Det bästa med att komma hem till familjen är alla råvaror, allt från hjärta till mat.

Utsikten från köket

Munter

Mammas hemmagjorda pizza

- börjar sin goda saga så här.

Från pappa till mamma.

So this Saturday with my family; commodities, the view outside from my sight, cheerily me, mum´s fab pizza, and roses from dad to mum.

svarta fläckars solvadd

Jag susar förbi i ett hastigt landskap. Knoppar som äntligen fått brista ut i mängder med små skvalpar, bildar stora vågor, målar bilden från tågfönstret varm, klargrön. Det är äntligen vår. Med blekrosa tag kammar solljuset varsamt fram morgonen, som långsamt vaknar upp. Sträcker på sig, bildar, trots tågets fart, en vy av stillsamma björkkroppar vars svarta fläckar blir till milda, bruna ögon, av solens ljus. Vid mig doftar tidningsprassel och fyllig kaffearom, lågmälda samtal med respekt för morgonens trötta sötma. Eller vårens alkemi. Det var längesedan vi sågs, våren och jag. Jag och min familj. Snart är jag framme, det var ett tag sedan sist. Som jag kramade om min familj lika mycket som jag längtat till våren.

The landscape rushes hastily in front of me. Thousands of buds which finally had burst out into big waves, all green. Spring is finally here. It was long time since we last met, spring and me. Me and my family. Long time ago since I hugged my family as much as I have longed for spring.

ibland behöver man en liten paus, andas eller så.

Image

Sometimes you need a pause, kind a breath or so.

Lady

Alla tre döptes till Lady. Först de två undulaterna och sedan papillonen. Varför just Lady, vet jag inte. Antagligen tyckte jag att det var ett fyndigt namn, jämfört med vad husdjur vanligen brukar bli kallade för. Båda undulaterna var turkosblå med vita inslag och köptes i samma butik, fast med några månaders mellanrum, då den första undulaten rymde från sin bur en molnfylld dag, när buren stod ute på balkongen och dörren till buren hade åkt upp. Något nedslagen av förlusten ledde till att jag snart införskaffade en Lady nummer två. Vi var noga med att välja ut en undulat som såg exakt likadan ut som den förra, pappa och jag. Vi vandrade omkring i djurbutiken, bland dunkelt ljus, till doften av torrfoder och frön. Till ljudet av krax, pip och våra närgågna blickar som orsakade skalv av perplexa rörelser runtom i burarna. Och sedan jag, som ville ha min nya turkosa undulat.

Vi fann den till slut. Den hade samma mängd turkos i sig som den förra undulaten. Men det dröjde inte länge - en dag när jag kom hem från skolan låg Lady död i sin bur. Jag trodde att hon, eller kanske var det en han, hade råkat ramla av sin sittpinne. Men det var ändå inte troligt med tanke på de konster pappa hade lärt den att göra på sitt pekfinger. Något skärrad över den plötsliga döden tog jag mod till mig och begravde Lady nummer två, i skogen, bakom garaget.

Lady nummer tre var inte turkos någonstans på kroppen. Lady nummer tre skällde gällt, kissade på mattan och bet nyfiket på mina tår. Det var midsommar och pappa hade långledigt från jobbet. Mamma var inte så förtjust i den lilla bitska papillonen, och min bror var för liten för att förstå. När midsommar led mot sitt slut grät jag så hårt att hjärtat fick kramp, och jag bad Lady tusen gånger om ursäkt för att behöva lämna tillbaka henne till sin kennel. Processen var ceremoniell, vi satt i bilen, hela familjen. Mamma körde i en takt fylld av vemod. Pappa hade Lady i sin famn, och jag satt med lillebror i bak, och kämpade mot den sorg inom mig, som slet likt storm mot övergivna träd. Jag blev avsläppt hos min morbror. Det skulle vara alltför svårt att vara med när mamma och pappa lämnade tillbaka valpen som var så liten att den ständigt darrade i hela kroppen. Jag minns att nästan hela min mun fick plats på huvudet, om man drog tillbaka en del av pälsen. Jag pussade henne och hon fortsatte att darra under mina läppar. Det sved till i bröstet. Hejdå Lady, tjöt jag och gick in till morbror.

When I was young I had three pets, everyone named Lady. The first budgie was turquoise and somehow escaped from its cage. The second budgie was turquoise as well, but it suddenly died. And the last Lady was a papillon which I, because of my young age, couldn´t take responsibility for. It ended up that we gave her back to the kennel. I remember her small head under my lips, when I kissed her goodbye. She was so small, constantly shivering. Bye Lady, I said and felt my anguish echoing in my chest.

ludd innanför pannbenet

Då var denna måndagen slut. Månen har slutligen kurrat sig fram bakom molndrivorna och alla fönster mittemot lyser svarta. Svarta ögon som stirrar tillbaka. Exakt. Alla. Är. Svarta. Vart lyser alla nattmänniskor någonstans? Måste man gå och lägga sig innan klockan tolv? Givetvis måste man det, om man ska upp tidigt. Men måste man upp tidigt? Givetvis måste man upp tidigt, om man har ett jobb att sköta. Men måste man ha ett jobb att sköta? Givetvis måste man ha ett jobb att sköta, om man vill klara sig ekonomiskt. Och socialt. Javisst. Jobbet är till stor del en social grej.

Jag försöker fokusera på en text, men tankarna vägrar att skingra sig. De etsar sig fast innanför mitt pannben, blöder ner på mina hornhinnor och dansar spökdans framför mina ögon. Texten blir något suddig och det slutar där det alltid brukar sluta. Jag går och lägger mig.

I try to focus on a text, but my thoughts aren´t letting me focusing. They get stuck inside my frontal bones, they bleed down on my corneas, and dance as ghosts in front of me. I can´t hardly see antyhing, and it ends the way it use to end. I go to bed.

busstur

En av många saker jag tycker om att göra är att åka buss. Faktiskt. Speciellt när bussen är sånär på som folktom och jag har en lite längre sträcka framför mig. Då passar jag på att hitta den mest kuriga platsen att krypa upp på, längre bak. Precis intill fönstret, med musik i öronen. Eller kanske väljer jag att lyssna till chaufförens radio, hans blick möter min. Knappt en sekund. Jag tittar bort, tittar ut, studerar fasader. Butiksskyltar, balkonger, små antikvariat, mammor, pappor, snabba promenader, barnvagnar, barn jagar varandra, ryggsäckar svänger runt på ryggar, cyklister, lastbil, bilar, bländande krom, förare i telefon, lutar sig fram, båda händerna på ratten, ser efter grönt ljus. Träd som suddas ut av farten, blir gröna utsmetade massor. Solen letar efter mitt hår, värmer hjässan, jag lutar mitt huvud mot rutan, blundar.

Vi har kommit fram till en korsning. På långt håll, sniglar sig en annan buss fram. Bussarna, min och den framför passerar strax förbi varandra. Jag reser mig upp, sträcker på halsen och lutar mig framåt för att se. Jag vet att det snart ska hända. Bussarna glider jämnsides, chaufförernas blickar möts. Där kommer den - vinkningen. Artig, som om de hade en egen hemlighet. Vinkningen som säger att jag är du, du är jag, vi gör samma lika, låt oss vara vänner. Vi har aldrig pratat med varandra, din kaffekopp är långtifrån min, men vi vinkar, för vi är kollegor. Jag småler, lutar mig åter bakåt, blundar och känner hur solen nu hittat ner till mina ögon.

One of many things I like to do is to sit on a bus. Sit and notice the environment, the passing life outside. The best moment is when another bus is to pass beside the one I´m in. I stretch my neck and bend forward too see, and there it comes - the wave with the hand to each other. It says; we may not know each other, but we are colleagues, so let´s smile. Then I smile, bending back again, leaning on the seat and continue to relax. On the bus.

lägesrapport

Min vän mailade mig just dessa bilder. Staden ser ut att vara i sitt esse.

My friend just sent me an email with these pictures. The town seems to feel good.

merci beaucoup

Av någon konstig anledning associerar mina vänner mig ständigt med allt som är franskt, vilket ibland resulterar i en passande fin gåva. 

Motvieringen till gåvorna är varken min födelsedag, namnsdag, examen eller något annat hötidligt. Motiveringen ligger i att vännen bara inte kunde låta bli att köpa saken till mig, eftersom den låg där, alldeles förskräckligt ensam i butiken, och ropade efter sin andra hälft.

Marion gav mig detta charmiga ting.

Som man kan fylla ut med några kronor, euro, eller varför inte små kärleksbrev.

(Ps. Min någorlunda fanatism över allt som är franskt har sträckt sig så pass långt att en person för ett tag sedan berättade att han refererar till mig när La Redoute-reklamen går på tv.)

My friends use to associate me with everything that is French. Sometimes it ends up in a fine gift. This time my (French) friend Marion found this qute wallet for me, to fill with a few coins or why not love letters.

himlen

Ibland händer det att jag släpper alla sysslor för att betrakta himlen. Så många skepnader och känslor som en himmel kan väcka, finns sällan på andra håll. Himlen är som ett enda stort hav fyllt av distinkta humörsvängningar i starka kulörer.

När solen sent på dagen fortfarande bränner till i molnens rötter, kan himlen må så här. Mild och ödmjuk med en lätt hetta på kinderna från en solig dag i parken.

Sedan försvinner solen sakta, himlen drar ihop sig, blir mer dramatisk. Skissar upp förslag på nattens utseende och förbereder sig för utgång.

Natten tar över, himlen lugnar ner sig, sluter ögonen och låter månen inta sin plats.

Sällan händer det att himlen känner sig tom och kraftlös inombords. Men när så sker ska den veta att den är lika vacker för det. Om inte ännu mer sårbart vacker.

The sky and its guises.