när studenter slöar under sol

En Therése

En Caroline

En Per

En ekorre

Och sist men inte minst, en sol.

When students laze under sun.

JApan!

Haruki Murakami är en av två japanska författare vars böcker jag har läst. Hans bok Fågeln som vrider upp världen, är en litterär balansgång mellan fantasi och verklighet - surrealism och suggestivitet. Det är en berättelse om en man som mestadels sitter i en mörk brunn och filosoferar kring livet, i takt med hans nytillkomna leverfläck på sin kind, som ständigt växer sig större. Att läsa en roman av en japansk författare är som att upptäcka en ny kultur genom bara en bok. Läs hans böcker, de är lite annorlunda än annat.

Den andra japanska författare vars litteratur jag har hänförts av är Nobelpristagaren Kenzaburo Oë. Hans bok Mardrömmen är ett måste om man gillar ett explicit, ej idealiserat bildspråk, men ändå så träffsäkert att man på grund av innehållets icke diskretion, nästan tappar boken i golvet.

Med detta vill jag dela mig ett stycke ur just boken Mardrömmen, på grund av det bildspråk som leder oss in i en fiktiv värld mellan verklighet och myt. Boken handlar om en man vid namn Fågel som drömmer om att resa till Afrika. Men hans fru föder ett barn som är vanskapt och Fågel måste stanna kvar, i väntan på huruvida barnet kommer att överleva på sjukhuset eller inte. Under tiden jobbar han med att undervisa som språklärare och tampas ständigt med sina alkoholproblem:

"Ett nät av kruttorra sprickor brast fram i hans strupe och tungan svällde så att den hotade tränga ut mellan läpparna. Vänd mot etthundra flughuvuden tittade Fågel upp och smålog. Fem sekunders löjlig, förtvivlad tystnad. Så vek sig Fågel ner på knä, bredde ut fingrarna som en padda på det smutsiga trägolvet och började stönande kräkas. Han kräktes som en katt i krampryckningar, med halsen stelt framåtsträckt. Någon tvinnade och kramade om hans inälvor. Han liknade en demon som vred sig under en väldig devakonungs fot. Fågel hade hoppats att åtminstone kunna kasta upp med viss humor, men det fanns inget roande över prestationen. Jo, en sak, när spyorna svämmade över hans tungrot och rann tillbaka i strupen smakade de tydligt citron, alldeles som Himiko hade förutsagt."

Haruki Murakami and Kenzaburo Oë are two authors I hardly recommend you to read. The mystic feeling of balancing in a world between fantasy and reality in the novels ’The Wind-Up Bird Chronicle’ (H. Murakami) and ’The Nightmare’ (K. Oë) makes me thinking of more than what is said when reading. It´s all about a special feeling you get, like entering into a new culture. Especially the metaphorical-language in ’The Nightmare’, is one of a kind.

Så blev det sen eftermiddag och ljuset föll sig så fint in hos mig.

Late noon and a lovely light visit.

välkommen vår, välkommen sommar

Tiden har åter kommit. Den tid då jag långt in på sena kvällar täckta av ljum sommar, satt på min balkong. Läste, drack kaffe, studerade solens svala nedgång, hur molnen plötsligt blev mer distinkta, hur de bildade en mängd får som betar på orange hage. Fåglar som fortsatte sin muntra kanon, det doftade grill, gräsfläckar på byxor, kall öl som sköljer in i mun, smeker gommen, musik i park. På avstånd bilar som tar mer fart, förare som rycks till av acceleration, fläkten på taket till fastigheten mittemot som brusar utan uppehåll. Det känns som utomlands.

Tiden har äntligen åter kommit, med start idag. Egentligen tycker jag inte så mycket om sommar. Höst och vår är mina två älsklingar. Hösten speciellt, med den kallt klarblå himlen om dagen, som blir vemodigt blyblå om kvällen.

Men.

Jag njuter faktiskt av värmen som jag av längtan har skälvt efter, och dränker härmed bort minnet av alla de evighetsvita snödagar som långsamt kvävde min strupe och allt hopp om liv som ville ut ur den. Jag förlåter dig vintern för att du varit så långvarig. Som en tv-serie man vill ska ta slut när den plötsligt flippar ur sitt sammanhang.

Välkommen vår, välkommen sommar.

It has been a year since last time I rested my feet on the balcony with a book under my eyes and coffee in my throat, ocasionally watching the orange sky during a late noon. Now the annual time for this kind of laziness has arrived again. Welcome spring, welcome summer.

karaktären och han som nyss har skrattat så hysteriskt

Ute föll ett tyst regn. Ett vårregn, som fick en del näsborrar att snorta lättja, en tät regndimma som klistrade sig som en fuktig hinna på de ögon som tordes ut. För dem en hinna av glasyr gjord av skimrande slöjor, och för andra som inte tål regn, en gulag. Blickar som klättrade upp mot porösa fasader, kantstötta hustak och hamnade med sikte mot skyn, som i sin tur speglade sig ner bland flera ögon. Som av reflektionen färgades till skumpärlemor, en ocean med vågor som klättrar över varandra, tävlar om vem som når högre högst, för att i sitt klimax sprängas i bitar, bli till en tvehågsenhet. Och den som med fjärilsfladdrande hjärta och sköra stråkar till nerver nyss stått under denna vågmakt, han tömmer bålen på luft, med rester av små bubblor, som sipprar upp i strupen och får honom att skratta. Skratta så våldsamt lättad över de vågor som nyss höll på att ta livet av honom. Skratta i en slags galenskap som bara få kan göra, när de vet varken ut eller in. Han fortsätter att skratta hysteriskt skälvande med ett grönvridet ansikte, ända tills en viss karaktär sätter ner en barsk fot utrustad med stålhätta och stirrar på honom. Den blicken är inte att leka med, det förstår han som nyss har skrattat så hysteriskt demoniskt att han inte har vetat vart han ska ta vägen.

Han tystnar.

Karaktären med den barska foten utrustad med stålhätta, fortsätter att stirra på honom, med ögon fyllda av flera hundra röda pulserande kanaler. Karaktärens ansikte är blodbrunt och stelt, som levrad sten, fylld av djupa fåror och stora kraterliknande porer som blåser ut små ilskna trumpettjut när läderhuden med jämna mellanrum andas. Karaktärens skog till ögonbryn skjuter långt ner i ansiktet, nästan hänger som övergödd mossa över ögonen. Buskiga, vasst sträva. Eftersom karaktären just ser ut som en typisk karaktär brukar göra, händer det att han som nyss har skrattat så hysteriskt mycket, gör allt för att inte översköljas av ett nytt skrattanfall. Han fäster till exempel sin blick på karaktärens grova ögonbryn. Han föreställer sig hur det skulle vara att kamma dem. Kan hända att man behöver en rejäl hårborste, för att få rätsida på dem, tänker han med blicken fäst på alla tallbarr till strån som av sin tyngd långsamt vajar för vinden. Eller kanske viker sig förresten hårborsten av de väldiga stråna, kapitulerar. Och då är ryktborsten den enda utvägen. En ryktborste gjord av järn. Ja, så får det bli, tänker han som alldeles nyss har skrattat så hysteriskt.

A short story about a man who started to laugh so hysterically, reliefed when he knew he wasn´t going to be killed by the big waves in the ocean. He can´t stop laugh until this typical character with a face full of deep furrows, and bushy eyebrows, firmly puts his foot down and just stares at him. But this typical character with his typical appearance makes the man who just laughed so hysterically, wanting to laugh even more. In an effort to control himself, the man who just laughed so hysterically, concentrates his thoughts on the typical character´s bushy eyebrows. His thoughts finally compose and he ends up in a decision about wanting to comb the typical character´s bushy eyebrows with a cow brush.

jag vet inte

De sägs att alkoholen får orden att flöda. Jag vet inte. Jag visste inte. Har aldrig medvetet satt mig ner med alkoholen på min högra axel och skrivit. Men så tog jag mig ut idag, bland blinkande stjärnor och burdusa barer, slog på några volts promille och här sitter jag nu och skriver.

Jag vet inte.

Vad jag tycker om detta. Rinner orden fram mycket lättare än i vanliga fall? Lägger sig sanningen lika svindlande utbredd som en stjärnklar natt?

Jag vet inte.

Godnatt.

It´s said that the alcohol makes what is bronze to become gold. I don´t know, I just write. Having a couple of per mille in my soul right now doesn´t make me more capable writing anything equally staggering widespread, as a starry night. I don´t know.

regnskugga

När regnskugga faller, dalar andar makligt in i märg. Bosätter sig, bygger hus. Väggar av kväve, tak av plåt. Åska klipper ner från himlen, elektricitet ekar runt i gulblå plåt, hamrar på vägg, bildar gas, kväver inifrån. Samlas. Sprängs.

When rain shadow falls, spirits leisurely in marrow build up walls. Of thorns and this metal roof, the thunder cuts down on the blank goof. Electricity paints the roof to yellowblue, knocks the walls, becomes gas, suffocate from inside. Accumulates. Aches.

en onsdag en bio

Medan solen fick alla fönster i stan att bli till själfyllda ögon, bjöd Naima med mig på bio.

Kön till bion ringlade sig långt ut på gatan, och för ett slag lyfte jag upp blicken mot skyn.

Just denna biograf är en favorit, charmig och icke kommersialiserad.

Filmen vi såg hette Youth in Revolt. Mina smilband drogs åt ett par gånger, helt ok.

Filmen tog slut, men ljusbadet utomhus kvarstod.

Det bästa med kvällssol är hur ljuset smeker över staden.

Alla vyer ser automatiskt ut som målningar tagna ur en konstnärs innersta tankar.

Hejdå, sade vi sedan till varandra, jag och Naima. Hejdå, sade solen till oss.

I went to see the movie Youth in Revolt, with my friend Naima. Good movie, nice company, caressing evening sun.

grattis mamma

Idag fyller min mamma år. Det firar vi med att smaska tårta och träna yoga.

Today is my mum´s birthday. We celebrate it with gobbling cake and take a yoga class.

godmorgon godnatt kaffe

Det är läggdags, jag smuttar kaffe. Det känns något förbjudet, eftersom jag tillhör den skaran som inte dricker kaffe efter sex. Eller sju. Inbillar mig att jag kanske inte kan sova då. Men vem behöver sova, undrar jag och drar in en smekande sup. Strupen snörps åt, som i en oförberedd beröring man får från den man är hemligt förälskad i. 

Smakstinget av kaffe dröjer sig kvar i min mun, så pass att skulle jag för någon person nu öppna munnen, skulle denne i mitt munvalv, min gom, skåda en stumfilm i sepia med tåg i bild, som precis börjar rulla bort från station. Horder av människor. Släkt, vänner, syskon, familj, kärlek viftar ivrigt med sina vita näsdukar, en myriad av flaxande svalor. Drar med handrygg för kind, torkar bort några ensamt porlande tårar och fortsätter att ånyo vinka, ända tills tåget och dess medresenärer blir till en liten liten svart fläck som slukas upp av den lurigt gula solen i horisonten.

Jag ser kaffeånga vifta fram när jag andas, en bubbla vid min mun, kärleksbrun. Jag känner kaffe ända in i märgen, när jag skriver, ner ordet kaffe. Som ligger kvar på min tunga, som vaggar svansens spetsigt burleskmörka slut. Min lägenhet doftar kaffe och kanske blir det svårare att somna när hela hemmet förnimmar morgon, som i att vakna.

Kanske är det därför som sömnen febrilt letar sig förgäves, när man dricker kaffe något senare om aftonen.

It´s late, again. The coffee lubricates my mouth and my throat purses, as an unprepared touch you get from the one you are secretly in love with. I see coffee steam waving out from my mouth when I breath, a bubble in my mouth, love brown. My whole home smells like sugar coffee, and maybe, I get caught by a clear thought - it gets harder to fall asleep when the air perceives morning, as in waking. As in coffee.