Skuggan

Försiktigt, utan att grannarna ska märka det, drar jag fram mina utemöbler och placerar ut dem på sina förutsedda punkter på balkongen. Varför inte grannarna ska märka det? För att det känns lite som: hallå allihopa, härmed markerar jag att sommaren har kommit. Illmarigt klipper jag bandet till sommar-invigningen, jag kommer att missbruka sommarens behag för jag kommer att sitta på balkongen vareviga dag. När du tidigt om morgonen vaknar kommer jag att sitta och lura på andra sidan, ett blickfång från dig, nästan så att du hajar till av att möta min blick när du själv ställer dig i en gäsp på din balkong och i din ensamhet, tror du, blicka ut över horisontens morgontrötta ansikte. Jag kommer att sitta på balkongen ända tills du släcker sänglampan, ända tills du går på toaletten en sista gång under natten kommer du att se min svarta gestalt stilla blicka ut över den ljusa natthimlen. Du kommer att bli rädd, drömma mardrömmar om en skugga som dagarna i ända satt på balkongen mittemot. Och du kommer till slut att bli nyfiken på denna skugga, så pass att du drar fram kikaren för att möta en själlös gestalt som till slut kommer att ersätta dig, ta din själ och göra dig till min skugga.

Ja, och så vidare.

Quietly I bring out my outdoor furnitures on the balcony, don´t want my neighbours to see that I hereby announce that summer has arrived. I don´t want them to think I will gorge in summer grace, laziness and get blushy red on my cheeks by the alcohol of summer. All I want is just to sit here on my balcony, in my own little bubble, breath in the blossom air and maybe observe my neighbours.

8 juni, soldis (och X som jag är hemligt kär i)

Efter att ha scrollat bakåt i tid bland mina inlägg här på bloggen finner jag mig ha ändrat form på inläggen. Formen har gått från att vara rejäla textblock till fotoblock, ungefär så ja. Skulle jag forma ett diagram skulle alltså kurvan i början på mitt bloggskrivande anta en form av ett manuskript till att slutligen bli ett helt skådespel. För att vara riktigt dramatisk, alltså.

Till en början hade jag, i mitt bloggskrivande, många tankar om att skapa mig en bild av typen idag har jag-blogg, med någon form av intressant prägel. Kanske en nyare variant än våra föregångare - de så kallade upphovsmännen, eller rättare sagt kvinnorna, till bloggen. Men då jag inte är en idag har jag-variant, åtminstone inte på något traditionellt vis, blev det som sett inte så. Jag skriver i alla fall, och det är huvudsaken - att få uttrycka mig någonstans där någon läser mina texter. För hade jag istället velat hålla mina tankar för mig själv hade jag skrivit dagbok. 

Det försökte jag mig på när jag var liten. Att skriva dagbok. Det gick aldrig bra eftersom jag var för styrd av dagboksformens diverse konventioner, vilka de nu är. Bilden av dagboksskrivande för mig var att redovisa exakt allt man har gjort under en hel dag, från det att man vaknar till att man går och lägger sig. Och där någonstans mellan frukost och första lektion blödde pennbläcket ihjäl och handen krampade våldsamt, då jag ofta i texten ville stanna till vid smådetaljer och funderingar, som jag försökte nå fram med i texten. Det hela slutade med att jag efter en vecka alltid lämnade dagboksskrivandet, där mina dagar bestod av halva dagar, smockade med text och ett försök till röda trådar.

Jag minns att jag avundades kompisar som snabbt åt upp alla sidor i sina rosafluffiga dagböcker med snirkliga små lås, för att påbörja nya, för att sedan återgå till de gamla och minnas sin ungdom med kraft. Jag betade av tre dagböcker, minns jag. Alla till en åttondel fyllda med text, då jag ville börja om på ny krita varje gång jag återupptog dagboksskrivandet.

Man skulle kunna säga att jag var lite för beroende av att hålla mig till regler när jag var mindre, vilket ofta kolliderade med den jag egentligen var. En gång, kan jag ha varit sex, sju år, köpte mamma en liten anteckningsbok åt mig. Den var grön och hade en björn illustrerad på framsidan. Som rubrik stod ordet Memories, överst i en rosa båge. I bilen på väg hem frågade jag mamma vad memories betyder och fick till svar att det betyder minnen. Direkt när jag kom hem letade jag fram den finaste penna jag ägde, slog mig fundersamt ner vid köksbordet, öppnade upp första sidan till anteckningsboken, och satte pennan i högsta hugg längst upp till höger på den allra översta raden. Jag tror att jag funderade någon minut, inte mer, innan jag kom på vilken form av fina minnen som säkerligen bör stå i en sådan typ av anteckningsbok - jag bestämde mig för att rada upp hela min släkttavla i någon form av ett släktträd. Och därmed frågade jag åter mamma, men denna gång löd frågan:

-vilka datum och år har folk i vår släkt avlidit på?

Kanske höll jag alldeles för hårt vid diverse former när jag gav mig på att skriva dagbok. Kanske var de regler som jag antog fanns, bara en annan form av dagboksskrivande. Och tänker man efter var jag nog egentligen inte så belamrad med regler - jag gjorde det helt enkelt på mitt eget vis.

Den här bloggen liknar många andra bloggar, men ändå inte. Den tar sig i uttryck av en form som är är något, men ej exakt. För jag vet inte vem jag är, bara vad jag vill. Som att skriva till exempel. Närmare sagt, skriva dagbok.

My intention with running a blog is to tell something somehow, but noting exactly precised. I dont´t know who I am, just what I want - to write.

i väntan på 40 grader

Fjärilarna har nu letat sig från magen upp till mitt huvud. Det snurrar vagt till för mina ögon. På himlen vandrar molnen fram i rapid och lämnar då och då plats för solen att blinka ner åt mig. Jag är både nervös och hungrig på samma gång, men jag får inte äta. Jag måste hålla mig, i hela tre timmar måste jag hålla mig utan mat. Det står så i rekommendationerna för att träna 40-gradig bikram yoga. Vanligtvis är tre timmar ingen tid alls, det är vad som är rekommenderat mellan måltider, om jag inte har missuppfattat alla underbara aftonbladets-banta-råd, det vill säga.

Men nu är tre timmar plötsligt en outhärdlig tid, på fullaste allvar känns det som om jag späkar mig. Men så intalar jag mig att tänka på barnen i Afrika och asketism, och genast skärps sinnet snabbare åt än att bältet skulle bli för stort runt midjan.

Jag sitter på balkongen, det är ynka två timmar kvar innan bikram yogan startar igång. På håll hör jag studenter skrika ut sina lyckliga dar så högt att de belägrade lastbilsflaken ryggar tillbaka av redundansen i deras vrickade stämband. Och med ens blir jag något sorgsen - då studenterna nyss har påbörjat sitt liv, de stackars ovetande stackarna, sitter jag på min balkong och grämer mig över valet och kvalet inför ett liv som asket. Ett så kallat vuxenliv fylld med 40-gradig värme, eller ångest.

Jag vet inte vilket som är värst, värmen eller studenterna alltså.

The clouds up in the sky run fastly forward, sometimes giving the sun a chance to look down at me. The butterflies in my stomach are tingling upwards to my head, making me feel dizzy. I haven´t eaten for three hours, feeling like an ascetic. The reason why is because I´m about to do the bikram yoga, and according to the recommendations they say you shouldn´t eat at least three hours before. Somedays I almost forget to eat, but when there´s something forbidden or when the unspoken thing is said, then you suddenly start to get obsessed by the thought. Kind of like you always get hungry of candy, when having nothing at home.

änglar

ängel viska,
vi ropa
fisk fånga,
vi simma
trollslända,
flaxa
dagslända,
fly
havet storma,
sjunka vi,
änglar

angel whisper,
we call
fish caught,
we swim
dragonfly,
flutter
mayfly,
flee
sea storm,
sink we,
angels

gräshäng

Herregu, jag gör inget annat nuförtiden än att hänga i gräs och sniffa sommarkvällar.

Igår var till exempel en sådan dag.

Det var komikerfestival och hela Långholmen rungade av skratt.

Caroline var på.

Patrik och Therése var på.

Jennie var på.

Jag var på.

Det var även ett antal andra som var på, men dem fick jag ingen ansiktsbild på.

Sedan drog vi vidare till ännu mer park och musik innan den varma sommardagen bytte över till lömsk svinkallnatt. Och då smög jag hem för lite sömn.

A Saturday filled of grass and summer snorting.

prima present

För några dagar sedan gav min vän August mig en förträffligt passande present. Vi tar och kikar på den.

Jag slet upp presentpappret och anade genast temat. Kunde det vara Paris inslaget i en guldram?

Ja, ungefär så var det. Det var en bok med franskt tema rakt igenom, ifall jag skulle få för mig att ställa till med franskt galej hemma hos mig. Åtminstone pryda min bokhylla med denna fina bok,

som genomgående innehåller franska matrecept. Och ja, sniglar har jag givetvis ätit tidigare. Faktiskt förra veckan senast, var första gången någonsin som jag sniglade in dem i munnen.

Lite kultur-och kuriosa information klär de sidor som matrecepten inte äter upp plats på.

Och fiffig fakta om Paris olika områden. Detta är mitt favoritområde, fast jag bara har varit i Paris en gång. Men vet man så vet man.

Inte går det att hålla en fransk afton utan bistromusik, givetvis. En cd-skiva ingår i boken, som pricken över iet, eller vad man nu säger i detta sammanhang; som vinet i dricksglaset.

Jag säger bara, denna present tar mig till oväntade franska höjder. Då var det bara språket kvar att lära sig.

Merci beaucoup August.
Salut slut.

My friend August gave me this present a few days ago. A book containing all ingredients for a prima French evening. Also included a cd with French bistro music, of course. Merci beaucoup August.

sommar eller så

Idag var det sista gången som vi sågs, min klass och jag. Det känns konstigt, tomt. Men sådan är jag, har svårt för att skilja mig från sammanhang som endast varar i perioder, godtyckliga snitt i ens liv, som i en övergripande enhet inte utgör mer än en guldfisk i en ocean. Men ändock så betydelesfulla är de för mig dessa sammanhang, då var och en av dem bidrar med sin egna specifika nyans till den stora bilden som kallas för ett helt liv.

Vi var några idag som beslöt oss för att ses, säga hej, dra några intellektuella litteraturskämt, sammanfatta terminen som varit och säga hejdå. För evigt.

Therése, min lojala studie-följeslagare var där.

Hennes långfinger smyckades av en hejduamej-vacker ring.

I parken hägrade diverse sällskap under eftermidagssolens fnasiga fransar.

Vi skrattade så vi tjöt.

Och nu är det sommarlov, eller vad man nu ska kalla det för.

I have finished my exams and school is finished for the semester. Goodbye lovely time, goodbye my friends.

det lilla blå

Tänka sig att så få förnödenheter som en kopp kaffe, ett kex och lite sol kan skapa ett utopiskt lugn så här i dessa deadline-tider.

A cup of coffee, a biscuit and a yellow pure sun it´s all that´s needed for an utopian calm before deadline.

en nutida Godots väsentligheter

- Ska vi supa oss fulla?
- Ja, det gör vi.
- Men vi har inget att dricka.
- Nej just det.
- Hur ska vi göra?
- Vad ska vi göra?
- Supa oss fulla.
- Just det.
- Haru nyckeln till skåpet?
- Hur så?
- Så att vi kan supa oss fulla.
- Men vad ska vi till med nyckel då?
- Vi måste ju komma åt det som finns innanför skåpet.
- Sant.
- Jamen kom då.
- Vart då.
- Till skåpet.
- Om vi inte skulle ta och gå hem istället.
- Exakt. Vad gör vi här egentligen?
- En sekund bara.
- Jag måste gå nu.
- Jag me.
- Kom då så går vi.
- Ja, vi går.

(ingen går)

A contemporary Waiting for Godot dialogue.

prontoexistens

Image

Samtidigt som det känns rätt känns det ändå fel, att säga att man har hittat rätt. För vems skull har man hittat rätt? Och hur länge håller det innan man vill ändra sig? Om det vigda målet gäller för hela livet ut känns tanken plötsligt ganska absurd, och meningslös. Kanske är just det meningen med livet, det meningslösa, precis som en evig väntan på ingenting. Som en nonsenspjäs, som en Godot.

Kanske är det så att vi är i behov av något absolut, en existentiell markör, för vår egen strävans skull? Jag är alltså finns jag.

We people always climb for higher levels in a way to somehow define ourselves, our existence. To say that we finally have reached the goal, whatever it may be, is almost to say that we then can stop living. I am therefore do I exist.