a piece of step

Det är alltid svårast att ta det första steget. Men när man väl har gjort det strävar resten naturligt framåt som jordens dragningskraft strävar neråt. Fast jag vet inte om detta gäller när man ska springa. Alltså jogga. Kuta. Löpa. Sprinta. Ja, kalla det vad du vill, men för mig är det i alla fall inte ett kärt barn med många namn. Att springa blir inte lättare efter det första steget, och särskilt underhållande är det knappast. Det är så besvärligt monotont att jag efteråt alltid tänker jah, jag klarade det! Men ingalunda, det här gör jag gärna om!

Men ändå gör jag det. Jag springer. Ger mig envetet ut i spåret, döljer mina ögon bakom ett par svarta solbrillor. Jag döljer dem för att jag skäms för att springa så långsamt. Och fult. Fel teknik. För mycket framåtböjd. Flåsandes. Jordbävning. Maghåll. Illröd. Jag döljer dem för att det märks på mig hur ohyggligt jobbigt jag tycker det är att springa. Men inte hjälper det, folk stirrar ännu mer. De sånärsom pekar. De tror väl att jag är en kändis eller nåt som försöker dölja min identitet. Paparazzi ta mig liksom. Men jag vill inte bli tagen, jag vill försvinna in i löparmängden, jag vill vara en fjäderlätt kolibri som svävar fritt mellan fotgängare. Låt mig vara! Jag är ingen turistattraktion.

Varför springer jag då, kan man fråga sig? Jag springer för att alla andra springer. Och alla andra som springer ser ju ut att vara fjäderlätta kolibrier. Dessutom springer jag för att jag inte vill krypa ner i en källare och lyfta skrot. Eller rättare sagt, vara den enda som kryper ner i en källare för att lyfta skrot.

Och jag ska springa idag, alldeles snart. Jovisst. Strax. Jag ska bara, vänta lite. Det kommer att ta mig två timmar av mental förberedelse tills jag är på banan, men springa ska jag. Det är det första steget som är det svåraste.

It´s always hard to take the first step. But when it comes to running as a training form, I would say that the second, third, fourth and even the one thousand thirty eight step doesn´t change the picture I have of running. Not at all.

grannarna liksom

Utanför mig lever grannarna galningar. Det stundas större fest än någonsin för att fira att de äntligen har blivit frigivna sina jobb. Fyra veckors semester väntar. Sedan bör de vara mätta och belåtna och se präktigt sammanbitna inför kommande höst. Nya tag. Jah.

De tjoar likt indianer till en överflödig volym på den musik de spelar och några tjejer i sällskapet gapar sådär larvigt högt som man bara gör under någon promillenivå för mycket. Jag får en plötslig lust att skämmas för deras skull. Men just nu orkar jag inte bemöda mig med något sådant, så jag fortsätter istället med ett pågående kapitel i en Lagerlöf.

My neighbours and I are living in a parallel universe at this moment. They are partying under a blurred stream of sunset while I´ve cuddled up in a pile of duvet, reading a Lagerlöf.

rapport

Att det skulle bli en varm dag idag såg jag redan tidigt på morgonen genom att begrunda himlen och hela dagen infann sig i min famn. Himlen började sin morgon med att lysa ljusblå, på gränsen till vit. Genomskinlig. Studerar man himlen under hösten är den oftast mer mustigt klarblå. Och om våren brukar den även då lysa klarblått, men inte med samma slags långa blå svans som höstens himmel. Om vintern följer himlen höstens klarblå skärpa, men på snudd till krispigt klarblå. Nästan så att man kan lyfta en nagel mot skyn och skrapa frostbildning på himlens yta.

Det är alltså bara sommaren som sticker ur mängden med sin luftigt vitblå nyans, som nästintill liknar Finlands flagga. Eller Frankrikes flagga, vid solnedgång.

Sedan kan man även lyssna till trädens sus. Hörs inga susningar från de lövöverfyllda träden, är det sommar. Ser man träden röra sig något subtilt följt av ett dovt rasslande sus, är det sensommar. Rör sig träden i mäktiga och paranta rörelser i takt till susandet och prasslandet, är det höst. Böjs de skralnakna grenarna sönder av blåsten, är det vinter. Och har träden nyligen lärt sig att gå, är det vår.

Årstidsrapport, klart slut.

I find it very easy to see what kind of season it is just by having a look at the sky. If there is this whiteblue, transparent color then it´s summer. If the sky goes musty clear blue, you´ll find an autumn. And during winter the sky appears to be clear blue as well, but in a more crispy way. As if you almost can reach with your little finger nail towards the sky, to scrape some frost formation on the surface of heaven. When spring comes the sky turns into a innocent baby with it´s light clear blue shade.

stackars svacka

Nu har jag åter hamnat i en blogg, eller rättare sagt skrivsvacka. Jag känner igen svackan, för varje gång som jag ska försöka skriva lutar svackan sig över mig och väser hånande med en illa andedräkt. Det brukar inträffa när jag har skrivit ner ett par rader och jag märker snabbt att texten inte finner någon direkt snurr. Innehållet känns mestadels platt och tankarna tomma. Egentligen är de inte tomma men de känns bara inte passande, de känns mer som ett par tankar som flanerar omkring i något sorts överflöd. Som när man går på stan utan att egentligen ha några pengar.

Och när detta sker händer det att jag släpper greppet om tangenterna till datorn, synar texten kisandes på håll och tänker, nämen vad har jag egentligen skrivit?

Och så tänker jag nu. Så vi slutar där va.

I´m living in a writing dip right now. Everytime I start to write the dip seems to be hanging over my head, hissing with its bad breath. And immediately I stop writing, leaning back to inspect the text, thinking what am I actually writing?

utopi

När jag promenerade hem inatt låg himlens bädd ljusfärgad och fåglarna sjöng på sin högsta refräng. På gatorna rådde liv och i en lummig park fann jag en person som liksom i förbifarten hittat sitt säte på en bänk, som för att insupa dagen.

Dagen, tänkte jag och vände min blick upp mot skyn som såg ut att vara en blandning mellan solnedgång och soluppgång. Som en subtil symbios mellan morgon och kväll.

Märklig känsla, men rätt befriande.

Ungefär som att sväva i ett ingenmansland, alla karaktärer är på låtsas och fågelkvittret kommer från en bandspelare. Jag känner mig tyngdlös på krav och samtidigt uppfylld av en sublim känsla som egentligen består av ett ingenting. Lycka kanske.

When I wandered home this night I found the sky was performing in a light manner. The birds sang with their highest voices and the streets were crowded with people. The sun glimpsed as if it was going up and down at the same time. A subtle symbiosis between day and night. And I thought, is this somewhere in between? Is this nowhere-land where all characters are on place for the drama´s sake, and where the birdsong is coming from a tape recorder? Then if, I feel free from burdens and also met by a sublime feeling which actually consists of nothing. Happiness maybe.

måndag

August och hans söta tröja. Kanske tycker ni att fåglarna är svarta och buuu så hemska, men på August passar den ypperligt då jag brukar kalla honom för att vara en söt fågel.

Min tröja, eller lilla jacka rättare sagt. Det gick inte så bra att ta kort på sig själv. Men men, man kan inte få allt här i livet.

Himlen ville också vara med på bild. Inte så mycket till tröja här inte, sa jag till himlen som log generat tillbaka mot mig.

Just ja, sedan träffte vi på programledaren Tilde de Paula och hennes barn. Alltså vi hade inte bestämt träff med henne eller så, utan hon råkade bara äta på samma ställe. Och mitt bland oss vanliga dödliga utbrister hennes dotter på kanske tre år-nånting plötsligt: asså jag är så himla mammakär så det är inte sant!

Gulle.

Monday spent with my friend August and his qute bird T-shirt. The birds might seem to be a bit scary with the black boo-drops, but on August the T-shirt fits excellent as I use to call him for being a qute little bird. And also me and heaven wanted to be in the picture.

Hagaparken

Under tiden som solen konkurrerar ut min blogg genom att minska på antalet besökare, hänger även jag mig samma soldyrkan som alla andra. Lördagen spenderades i Hagaparken. Eller Central Park, som många säger.

Hagaparken underifrån.

Hagaparken åt ena hållet.

Hagaparken åt andra hållet.

Hagaparken och Naima.

Hagaparken och Ida.

Hagaparken och Marion.

Hagaparken och parken.

A Saturday spent in what the Swedes call Central Park. Its real name is indeed the Haga park. A nice place to live in, if you want to live next door to the crown princess Victoria and her prince Daniel.

Små gubbar som ser ut som hjärtan och smakar socker är nog sommarens bästa uppfinning.

Berries that look like hearts and taste like sugar is probably one of the best inventions the summer ever has made.

plågoande

Jag sitter och läser en bok vars berättelse onekligen har tappat sitt skaft. Jag omgärdas av en labyrint med beskrivningar som jag får dåligt samvete över att ha irrat mig runt i. Det här är viktigt, jag borde koncentrera mig men det går inte. Jag tröttnar.
   Fläkten på taket till fastigheten mittemot surrar på, det är bedövande. Utan dess surr hade tillvaron här uppe hos mig känts tom. Fläkten fyller en funktion som gör att omgivningen får en mening. Fläkten fungerar som en sorts andning som markerar liv.
   Nog om fläkten.
   Plötsligt rycker jag till av något som överröstar universums existens. Som en åskblixt viner sig ljudet in till mig genom den halvt öppna balkondörren, och får mitt hjärta att liknas vid en häst vid namn Black Jack som stegrar sig i ett skriande skri för att sedan sprätta iväg i galopp.
   Det är ljudet av en plågoandes handling. Det är ljudet av ett missnöjsamt utrop från åskådarna till den största plågoanden av alla. Det är fotbolls VM.

I´m reading a book whose story certainly has lost its handles. I´m surrounded by a maze of descriptions which makes me even more tired. The fan on the roof of the opposite building to my appartment makes me feel kind of narcosis. I would have fallen asleep if it wouldn´t had been for the strange sound suddenly over voting the universe´s existence - a sound making my heart to be likened with a horse named Black Jack which rears in a desperate cry to soon scratch away at a gallop. It´s the sound of a tormentor that is tormenting the spectactors. It´s the sound of Fifa World Cup.

två duvor ruvar sol

Åskan dök aldrig upp, men det gjorde inget för Emilia, min forne klasskompis från gymnasiets rosa dagar, kom istället över. Ett mer verbalt och trevligare sällskap än åskan.

Det här är minsann sommar, sade vi i kurrande kör.

The thunder didn´t appear, but so did my former high school friend Emilia. This is indeed real summer, we said in a cooing choir.