läsviktigt val

Hittade denna bild på bloggen Owlit - uppenbarligen har vår läsning stor inverkan på vår livsstil.



Talking about significant reading habits.

mitt gröna inomhusparaply

Mitt hem har fått ännu ett tillskott i form av krukväxten Paraplyaralia Schefflera, som ser ut som ett paraply, till för att skydda min lilla skrivhörna med sin organiska flärd.

Say hello to this supplement: Paraplyaralia, my new houseplant. No, not husband. Houseplant.

det droppar vatten

Väderguden är så pass ledsen idag att den färgstarka hösten håller på att sköljas bort.

När det regnar ute inbillar jag mig att vädergudens främsta syfte är att det enbart ska droppa ner vatten från himlen. Men som alltid brukar det mesta göras ordentligt när det väl görs, så det är för mig ingen överraskning att finna att det även droppar vatten från min stängda kökskran. Det droppar vatten från mina ögon när jag hackar lök till maten och det droppar till och med vatten från min näsa! Men det måste väl ändå vara ren inbillning, att jag håller på att bli förkyld?

Today it´s raining everywhere, it´s raining outside, from my eyes when slicing onion and from my nose! Hope all of it is temporarily.

DageNs

Foto ImagesByClaire

Hela dagen har hittills löpt som en avigsida - allt som hänt har skett med inslag av absurdism. Det hela började med att Svenskan låg på mitt hallgolv i morse. Svenskan! Jag prenumererar ju på DN, vart tog den riktiga tidningen vägen? Att läsa Svenskan är som att dricka Earl Grey istället för Rooibos te.

This day has so far been as a reverse day. It started with getting wrong newspaper this morning, even though I subscribe to its competitor. So you could almost say that the day started with drinking Earl Grey instead of tea with Rooibos taste.

jomen

Foto D Tuazon

Jag hade nyss ett sjyst uppslag till inlägg, men som alltid blir det jag vill säga längre än jag från början tänkt mig. Ungefär lika långt som en krönika. Eller kanske en bok. Och det hinner jag inte skriva just idag.

As always becomes the thing I want to write about longer than I first thought, and today I don´t have any time to write a book.

Det händer på La Petite France

Nåväl. Även om jag är ett stort fan av den franska kulturen är inte den franska wannabe:n i mig den största anledningen till varför jag gärna besöker cafét La Petite France. Anledningen beror snarare på att hela Frankrike lyckats flytta ända till Stockholm och bosätta sig i en liten lokal på Kungsholmen. La Petite France känns därför inte som något misslyckat försök till ett franskt café, snarare som ett gediget, och sedmera ständigt omtyckt hjärta.

Häromdagen slog jag mig ner på cafét omgiven av en gloria med inspiration, i sällskap med en kopp kaffe, en choquette och min dator. Det var bara strax efter lunch, men hela Stockholms befolkning räddes tydligen inte sluta jobbet tidigare den dagen, eller kanske lever alla människor studentliv - cafét var genomtrångt. Djupt försjunken i min text satt jag när en röst plötsligt talar till mig och jag tittar upp under lugg, fortfarande i mina skrivtankar och det tar mig ett ögonblick. Mannen som just frågat om han får slå sig ner vid mitt lilla bord tillsammans med sin familj, mannen med den skarpa blicken och de farligt yviga ögonbrynen är inte någon mindre än den store journalisten Mustafa Can. Jag blir med ens pionröd i ansiktet och mumlar fram något helt oväsentligt till svar. Visst, det är förvisso inte Baudelaires ande i egen hög person, men re-spect liksom.

Men så erbjuds familjen genast lediga platser av ett äldre par som just är på väg att gå. Attans, tänker jag. Det skulle allt ha varit intressant att föra ett förtroligt samtal med Cans familj. Framåtböjda över det lilla bordet skulle vi vara, stänga ute omvärlden, mm:a lite extra när chokladen från en pain au chocolat bäddar ut sig på tungan, samtidigt som vi diskuterar litteratur eller människosyn, ja vadsom. Vädret hade också funkat, eller till och med vem vi tror kommer vinna Idol.

The café La Petite France in Stockholm is still one of my favourite cafés, especially when they sell a choquette for only 3 Swedish crowns.

ljust det

Det känns fint. Att tända ljus och omge sig med en lågas stillhet. När jag var liten var jag så pass lugn som barn att min morbror jämt jämförde mig med ett ljus. Han sa att jag lyste lika lugnt som ett ljus. Svajade lite försiktigt fram och tillbaka.

Ibland tänder ljuset plötsligt till och slickar sig upp i luften. Jag begrundar lågan som ser ut som en tomtenisses tomteluva, eller varför inte som håret på de där små trollen man lekte med när man var liten. Och ibland börjar lågan på ljuset huttra till, ungefär som om den frös. Små snabba skakningar. För att sedan återgå till sitt lugn. Lika lugnt som ett ljus.

When I was a little child my uncle used to compare me with a candle. He said that I shined as calm as a candle. Usually this season and during the winter I use to sit and look into the candle light. See how it changes shape, how it licks itself upwards in the air and start to sway front and back, to suddenly go back to it´s basic shape. As calm as a candle.

när det lider

Att så här, nu i mitten på oktober, börja påstå att vintern ändå är ganska mysig med sina tända ljus och allt du vet, mys och så. Ja du vet. Det känns snarare som en inbillad överlevnadsinstinkt än ett faktum inför den istid som snart kommer att beröva mänskligheten i detta land. Om två månader är det jul. Smärtkallt. En mörk kyla som kommer vara i cirka sex månader framåt. Fem om vi har riktigt tur.

To now, this time of year, start saying that winter is pretty nice is rather just an imaginary survival instinct than a fact. Soon will the ice age deprive us and we´ll ask ourselves what the bloody cold hell we´re talking about when saying we still like winter. In two month´s it´s Christmas, dark pain, cold claws in our souls. A winter that use to last in six months. Five if we´re lucky.

sin egen blommas smed

Blombudet uteblev, så jag tog så att säga stjälken i egna händer och köpte mig en blombukett. Föga femton papp fick jag betala för den, eller kanske heter det spänn. Femton spänn. Så, nu får vi bara hoppas på att den bär på en garderobsblommas seglivade gener och lever lyckligt i hundra år, under våldet av mina gröna härskarfingrar.

I haven´t yet recieved any flowers from someone (as I recently wished), so I made it myself - bought me an own bouquet. Just hoping now that it will live happily ever after, here under the reign of my green fingers.

tidningsinsamlingen

Nu när DN-tidningen har börjat dimpa ner hos mig har min tidningshög här hemma gått från att vara en obefintlig platå till gigantisk skyskrapa. En veckas prenumeration och mitt köksbord, mina stolar, mitt golv fullkomligt vadar i tidningspapper. Vadar i en huvuddel, med sportbilaga, med kulturdelen, med ekonomidelen, med bostadsdelen, med boklördag med reklam med mera! Visst tycker jag om tidningen och hade det inte varit för den lilla yta jag bor på hade jag nog samlat på mig en hel treveckors-drös innan jag kastat iväg alla tidningar. Men när jag kommer på mig själv med att täcka mig med tidningspapper om natten istället för vanligt täcke, inser jag att tidningen tyvärr måste kastas så fort jag har läst den. Dock känns det aningen skumt att kasta tidningen rakt ner i sopnedkastet, ungefär som om jag begår lojalitetsbrott, både mot tidningen som tidsenlig kultur-epik och mot miljön.

Innan jag flyttade till Stockholm brukade en lastbil åka runt till den lilla stadens alla bostadsområden och kamma dem rena på utlästa tidningar, för att sedan köra dem till någon återvinningsstation. På flaket till lastbilen stod några flinka pojkar som välvilligt håvade in tidningarna, och tjänade på så vis in pengar till deras handbollsförening (handboll är stadens nationalsport). Varannan måndag kom de. Alla årstider. Året runt. Iklädda sina lagtröjor med tillhörande shorts, och en ihärdighet som om de precis hade klivit ur en match. Känslan när de kom var helig, ungefär som när glassbilen kommer. Nu är klockan snart fem, skynda ut med påsarna innan tidningsinsamlingen kommer! lät det ofta hemma hos mig. Speciellt min pappa har alltid varit duktig på att källsortera och det hände till och med att han sorterade ner öppnade kuvert som kommit på posten. Men innan han slängde ner kuvertet på tidningshögen tog han även bort den lilla plastrutan där adressen brukar stå. Endast papper. Ibland kändes det som ett deltidsjobb när man lade all energi på att komma ihåg att gå ut med tidningarna. Inte gå på stan efter skolan, inte gå hem till någon kompis, inte komma hem och råka somna på soffan till Lilla huset på prärien. För missade man måndagens femslag, ja då blev det fullt sjå att få plats med ännu fler påsar med tidningar under de kommande två veckorna.

Då kan du föreställa dig min häpnad när jag sedan flyttade till storstaden och undrade vart tidningsinsamlingen i hela friden höll hus. Möjligen finns det en del områden med lokala tidningsinsamlingar. Men inte där jag bor. Här slänger folk till och med pizzakartonger bland grovsoporna så att råttorna kan storma in och sprida fastighetspest. När jag en gång frågade en bekant om hon någonsin har lämnat tidningar till någon tidningsinsamling tittade hon frågade på mig, varpå hon svarade att hon inte ens pantar sina flaskor. De åker rakt ner i papperskorgen.

In the city where I come from there´s an activity called ’journal collection’, in which an association comes to collect old newspapers from different residentials in the city and take them for recycling. But where I live here in Stockholm I haven´t yet encountered that kind of activity. All I know is that people use to throw pizza boxes among the coarse thrash which makes the rats spread som property plague.