Ryssland och den amerikanska södern, under samma kväll

Något fördelaktigt att kunna göra så här års är att legitimt kura in sig på caféer och barer. När det är illegalt kallt ute och klarsvart himmel är det för mig ett ett nöje att möta upp en vän eller fler och häcka på något simpelt ställe, sipprandes en socialbehaglig atmosfär som oftast brukar infinna sig under det mörka halvåret.

Har just konstaterat att för mig är det under vintern som saker mest händer. Kanske är det för att jag är ett vinterbarn.

Susan och jag stötte för någon dag sen ihop på KGB. Givetvis hade vi planerat att ses, men att "råka stöta ihop" låter mer spännande och spontant, såklart.

KGB är på flera sätt udda. Jag talar alltså om barstället, inte det riktiga KGB. Men det kanske är underförstått. Eller.

Dels bär mannen som jobbar i garderoben ständigt samma "engagerade" outfit.

Sedan har drinkarna namn som Absinthe, Parlament och Admiral Rodney. Fast det är ju inte heller det riktigt på riktigt - absinten är ersatt med vodka och någon admiral Rodney existerar inte i verkligheten. Men det kanske också är underförstått.

Stället bär på tre våningar och en toalett i vilken man kan lyssna på en språkkurs i ryska. Kan dock vara aningen svårt att hålla koll på ändelser, subjekt, predikat och diverse grammatik när ljudnivån på själva stället är några promille för hög.

Efter ett tag var det dags att byta ut den ryska kulturen mot den amerikanska södern,

på Nalen bar, ett kvarter bort.

Mysigt ställe.

Känd för sina tequilas, som vi dock kände oss för trötta för. Det är ju en dag imorgon med, sade Susan på moget vis.

Här är förresten Susan. Hon har FYI börjat gadda en massa folk, fina grejer. Kanske står jag på tur.

Vi nachade i oss nachos och sedan dök gäsparna upp. Hejdå godnatt.

avfallsvärlden

Köttslamsorna i mitt köksavlopp ökade nyligen i folkmängd vilket ledde till en massa annat onödigt restavfall, global uppvärmning och förstoppning. Andra ytte makter blev påkallade - jag fick ta i med hårdhandskarna, med mr Muscle till assistent och vi lät kaustik soda snöa ner över köttslamsornas värld. Det rykte något förfärligt om avloppets mynning och jag började hosta, runt mina lungor slingrade sig en orm av giftig rökridå. Luft, jag behöver luft. Andas bort giftångor, som har sköljts ner i avloppet, avfallsvärlden, omsättningsvärlden. Som inte vet sina gränser.

fingerfrost

Sitter här med glödkalla, knastrande fingrar och präntar in några tankar. Det mesta i mitt huvud går för tillfället ut på att återhämta sig efter dagens myrkrig i matbutiken. Löning plus helg plus advent likamed hjärtflimmertrångt. Lösgodishyllan med det nya drömgodiset var tajt befolkad med klåfingriga händer, smaknypor, matvagnar, pensionärer, småbarn, fjortisar, medelåders, gospelsång, trubadurer, strålkastare och så jag.

Och nu, en sen lördagseftermiddag, lunchen ligger inbäddad i magens matkorg, från grannen doftar det bak och jag sitter som frostkall och skriver. Ibland händer det att jag tittar upp från skärmen för att kanske se en koltrast nagga på fönsterblecket, eller något annat passande som man brukar se när man tittar upp från sitt skrivande. Men istället för koltrast blir jag bländad av alla grannar på andra sidan mittemot som alla på en och samma gång har knockat upp julpyntsbelysningen i sina fönster. Det glimmar och tinglar något fruktansvärt euforiskt åt mörkret som lurar där ute. Fint säger jag, ja det gör jag.

Och vad gäller det nya lösgodissortimentet får det betyg L L L L L av fem möjliga.

A sweet little dream becoming true

Nej vänta, fel bild. Att äga ett rosa USB är ingen direkt dröm jag haft.

Utan...

Matbutiken vid mig har fått in ett nytt lösgodissortiment! Tack & hej Karamellkungen, jag är så sött trött på dina smaker.

&, I´m telling you, det lyste hallelujah-gloria om det nya godisståndet och godissorterna som låg inbäddade i sina boxar liknade något fantastiskt jag aldrig sett på smaken. Jag slowmotion-sprang mot det glimmande himmelriket, fågelsångsopera drogs igång och jag dök över godishyllan i ett långdraget saligt flin. Det var som att få ta del av en hel fantasivärld, ett Wonderland!

...ok, jag ska bara lugna ner mig lite.
På återseende, au bon revoir.

Le Tour Eiffel

Den franske poeten och kalligram-arketypen - Apollinaire - började en gång i tiden med att nyttja det franska tornet i sin skrivkonst. Och nyligen visade min kompis Kevin upp denna version på kalligram som han har gjort och jag kunde inte annat än att fråga om den fick lov att visas upp på min blogg - inte bara för att det involverar Eiffeltornet utan även för att den är snyggt gjord med sina enkla och fyndiga drag i sin typografi kontra innehåll.

* * * * Twinkle twinkle little star * * * * How I wonder why you´re up so far

Saffranskatter, peppargubbar, koladrömmar, tryffelknytten... Det är ännu inte jul, men strax. Just nu lider det mot den mest hetsiga perioden av alla, precis innan jul. Mot ett klimax som redan på juldagen andas ut för att inta sitt antiklimax. Vi har nu, tre månader sedan sensommaren sa adjö för i år, slutligen accepterat denna mörka årstid genom att se till dess fördelar, i snöyran, i pyntet, i adventljus, i julhandel, bak stök bök och... vi tycker faktiskt att det är ganska mysigt ändå. Innan vi hunnit få nog av det goda.

Min stjärna fick idag ta plats på sin årliga scen, exakt en månad före julafton.

Gudars karameller vilken biobulle

Nyligen gick vi på bio och såg på en thriller som heter Lights Out, som visades i och med Stockholms Filmfestival. Det bästa med filmen var dess annorlunda berättarstruktur som ruckade rätt snyggt på den annars så klassiska thriller-komplotten. Se den om du får chans. Och, den är fransk.

Efter filmen ropade våran abstinens efter kaffe, givetvis lydde vi den.

Vi hamnade på cafét Saturnus, kända för sina giants till bullar.

Ät ät, vi måste fota proportioner! hetsade vi. Och Sophie åt.

Ett tag var det så mycket bull-fotande att vi glömde av att prata med varann.

Men sen, i dryga tre timmar spillde vi kaffe och tid på att prata om det mesta som någonsin kan komma ur tre munnar. Det blev bland annat filmtips och titlar skrevs allteftersom flitigt upp.

Efter några hundra år var det dags att slutligen bege sig, jag reste mig upp och upptäckte denna underbara almanacka som hängde på väggen. Jag vill ha.

Vi tog på oss våra michelinare till jackor och Araia fick vänligen posera lite.

Väl ute förväntade jag mig att se solen, men glömde visst att dagen förkläs med svart slöja redan vid fyratiden. Så belysning fick leda mig hemåt. Men, jag gillar faktiskt den mörka årstiden. Något att mysa inunder, men bara för ett tag. Sen får det gärna bli ljust, innan depressionen anfaller.

På väg hem lyste Kungsgatan upp i ett magnifikt vinterljus som påminner om lycka.

Med kupade händer och en bön till vädergudarna

Det är så snorkallt att jag inte vet vad jag ska ta mig till i min egen lägenhet. Elementen brassar på för fulla lågor, men det drar abnormt mycket svinkyla från fönstret vilket gör att jag istället får flytta min hörna till arbetsplats mot lyans centrum, sittandes vid köksbordet med händerna kupade över ett stearinljus. Och det här är bara början på årets istid, säger de, vädergudarna.

Förutom vinterkylan fajtas vi som studerar även med andra världsliga ting, nämligen ekonomin som sällan går ihop med den dyra kurslitteratur vi bör köpa. Mer om detta kan du läsa i min nyligen publicerade krönika i studenttidningen Gaudeamus.

Marion med R

I fredags gästade Marion mig och mitt hushåll på middag. Vi tände ljus och det blev nästan Lady & Lufsen-tema, så fint. Till det spelade jag fransk musik som jag samlat på mig ända sen jag blev kär i det franska. Och det enda jag känner till är gamla artister som Piaf, Aznavour, Gainsbourg - sånt som man kan tro att fransmännen själva är trötta att lyssna på vid det här laget. Men vad som är intressant är att så fort en klassiker ljuder ur högtalarna så är det som på film - runt matbordet drar fransmännen igång hjärtlig allsång med armkrok och sidovajning. Alla kan och alla sjunger med. Något sånt händer väl inte spontant i den svenska kulturen, om det inte är konsertsommar med Gyllene Tider, jul med Carola, nyår med ABBA eller 90-tals fest med Ace of Base.

Sist men inte minst: för att låta som fransmännen gör får du inte glömma att uttala r:et i orden, delgav Marion mig. Något som kan vara extra svårt för exempelvis amerikanerna som bakar in sina r.

Så vänligen glöm inte r:et, som i noiR.

my bittersweet tristesse

Och jag såg på filmen Bonjour Tristesse som med sin scenografi är en ljvlig nostalgitripp till något som jag är för ung för att själv ha upplevt.