Jag har liksom gått och blivit en snobbig frankofil

Blomkrukor vars blommor redan efter en vecka h�ller p� att d�. Ov�ntat, nej. Tur att jag inte har husdjur.

Dessa vackra koppar har legat ett tag hos mig. Outnyttjade, d� problemet �r att de �r f�r stora f�r mig. En del �lskar f�rst�s n�r koppen �r st�rre �n ens huvud, s� pass att �ngan fr�n teet samtidigt rensar porerna i ansiktet n�r man ska dricka.

Men jag har liksom g�tt och blivit en snobbig frankofil, och det kan man ju inte sl�nga ut hela hemmet f�r. Jag dricker allts� inte l�ngre ur enorma koppar, petite ska det vara. S� petite att man n�stan m�ste lirka med lillfingret f�r att komma �t �rat p� koppen. D�rf�r f�r de ist�llet agera blomkrukor. �tervinning, typ.

Kittlande vår

Igår kväll dog min julstjärna i fönstret. Glödlampan gav upp, tog ett sista andetag och pustade ut. Kaputt. Och idag sken solen till allas förvåning. Från taken droppade den smälta snön likt ett kanon av kaffeklirr och marken lyste oförglömligt bar.

Med andra ord: är min julstjärnas död endast en simpel död, eller är min julstjärnas död ett tecken på att även vintern är slut? Kaputt.

Ja, nu vet vi ju alla redan svaret, givetvis kommer det att slaskas, snöas, töas och slaskas många gånger om. Men bara tanken på att våren eventuellt redan skulle kunna vara här är i alla fall kittlande. Ungefär som när man var liten och fyllde år och vaknade med ivriga nerver upp på sin födelsedag, innan man hunnit bli grattad på sängen. Nyfiket skyndade man sig upp och lade örat mot dörren för att höra de avlägsna rösterna plötsligt befinna sig på andra sidan dörren, för att snabbt skjuta iväg mot sängen, dyka ner under täcket och låtsasblunda väldigt hårt och ryckigt, i takt med sjungande familjen på intåg.

Väderberoende

Min granne tar som sedvanligt sina dagliga rökpauser på sin balkong. I alla väder, året ut, dygnet runt. Idag är hon där igen, bär poncho, mössa och huttrar som en skrämd hare under hotande istappar från taket. Så trycker hon sig hårt in mot balkongdörren och hamnar precis under markisen, för skulle hon sträcka ut ett endaste litet lillfinger, ens nagel, skulle regnet äta upp det. Hon skulle vara körd.

Det speciella med rökbegär är som med alla andra begär - det är när det sker så pass finstilt utan att bli alltför omständigt eller påverkar andra i ens omgivning, som det kallas för begär, inte beroende.

Det blåser plötsligt in en vind, markisen skakar vilt, kvinnan stryper hårt med armarna om sin poncho och drar hastigt ett sista bloss innan hon ger upp och böjer sig fram för att fimpa ciggen. Ett par regndroppar hinner nita ner henne innan hon försvinner in.

Det är ett vågat begär; att trotsa vädret för att kunna ta ett bloss. Själv skulle jag aldrig kasta mig ut i minusgrader för ett par nävar choklad. Eller kanske, det tåls att diskuteras.

Sluga istappar som hotar att spetsa den skurk som öppnar dörren, precis som en gillrad fälla i en actionfilm.

Bilderna är förresten inte retuscherade, det är på riktigt så här grått ute. Men det har ni nog redan märkt.

Spontanitet?

Igår knep jag mig fri från alla måsten och skred ut i helvetsslasket för att möta upp August på fika. När väl kaffet och samtalet sinade beslöt vi oss för att alldeles spontant gå på bio.

Två timmar innan filmen började gled vi harmlöst in på biografen för att köpa biljetter och jag började prydligt, som på rutin, med att fråga om det fanns några biljetter kvar till den tilltänkta, franska filmen. Slutsålt. Tyvärr, sa tjejen i kassan och lade huvudet på sne som för att visa medlidande. Helt häpen över den tvärvändning svaret tog, stammade jag endast fram ett -men men, och begav mig snart motvilligt ut från biografen.

MEN JAG VILLE JU SE PÅ DEN FRANSKA FILMEN! skrek mitt huvud. Just där och då också, när allting väl inföll så spontant, och efter filmen skulle vi säkert sitta och konstatera hur trevlig och fint oplanerad kvällen hade varit. Och vilken bra film vi dessutom hade sett! skulle vi utropa, varpå August skulle tillägga att det minsann var tur att jag kom på idén att gå på bio, och se på just DEN filmen! Och jag skulle ha skrattat och tänkt att livet absolut har sina goda stunder. Absolut, ingen tvekan.

Senare under kvällen skulle vi njuta gott på varsitt håll åt en förskräckligt spontan dag, som dessutom var så illa grå till sitt väder. Ojoj så grå den var. Jösses. Fruktansvärt slaskig var den också. Alla dunförtäckta människor som hade halkat förbi oss på gatan, hade likt vanställda skyltar lutat sig framåtböjda för den yrande snön. Stackarna då. Men oss hade inte vädret alls rått på, för vi hade minsann haft en riktigt strålande dag, mitt i veckan! Hjälp så otillåtet angenämnt vi hade haft det. Ojoj. Som två solskensvioler under en förbjuden årstid hade vi klockat omkring på gatorna och glatt oss över fikastunden med det efterföljande spontana biobesöket. Och så hade vi sedan somnat gott, drömt sött och mött nästkommande dag med ett stort leende på läpparna.

Men. Filmen var som sagt fullbokad. På alla tider. Det blev ingen spontanbio, ingen fransk film. Min underläpp hade istället släpat sig hemåt, långt ner på den obarmhärtigt slaskiga marken, axlarna framåtböjda och irritationen över att allting ständigt måste planeras och bokas hade växt sig så pass stor att jag inte kom mig till att skriva ett inlägg om det just då.

Så precis som svaret på biografen blev, säger även jag härmed nej:

Nej, jag ska inte försöka att planera mitt liv ända ut i de pretentiösa tåspetsarna.
Nej, jag ska försöka att bli ännu mer spontan, trots detta triviala biomissöde.
Nej, jag vill inte att det slutar med att jag, utan schemaläggning, hamnar paralyserad så snart jag försöker att vara spontan.

Detta är alltså ett av mina nyårslöften; att leva mer spontant, att mer ta dagen som den kommer. Precis så som folk i södra Europa gör, typ Frankrike. Vivre au jour le jour, fick jag nyss erfara att det heter.

Spontanrelevans

Källa

Apropå att vara spontan; jag bokade just en jordenrunt-resa!

Skämt åsido.

Men bara tanken på att göra något spontant och tvärt ger mig behaglig gåshud. Å andra sidan är spontanitet någonting hårfint, något som inte bör göras med alltför stor medvetenhet, för då slår ju innebörden ut sin egen substans.

Citatdags

Alldeles lojalt njuter jag vidare av den franska julchokladen som jag fick av Marion, och lika positivt överraskad blir jag varje gång jag ser att där ligger även ett papper omlindat runt, med ett tänkvärt citat. Denna gång talar den franske 1800-talsförfattaren Honoré de Balzac:

"Il n’y a rien de plus triste qu’une vie sans hasard."

"Det finns inget sorgligare än ett liv utan chans."

För min del anser jag det alltid något svårt att försöka utröna vilken slags relevans och därmed betydelse ett citat har, då det alltid grundar sig ur ett annat ursprungligt sammanhang. Men taget ur sitt ursprungliga sammanhang skulle kanske en del idag läsa citatet i fråga som att man bör ta till vara på alla chanser man får i livet; en del får inte ens chansen att leva ett värdigt liv, på grund av till exempel vissa misärförhållanden, i jämförelse med vad som anses vara det motsatta - lycka.

Men det är förvisso inte förrän när man sätts till det som vi kallar för själva ’livet’, som man kan värdera och relatera till definitionen av ordet chans. För bakom livet, i det för alltid outforskade intet(?!) blir nog ordet bara som en outtalad fis i rymden, eftersom det är något som vi här på jorden har ’uppfunnit’ och lagt värdering i. Vidare skulle frågan på citatet därför kunna bli: vad innebär då ett liv med chans?

...............................................................................................

För övrigt har jag upptäckt att jag även gillar att skriva på franska, alltså typografera ut bokstäverna, oavsett om det sker via tangenttryck eller för hand. Ta bara det franska citatet ovan - visuellt sett ser det ju ut som ren konst!

Hur svårt kan det va?!

Det är galet lätt att undvika att plugga. Man gör nämligen allt(!), förutom att plugga. Igår kom jag på mig själv med att ockupera min säng, uppkuddad och allt, med en lyxkopp te i handen, en after eight i botten.

Så slog det mig helt sonika; hur hade jag hamnat där, och framförallt; vad skulle jag göra där?! Stirrade ut i rummet och teg ett tag, gjorde jag. Teet hann svalna och mina tankar samla sig. Sedan kom det, jag hade ju satt mig där för att plugga! Prydligt framdukad låg dessutom boken i fråga, på sängbordet. För bövelen, hur svårt kan det va?!

Idag sitter jag istället vid köksbordet och här kommer jag haha, inte ifrån böckerna. Teet är dessutom inställt, det är bara kaffet som får härska denna dag, utan någon lyxvariant. Och på laptopen hänger en post-it: Kom ihåg att plugga!

Men så hjälps det inte, för likt den som ständigt småäter märker jag själv inte hur jag, alldeles obemärkt, plötsligt befinner mig ute på nätet och surfar runt. Men herregu hur svårt kan det egentligen vara?!

Min frustration slutar med att jag sliter av mig håret, sparkar av mig tån på bordsbenet, gläfsar som en baloo-björn, visar vassa hörntänder och blir fullkomligt eld och lågor!

Och boken, den bara ligger där på bordet och ler hånfullt åt mig.

Révillon Chocolatier alias Papillotes

Väl tillbaka i Stockholm och mina franska cravings gör sig påminda. Inte för att de någonsin försvinner, men julen slog liksom ut dem en aning och de blev svårare att gräva fram dem där de låg långt in i hjärtat.

Passande nog hade Marion med sig en glad överraskning, nämligen det här:

- Fransk choklad, med direktflyg från Paris!

Jag jublade och luktade flera gånger om på förpackningen de låg i, som om det vore en exklusiv parfym. -Åh jag känner chokladdoft, gör inte du!?, hetsade jag. Näe inte riktigt, svarade Marion och tittade frågande på mig.

I Frankrike äts den här chokladen speciellt under jul. Man ställer, likt allas tradition, fram den lite överallt i hemmet, eller ger bort den i någons julstrumpa. Men, eftersom chokladen är fransk handlar det inte enbart om frosseri - njutningen startar även med en kulturresa som börjar redan när man öppnar pappret (där de tvinnade ändarna har gett chokladen smeknamnet ’Papillotes’), se själva:

- I varje pralin medföljer alltså en liten lapp på vilken det står olika citat av främst franska filosofer och författare. Som ett kinderägg, fast för vuxna.

Exempelvis, citatet till höger av den franske författaren Guy de Maupassant (1850-1893), är till sin kontextuella ytterlighet ganska samstämd ändå - jag gillar ärligheten i orden och den personliga distansen:

"De toutes les passions, la seule vraiment respectable me paraît être la gourmandise."

"Av alla passioner är den mest respektabla för mig girigheten."

Läs förresten Maupassants novell Fettpärlan, om ni får chansen. Där finns flera underhållande partier då bland annat det stundom vulgära språket ger näring åt humorn, som spelar en stor roll i texten.

..............................................................................................

Jag säger då det; den franska kultur-patriotismen genomsyrar ständigt den franska livsstilen, som i grunden handlar om sinnrik njutning.

C’est la vie.

Vandrande ispinne

Julklappen; fårskinnstofflorna får tyvärr inte följa med ner i sängen.

Det är så påtagligt kallt i min lägenhet. Det upptäckte jag än mer nu, speciellt när man har varit borta från detta näste i nästan två veckor. Det är så kallt här att jag blir snuskigt nerkyld om nosen och det är så kallt här att jag skäms för att ta hit folk eftersom det slutar med att vi inte kan annat än att bara frysa. Det är till och med så kallt här att jag måste sova med två par strumpor, mjukisbyxor, två tröjor, täcke och en filt. Och ändå fryser jag. Jag skämtar inte.

Jullovet

Så här kan det se ut när man är ute på jullov hos sina föräldrar, i den stad man för första gången stack ut sitt huvud i.

Julafton inföll oväntat snabbt, precis som alla andra år.

Alla styrde upp med mat. Allting gick så snabbt, mamma sprang fram och tillbaka och min kamera hann knappt med farten. Och lika snabbt åt vi upp allting, som tagit enorma timmar att tillaga.

Mörkret inföll lika snabbt och jag begav mig ut på min sedvanliga julaftonspromenad. Det ligger något speciellt i att promenera på julafton, inte bara själva stillheten, även luften känns på något vis andaktsfull.

Efter ett tag kom jag fram till Vasastan, det område jag bodde på innan jag flyttade till storstaden. Vasastans arkitektur är som en liten kompott av Stockholms Vasastan och Östermalm, ljuvligt.

När jag bodde här passerade jag ofta förbi denna butik, Partaj. Måste dock säga att den kändes mer Partaj förr, för då kunde man skymta vissa slag av atrapper och dvd-omslag, sådant som får alla förbipasserande barn att förundrat fråga: mamma, vad gör man med en sån stor gummipinne?

Och i stadens största korsning hänger gigantiska trädpynt. Nästan som i en Alice i Underlandet-värld.

Under jul samlas alla vänner under samma stadshimmel och det blev minst EN fikastund per dag. Therese från Göteborg var hemma på besök och vi kramades hårt mellan kaffeslurparna.

Christian är både en hejare på hockey-San Jose, och på att fika.

Även på gymmet blev det fika, efter träningen - med Silvia fick det bli en proteindrink.

Sist ut på fika var Mathilda som visade upp sin nya bostad och mage.

Annars uppfann jag en eftermiddagsrutin tillsammans med mina föräldrar - vi drack kaffe ur en underbart klirrande kaffeservis.

Ute låg snön i höga berg och i den gula byggnaden till vänster brukade jag förr ta danslektioner. Det var innan dansintresset lades på hobbyhyllan.

Solen lyser inte bara i varma länder, även här strålade den.

Men min brorson strålade än mer.

I övrigt var jag mycket fäst vid köket, för där fanns en UGN! Något som inte finns hos mig. Så det blev både moussaka

och marknadskarameller. Fast för det behövs visserligen ingen ugn.

Och en annan dag blev det Gino till efterrätt. Sedan släpades jag ut ur köket.

Nyårsafton avfyrades och mamma förberedde sig med smink.

Sedan fyllde pappa både år och taktfullt upp glasen, och vi skålade in 2011! Det nya året känns tack och lov mer stadigt att skriva ut eftersom jag hade grava problem med förra årets nollor. 20010, kunde det ibland bli på vissa papper.


Tack för ett fint jullov <3