Dumma bumling

Jag sitter här med ett sällskap som till slut får mig att må illa - lösgodiset. Det var ett tag sedan jag åt lösgodis och egentligen var jag inte alls sugen på det idag, men tänkte att kanske, när jag väl känner efter, saknar jag nog ändå smaken av det och det var ju så längesedan nu. Och kanske gör jag bäst i att köpa med mig en påse, som absolut garanterat kommer att räcka ända tills nästa helg! Nejdå inte överdriver jag, inte alls nej. Godis är till för att ätas bit för bit, suga på karamellen som man säger på invävt språk.

Men ändå slutade det med att jag åt upp hela helvetet. Påsen ligger nu framför mig och gapar tom som en tandlös munhåla. Sockret har börjat orsaka sockerstjärnor för mina ögon, jag ser dubbelt, och storleken på min mage slår vilken öldrickare som helst. I magsäcken plaskar en massa båtar, hjärtan, mintisar, kyssar och bumlingar runt. De skrattar så det ekar och pekar på mig, jag trycks in i hörnet på skolgården, sänker blicken och skäms. Jag är lurad av mitt eget begär, gråskalan existerar inte i min värld. Här är allting svart eller vitt, även om gråbalans vore att föredra.

En gång i tiden kunde det inte gå en helg utan att jag köpte på mig godis, i en butik där folk handlade snask till bion som låg alldeles intill. Varje lördag stegade jag bestämt in i butiken och valde lösgodis så som pudeltanter shoppar diamanter. En dag frågade ägaren till butiken vilken film jag skulle gå på och jag svarade att jag inte skulle gå på bio, jag skulle bara hem med allt mitt godis. Och så rullade det på när han en dag till slut tog mod till sig och frågade om vi skulle hitta på något. Det var modigt gjort av honom, inte för att jag är en viss typ eller så, men folk som generellt vågar olika saker får många plus i kanten, och kanske en guldstjärna.

Nu vet jag inte varför jag sitter och berättar allt det här för er, om godis. Som om ni bryr er, som om ni har tid med detta. Jisses. Som om livet inte bär på viktigare saker än ett sockerbegär och min luddiga text om pudeltanter och diamanter.

När jag blir stor vill jag

Ha en bankers som ljuskälla.

Vila rumpan på en träig men hemskt charmig pinnstol,

samtidigt som jag lutar mig över ett skrivbord med hemliga lådor att förvara kärlek i.

Och så vill jag tapetsera mina väggar med böcker. Väggarna ska andas fiktion. När man kliver in i detta rum ska man kunna höra en finstämd ensemble med flera hundra röster från alla karaktärer som samtalar med varandra. Vem vet, kanske blir Romeo förälskad i Isolde och sagan antar ny form. Tänk er. Det vore ganska främmande, men ändå fint.

Grymt vaken

Att kalla mig för att vara morgonmänniska är lika sant som att säga att Sverige är ett tropiskt land. Det är för mig fullkomligt absurt att vakna tidigt, tvinga fram nykter vakenhet ur djup sömn. Inte för att jag inte tycker om tidiga morgnar, tvärtom. Tidiga morgnar är en av de vackraste saker jag vet. Speciellt tidiga sommarmorgnar när solljuset sömndrucket kisar sig fram över sömnvarma smågator, beredvilliga vägar, över djupbugande hustak. Det är skentyst, någon enstaka bil kryper yrvaket fram längs med vägen, slumrar till under sin färd, kommer för någon sekund ur sin bana och återfår snabbt balans. Butikerna öppnar upp sina ögon, sträcker försiktigt på sig, och på håll rastar någon anonym gestalt sin jovialiska hund.

Idag vaknade jag väldigt tidigt för att gå och träna och jag svor åt mig själv för att inte ha tagit med kameran, för just idag av alla dagar lekte himlen en högst ovanlig palettkarta. Som en regnbåge. Morgonljuset gjorde mig extremt svårmodig, på ett fint sätt. Och kameran, den låg hemma.

Ibland händer det att jag tvingar mig upp väldigt tidigt, trots att jag vet att jag hatar det eftersom jag har förstått mödan i det hela. Morgonen får inte berövas livet självt. Det blir nästan som en sport, att se om jag verkligen kan bända mig upp när klockan väl ringer. Trotsa mitt nattövermod. Varje gång jag gör så, ställer klockan, blir jag samtidigt rädd för mig själv. Rädd för att jag inte kommer orka att ta mig upp, vilket slutar med att min puls plötsligt börjar göra extrema volter, det ormar sig om halsskinnet, samtidigt som adrenalinet hastigt ökar i vikt. Det hela resulterar i att jag istället ligger alldeles klarvaken i min säng och stirrar på mina stumma väggar. I mörkret blänker mina ögon likt två svarta oljefat. Det går en timma, kanske två, det går även fyra timmar, och om en timma ska jag upp igen. Det är just DÅ som jag blir riktigt rädd för mig själv, jag tvekar på min egen karaktär. Sömnen håller ett stadigt strypgrepp om min hals, jag ber för livet.

Råkar jag nu för ovanlighetens skull till slut somna in sker det i någon form av dvala mellan harig dröm och infantil vakenhet. Jag drömmer om en vanlig dag, förvisso något genmanipulerad till sin form, samtidigt som mina ögonlock fladdrar vilt likt skrämda ljuslågor.

Zzzolsidan

Idag har varit en dag då min trötthet tvingat mig att simma igenom ett vakuum av grumligt algvatten. Och jag tänker på berättarrösten som i filmen Fight Club säger: With insomnia nothing is real, everything is far away. Everything is a copy of a copy of a copy. Nu lider jag thank God inte av insomnia men känslan av att vara mer än övertrött är väldigt snar(k)lik.

Så, allt vad jag skulle göra ikväll fick ställas in (träna, måla naglarna, plugga). Och här sitter jag nu och ser på reprisen av Solsidan, leker vardagslyx och toppar ett vinglas med jordnötter som spetsas med coca cola. Alltså jag dricker colan vid sidan om, häller det inte i glaset. Ler lite smått när situationerna i serien börjar likna komik, men leendet stannar där, spricker aldrig upp i ett vulgärt gapskratt. Och detta beror inte på att jag är för trött för att skratta, det beror på att Solsidan har tappat lite av sitt sting sedan förra säsongen, blivit något för pretentiöst. Råvaran är borttagen ur scen. Det känns som om man redan har gått igenom alla skämt en gång, de är bekanta, man kan dem, en favorit på repeat har aldrig slutat lyckligt. Ja jag vet inte, kanske är jag för kräsen, kanske för trött. Kanske en fylleblandning av jordnötter med cola. Godnatt.

Att fylla ett oväntat långt år

Jag ska sluta tjata om min födelsedag nu. Jag vet, det är inte kul att läsa om längre. Snart har ännu ett år gått och jag bloggar fortfarande om min födelsedag år 2011. Men jag kan inte rå för det, måste besjunga dagen lite till, för senast idag fick jag nämligen fransktillverkad choklad i födelsedagspresent. Mina endorfiner sköt snabbt i höjd och hjärtat bultade ovanligt hårt.

Här kommer även fortsättningen på dagen efter överraskningsresan, alltså självaste födelsedagen:

Efter ett tidigare misslyckat biobesök bestämde jag och August oss för att, en gång för alla, se på den franska filmen Igelkottens Elegans. Här står vi alltså i kö och väntar på insläpp, jag och alla kulturpanchisar.

Filmen var superb! Den bästa film jag sett på länge. Men gå nu inte enbart på mina referenser, ni vet ju att de är något blåvitröda till färgen.

Efter filmen drog jag hem till Marion som slickade chokladvisp. Mon dieu, men inte ska du även göra det här för mig, sa jag och Marion drog fram två nybakade tårtor. TVÅ. Ifall den ena skulle misslyckas, svarade hon världsvant.

Dels denna franska klassisker: galette des rois, som jag tidigare inte hade smakat på. Den var utsökt, smakade marängskog gjorde den. Nej, det gjorde den inte, men den smakade i alla fall väldigt gott och franskt! Hur nu franskt smakar är en annan saga.

Men bara för att den ena tårtan lyckades uteslöts inte den andra - chokladvarianten, som drabbades av någon slags chokladhärdsmälta, liksom salivet från mina mungipor.

Jovars, bilden är något suddig, jag håller med om det. Men ni kan nog klura ut vem som är i fokus.

Så var även Sophie där.

Sedan drog jag hem, alldeles sockerstinn och hög. Kröp ner i sängen, formade mig till en liten boll och nosade på resten av mina franska presenter.

Tid att älska

Det är konstigt det där hur mycket man anpassar sig efter tiden. Hela tiden handlar allting om tid och jag tänker främst på dygnet som man ständigt förhåller sig till genom att bena ut den i timmar, minuter, kvartar, i tid. Det handlar ständigt om att inte förlora dyrbar och fruktsam tid, om att försöka behålla den befintliga-och vinna mer kvalitativ tid. Det handlar också om en rutin, som att boka upp sig på möten, tandläkartid, träning och middag via olika klockslag. Om att mäta sitt sömnbehov i tid, att ställa klockan på en viss tid att vakna på.

När jag väl tänker efter har jag egentligen inget emot att följa tiden, för den är trots allt ett behagligt riktmärke som kommunicerar ut samma språk till alla människor, med vissa undantag beroende på framförallt kultur. Som allmänt känt är bör man dock akta sig för att låta tiden totalt styra över ens liv, att hamna i ett underläge där prestation ligger ristat i tid och där tid blir infekterat av fenomenet stress.

Med andra ord förefaller sig tid att vara en slags kosmisk elitism vilken styr människan efter sin egen axel. Förutom att vara ett klockslag är tid en stor maktfaktor som påverkar hela det samhälle vi lever i, vårt levnadssätt och på lång sikt framförallt vår hälsa, för vem har inte hört den ständiga men sanna klyschan: tiden läker alla sår? Man vet att tingen kommer att ändras med tiden, ge det bara lite mer tid. Oavsett hur litet tålamodet är, så är tiden fortfarande den bestämmande föräldern.

Tiden är konstaterat ständigt närvarande, oavsett om man följer den eller inte, eftersom den existerar i en kultur där majoriteten av människorna förhåller sig till den som en generell måttstock. Men, det finns ändå ett undantag då tiden försvinner helt och övergås av andra lagar. När tiden suddas ut och blir obefintlig. När man istället kan skratta åt den plötsligt så naiva tiden som medvetet krymper ihop till en liten skugga i förhållande till den starka solen - kärleken.

När man är med någon som man är förälskad i försvinner tiden totalt, så även det rum som tiden existerar i. Kärleken bländar tiden och den universella inställningen till tiden mister sin relevans, på gott. Tiden översköljs av andra referensramar som till sina mått har ett mycket mer sublimt värde än ett banalt klockslag och dess strukturerade förhållningssätt. Det går inte att mäta kärlek i tid lika lite som det går att ignorera en tid. Det är alltså när paradoxerna tid och kärlek möter varandra som en himlaexplosion uppstår och likställer alla klockslag till noll. Dagen blir tidlös.

Idag, det är en solig vintersöndag. Det lilla som finns kvar av snön gnistrar likt tusen diamanter på hustaken tvärsöver från mitt fönster. När jag lade mig igår kväll bestämde jag mig för att försöka sova ut idag, vakna tidigast klockan tio. Njuta av lite extra vilotid. Jag vaknade klockan sju, alldeles klarvaken och pigg, som om jag sovit i hundra år.

Samtal med bloggen 01.03

Bloggen Så hur känns det nu?
Jag Bättre. Tror jag i alla fall.
Bloggen Tror du att du är redo att komma tillbaka?
Jag Herregu vilken stor grej du gör av det!
Bloggen Inte jag. Det är inte jag som gör en stor grej av det.
Jag Nähä. Va menar du?
Bloggen Ja fråga dig själv.
Jag Vadå, så du menar att det är jag som gör det till en big deal?
Bloggen Typ.
Jag Vadå typ? Du tror att jag försöker leka nån slags comeback va?!
Bloggen Inte riktigt vad jag syftar på.
Jag Och vad syftar du på då, miss terapeut?!
Bloggen -
Jag Men säg då! Sluta håll på det, du gör mig nervig!
Bloggen Jag?
Jag Okej, kanske inte just du.
Bloggen Exakt.
Jag Så. Hur vill du att jag ska tolka detta?
Bloggen Du vet vad jag menar.
Jag Nej jag vet inte vad du menar.
Bloggen Säkert?
Jag Okej okej, jag vet vad du menar.
Bloggen Bra!
Jag Jag ska alltså inte göra en sån stor grej av det.
Bloggen Exakt. Och hur hade du tänkt gå tillväga?
Jag Jag vet inte. Har inte funderat på det än.
Bloggen Känns det verkligen okej då?
Jag Jag tror det. Eller jag vet inte. Än så länge går det bra.
Bloggen Känn ingen press bara, du klarar det!
Jag Kanske.
Bloggen Jo det gör du. Du klarar det, det vet du.
Jag Ja, jag klarar nog det.
Bloggen Säg det då.
Jag Men inte här och nu, framför alla andra!
Bloggen JO säg det!
Jag Men vad ska all...
Bloggen NU.
Jag Jaja sluta tjata, jag ska!
Bloggen Och du ska också tro på det.
Jag Okej då... Jag kan skriva, jag är inte rädd.

Smygtränar på att blogga igen...

Nu fattas bara den varma vinden och någon slags drullemaskin som sopar gatorna fria från allt grus. Sen är våren här. Ja jättesnart. Jag känner det, redan nu känner jag att våren är på ingång, speciellt när det doftar frihet om den bara marken. Snart ska vi ut och kalasa picnic i vårblygsam park, piggelin i 10 plusgrader, kortärmat under snålblåst och barbeque på snöskadad balkong.

Våren är snart här.

På snabbvisit

Tänkte under min lilla ledighet från bloggen bara hoppa in sådär alldeles oförskämt och meddela att jag varken gått under jorden eller smält bort av regnet.

Måste säga att det här känns nästan lite som att läsa jobbmailen fast man är på semester, när man sitter på en strandstol, hör vågorna brusa runt med varandra, leker vilda lekar, samtidigt som solen börjar bränna aningen för mycket på den ena armen som hamnat utanför skuggan av parasollen. Och mitt i all idyll river man plötsligt upp mailen, bara måste. Det kliar annars dödligt svårt i nerverna om man inte tar sig en endaste liten titt i inkorgen. Eller på facebook.

Jo. Tänkte meddela att jag snart är körklar och tillbaka på banan igen, redo att möta min andra hälft, bloggen. Det är mycket som har hunnit hända under de dagar jag varit borta. Bland annat har jag gått och blivit ett år äldre. Och med tanke på vad som hände under min födelsedag kan jag bara säga: det är verkligen kalas att fylla år..!

OBS! Varning för cliffhanger.

Kära läsare,

jag måste ta en liten paus från bloggen i ett par dagar eftersom bloggen håller på att bli ett brant berg, snarare än en liten kulle som jag snabbt kan skutta upp på, för att vila i skuggan under en enorm ek. Bloggen ska vara kravfri och levande, en tillflykt i vardagen.

På återseende.