Resfeber?

- Då är det nog dags att ta tempen.

www.yr.no

Frågor på fall

Jag tänkte svara på en del frågor som har samlats under några bloggmånaders lopp eftersom jag inte brukar svara på kommentarer så ofta, även om KOMMENTARER UPPSKATTAS. Jag struntar alltså inte i er, jag bryr mig om er. Det är ni som gör bloggen.

................................................

Kommer du att skriva om något mer liknande Fallet August? Det var kul. (1, 2, 3) Kul att du tycker det. Kanske kommer det någon liknande variant med uppföljare. Inte helt säker än, behöver först lite dramatik för att få till något.

Gillar du att laga mat? Ja, finns köksyta och sällskap njuter jag fullkomligt av det.

Kan du franska? Tyvärr, det enda jag kan är det jag härmar från vad andra uttalar.

Favoritförfattare? Svårt att säga, det beror helt på typ av berättelse. Men Haruki Murakami är en storfavorit av det jag hittills har läst av honom.

Det var ett tag sedan du skrev om din kompis Naima. Var är hon? Hon är kvar, men senast under ett annat namn. Det händer att jag skapar fingerade namn i bloggen.

Har du läst något av Anna Gavalda? Tyvärr, endast några flyktiga sidor ur hennes novellsamling ’Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans’, sedan hann jag inte längre. Men boken står fortfarande i kö på bokhyllan.

Vad hände med killen i godisbutiken, gick ni på date? Nej. Bäst att hålla godisberoendet på lagom nivå.

Hur lärde du känna Marion? På gymmet. Hon dök upp i mitt liv just då jag blev frankofil.

Du är cool? Tror du som skrev den här frågan glömde att byta plats på de två första orden. Men svaret på aktuell ordföljd: tack.

Har du läst ut ’Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann’? Ledsen, men det har jag inte. Det tar nog lika lång tid för mig att läsa den som det tar att uttala titeln. Men när jag väl har gjort det tänkte jag ge mig på en uppföljning på min vaga recension.

Vad har du för färg på dina tår? Du menar tånaglar? I så fall lila.

Har du besökt några andra ställen i Frankrike än Paris? Icke, men önskar dock göra det framöver.

Vad gillar du mest: att skriva eller läsa? Skriva.

Testat 8 tim jobb, 8 tim fritid, 8 tim sömn? Smart. Nu när du säger det låter det mer hälsosamt än andra dygnsexperiment.

Ibland känns du mystisk, är du det? Att jag har en mystisk framtoning på bloggen? Kanske, vilket i så fall beror på vad jag väljer att framhäva i det jag skriver om.

Har du många läsare? En del ökning ja.

Har du någon speciell fråga som driver dig? På bloggen? Det är nog i stort sett själva vardagen och allt som ligger invävt i den. Och såklart allt franskt.

Är du politiskt aktiv? Jag röstar vart fjärde år.

Du gillar inte sommar, men vilken är då favoritårstiden? Jag gillar inte hysterin kring den svenska sommaren. Hösten är den lugna favoriten.

Du säger att det är svårt att skriva men har ändå lätt för att blogga? Rent generellt är det alltid snårigt att skriva eftersom det är lätt att tänka för mycket. Och att blogga är ju att direkt publicera det man har skrivit vilket kan framkalla lite scenskräck, men idéerna är det annars inget fel på.

Vad äter du helst? Choklad. Talar vi mat så är det libanesiska köket hjärtat.

4 dagar kvar!!!

Jaha, så ni visste inte det men asch, det är inte så mycket att bjäfsa om eller så, äh jag ska ju bara dra dit över helgen. Ni vet, få iväg några mail under fredag eftermiddag innan jag loggar ut för att sen checka in på Arlanda, å sen är jag i Paris liksom bara sådär pang tjof. Inget märkvärdigt med det.

Hattigt

Vi komma, vi komma från bokhandelsland, och vägen vi frusit på väg till Saltisstrand. Så piffa så piffa, vi äro alla sex, pekfingrar till mustasch och hattarna på sne.

I lördags var det dags för oss på jobbet att göra annat än att kränga böcker - med Saltjösbanan tog vi oss ut till Sophia för lite variation.

Här är förresten Sophia. Vanligtvis bär Sophia inte omkring på tomteluva och vit mustasch.

Minna brukar inte heller ha målad mustasch på pekfingrarna. Det var bara det att kvällen hade ett tema som hette: ’hattar och mustasch’. 

Ellen hade en hatt och två mustacher och valde flitigt mellan dessa två efter humör.

Vi åt hur mycket god mat som helst och spelade spel, däribland något som heter ’Lingon lådvin & långkalsonger’. Spelet gick ut på att se hur mycket svensk man är genom att svara ja eller nej på olika påståenden som till exempel: om man brukar tävla om vem i sällskapet som har fått mest solbränna efter en utomlandsresa/om man brukar snoka i andras badrumsskåp/om man vet vad skylten vid övergångsstället heter/om man äger en tv på +42 tum, etcetera. Jag var inte väldigt svensk, men svensk nog.

Vendela hade tillverkat en egengjord hatt med hjälp av toarulle, presentpapper och diadem. Sedan dokumenterade hon också kvällen ur riktigt sjysta vidvinklar.

Sophie var fransos, jag blev lite kär.

Och det fanns ett vin med omslag som liknade vårt tema.

Se så fint vi posar. Jag var typ mimare slash fransyska. Min mustaschpose var dock inte så lyckad, på håll ser det allt lite knasigt ut med pekfingret under näsan.

Och så höll det på - en kväll proppad med mat, klädd i hattar och mustachposer, till öron för fransk och brittisk musik, samt tur i ännu mer spel.

Min virtuella bebis

När jag började att blogga för tre år sedan kunde det ta mig tre dagar till att tänka ut aktuellt bloggämne, en dag till att fundera ut upplägg, fyra timmar till att skapa inlägget och tre timmar till att våga lägga ut det. Ni förstår då att det gick åt ganska mycket tid till att blogga - bloggen var som ett barn jag nyss fött och allt kändes mest bara klumpigt och oroväckande omständigt.

Idag går det knappt en dag och jag har redan kommit på tre-fem olika blogginlägg att skriva om, varav ett-två av dem skapas i ett nafs och publiceras i ett rafs, beroende på tids-kvalitets-och variationsrelevans. Ni förstår då att bloggen upptar en del av min tid, men på ett mer naturligt sätt - bloggen är mitt lilla barn som automatiskt hänger med i mina vardagssvängar. Eller om det är så att jag hänger med i barnets svängar: vardagen är utav ett attraktivt bloggämne, och som min kompis insisterade på häromdagen - att jag borde sluta att fota omkring och istället leva i realtid. Frågan är dock om man någonsin lever i realtid med en bebis under arm?

Att blogga är i alla fall nice shit.

På tal om skit - jag vill passa på att varna alla chokladälskare för Fazers uutuus/nyhet: ’Karl Fazer’ med smak av walnut crunch. Den smakar praktiskt taget som en torr näve valnötter rullade i en tesked kakaopulver.

Briekär

Klockan är snart halv tio och det är måndag den 14.e februari. Dagen är äntligen snart slut, och jag har inte gett någon kärlek på köpet i form av en taskigt dyr nallebjörn, utan skänker hellre kärlek till min familj och till mina vänner, och såklart till alla er jag inte känner. Alla behöver kärlek, äkta kärlek, året runt.

(Men den som mot all förmodan hemskt gärna vill skänka en ros, flådig middag, diamantringar, resor till Karibien eller så har alltid min mailadress i den högra spalten. Jag är ju inte den som är den va.)

Visste ni förresten att det är väldigt enkelt att äta upp en hel brieost alldeles själv, under en och samma kväll. Brieljant.

Bildkälla

Dygnkåt

Det är inte helt oavsiktligt som jag idag vaknar upp när folk fortfarande ligger och sussar i sin sävliga söndagssömn. Varför? - för att jag känner mig extremt dygnkåt. Observera,
d y g n kåt. Inte i någon annan bokstavsföljd eller fantasi.

Jag styr alltså dygnet istället för att låta dygnet styra mig - delar upp dygnet i fjärdedelar som får mig att spendera tid med varje moment i sex timmar vardera. På den första fjärdedelen -klockan tjugofyra nollnoll- börjar jag med att sova i sex timmar, sedan surfar jag i sex timmar, äter i sex timmar och skriver i sex timmar. Ja, så håller jag på och leker med det sexsiffriga dygnet, härligt va!

När jag sedan har tröttnat på att göra samma sak i sex dagar byter jag för nöjes skull ut några av aktiviteterna mot exempelvis träning, plugg och shopping, med sex timmar åt gången. Dock med vissa undantag då alla butiker inte alltid är öppna på min tid av dygnet, eller att ekonomin inte följer min rytm.

Det händer även ibland att jag byter ut variabeln sex genom att dela den på två så att jag istället har tre timmar till förfogande åt vardera aktivitet. Jag får då ett dygn som består av hela åtta delar, vilket ger näring åt en något mer hälsosam kostcirkel - det ger mig helt enkelt lite mer tempo och dynamik i min aktivitet, då det kan tyckas onödigt att i tre överflödiga timmar stå och diska upp en obefintlig disk.

Ibland när jag tröttnar på den här leken med dygnet kan jag helt spontant få för mig att dela upp dygnet i två tiondelar och låta en aktivitet löpa parallelt med någon annan, kanske varva dem sinsemellan eller häpnas över när de krockar med varandra. På det här tiondelssättet får jag givetvis en kvantitativ rest med någon decimal, som jag sedan är tvungen att helt överlåta åt dygnet.

En fransk söndagsmiddag

beståendes av:

sirap, nutella och bananer till fyllning.

Äppelcider till dricka

och ’pannkakssmet’ till bas.

Vänner, jag talar såklart om crêpes, hepp hepp. Hos vem kan ni lätt gissa er till.

Vykort i Paris

Det är tur för vädret att solen gör sig närvarande idag, annars hade jag i och för sig klarat mig helskinnad ändå. Man vänjer sig vid allt, även vädret. Eller? Orsaken till min optimism -jag är visserligen ganska optimistisk för jämnan och säger bara som min pappa alltid säger när han blir kallad för att vara negativ: jag är inte pessimist, bara realist- är den att jag om en vecka befinner mig i Paris. Och för er som nyss läste lite för snabbt: om en vecka befinner jag mig i Paris.

Inatt drömde jag att jag redan var i Paris, att jag satt på ett café och skrev några vykort på måfå som skulle postas ingenstans. Det hör till den franska livsstilen att göra det mesta på måfå, tanken har sällan en plan, spontaniteten talar. Jag diskuterade med en kvinna på franskakursen, hon sa att en gång när hon var i Frankrike och tågluffade hade en frikostig främling ritat en karta i hennes hand när hon bad om att få en vägbeskrivning - i all enkelhet.

Parlez vous francais?

Igår började jag dagen till ära med att omsorgsfullt packa min väska. Väldigt omsorgsfullt.

Det blev en sen eftermiddag och himlen såg egentligen inte ut så här, men SNÖSTORMEN SKA FAN INTE FÅ FÖRSTÖRA MIN DAG! Så vi låtsas va, vi låtsas att det var så här hjärtbrytande vackert, eftersom ingången till ett nytt språk kräver sin speciella stämning, tack.

Vad som sen hände var att jag klev in på en skola för att ta min första lektion någonsin i   f r a n s k a - en födelsedagspresent från min familj; merci a toutes!

Bonjour - goddag
Bonsoir - godkväll
Bonne nuit - godnatt
Salut - tjena, adjöss
Au revoir - hejdå
Je m’appelle - jag heter
Qui est-ce? - vem är det
Cest moi - det är jag

Exakt, skolfranska! Men vänta bara, snart skrivs den här bloggen på franska. Eller inte.

Och jag tänker: trots att ett språk är en den främsta representanten för sitt land och dess kultur ligger det något komiskt i att lära sig ett nytt språk genom att paradoxalt nog systematisera det - att dyka ner i grunden för att bena upp olika ljud, stavelser och att schematisera språket i grupper. Så konstlat som det bara kan bli. Men jag gillar det eftersom det förstärker den klassiska bilden av ingången till ett nytt språk: old school.

Egentligen borde jag ha fortsatt kvällen med crêpes eller kanske huitres (ostron) för att liksom fullborda känslan av dagen. Men vad vore livet utan kontraster -

August dök upp och vi drog istället till det japanska köket och köpte hem sushi. Japanska är förresten ännu ett språk jag skulle vilja lära mig, någon gång i framtiden sådär.

Sen satt vi i ett nytt vintermörker och tjöt i rött.

August lekte med kameran

medan jag höll uppsikt över chokladen.

Bonne journée mes chers lecteurs!