Den här veckan är en sparlågsvecka, speciellt tillägnad mina bröder och systrar på alla campus runtom i Sverige. Självklart är detta land lyckligt lottad med bidrag för alla studerande, absolut. Dock går det inte att bortse från att (och det gäller nog inte bara studenter) det alltid är för mycket månad kvar i slutet på pengarna, vilket gör att en hel klunga av pluggisar väl och ve lever upp till klyschan: länge leve nudlarna.
I övrigt är jag jätteglad.
Hallojsan i stugan,
om någon får för sig att undra när jag är tillbaka i Sverige så är jag det alltså NU, och ostadigt står jag med båda fötterna på den hala jorden.
Tänkte dock vara lite ovänligt kort för denna gång, behöver vila, eftersom jag lider av någon form av jetlag, som som jag vore i ett mellanland mellan två länder, förstår ni? Jag känner mig alltså något vilsen eftersom det första som slår mig när jag kommer tillbaka till Sverige är att:
1. det känns som om jag nyss var här, vilket jag i och för sig också var
2. området utanför en flygplats oftast ser likadan ut, vilket land man än befinner sig i (nåja, snön är visserligen ett alibi nog för att göra mig varse om att jag är i Sverige)
NOG om det, och nu måste jag sluta att:
1. skriva med VERSALER för att betona vissa ord, för ni förstår ändå vad jag menar UTAN att jag ska behöva SKRIKA UT DET, eller?
2. och så ska jag sluta upp med att blogga på sena natten som en annan jetlaggad duracellkanin och istället stänga ner datorn för att sova. Ja, jag måste tyvärr sluta nu, HÖR NI DET.
På tal om ingenting - när jag var väldigt liten men vuxen nog för att förstå, trodde jag att spetälska var en sjukdom som drabbade den som var olyckligt kär. Tänka sig.
Nåväl jag dyker snart upp igen, utan en jetlaggad ton i text, ursäkta min burdushet.
Jamen puss & kram och allt sånt där, ni vet.
herrå!
Jag tänkte svara på en del frågor som har samlats under några bloggmånaders lopp eftersom jag inte brukar svara på kommentarer så ofta, även om KOMMENTARER UPPSKATTAS. Jag struntar alltså inte i er, jag bryr mig om er. Det är ni som gör bloggen.
................................................
Kommer du att skriva om något mer liknande Fallet August? Det var kul. (1, 2, 3) Kul att du tycker det. Kanske kommer det någon liknande variant med uppföljare. Inte helt säker än, behöver först lite dramatik för att få till något.
Gillar du att laga mat? Ja, finns köksyta och sällskap njuter jag fullkomligt av det.
Kan du franska? Tyvärr, det enda jag kan är det jag härmar från vad andra uttalar.
Det var ett tag sedan du skrev om din kompis Naima. Var är hon? Hon är kvar, men senast under ett annat namn. Det händer att jag skapar fingerade namn i bloggen.
Har du läst något av Anna Gavalda? Tyvärr, endast några flyktiga sidor ur hennes novellsamling ’Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans’, sedan hann jag inte längre. Men boken står fortfarande i kö på bokhyllan.
Vad hände med killen i godisbutiken, gick ni på date? Nej. Bäst att hålla godisberoendet på lagom nivå.
Har du läst ut ’Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann’? Ledsen, men det har jag inte. Det tar nog lika lång tid för mig att läsa den som det tar att uttala titeln. Men när jag väl har gjort det tänkte jag ge mig på en uppföljning på min vaga recension.
Vad har du för färg på dina tår? Du menar tånaglar? I så fall lila.
Har du besökt några andra ställen i Frankrike än Paris? Icke, men önskar dock göra det framöver.
Vad gillar du mest: att skriva eller läsa? Skriva.
Testat 8 tim jobb, 8 tim fritid, 8 tim sömn? Smart. Nu när du säger det låter det mer hälsosamt än andra dygnsexperiment.
Ibland känns du mystisk, är du det? Att jag har en mystisk framtoning på bloggen? Kanske, vilket i så fall beror på vad jag väljer att framhäva i det jag skriver om.
Har du många läsare? En del ökning ja.
Har du någon speciell fråga som driver dig? På bloggen? Det är nog i stort sett själva vardagen och allt som ligger invävt i den. Och såklart allt franskt.
Är du politiskt aktiv? Jag röstar vart fjärde år.
Du gillar inte sommar, men vilken är då favoritårstiden? Jag gillar inte hysterin kring den svenska sommaren. Hösten är den lugna favoriten.
Du säger att det är svårt att skriva men har ändå lätt för att blogga? Rent generellt är det alltid snårigt att skriva eftersom det är lätt att tänka för mycket. Och att blogga är ju att direkt publicera det man har skrivit vilket kan framkalla lite scenskräck, men idéerna är det annars inget fel på.
Vad äter du helst? Choklad. Talar vi mat så är det libanesiska köket hjärtat.
Jaha, så ni visste inte det men asch, det är inte så mycket att bjäfsa om eller så, äh jag ska ju bara dra dit över helgen. Ni vet, få iväg några mail under fredag eftermiddag innan jag loggar ut för att sen checka in på Arlanda, å sen är jag i Paris liksom bara sådär pang tjof. Inget märkvärdigt med det.
Vi komma, vi komma från bokhandelsland, och vägen vi frusit på väg till Saltisstrand. Så piffa så piffa, vi äro alla sex, pekfingrar till mustasch och hattarna på sne.
När jag började att blogga för tre år sedan kunde det ta mig tre dagar till att tänka ut aktuellt bloggämne, en dag till att fundera ut upplägg, fyra timmar till att skapa inlägget och tre timmar till att våga lägga ut det. Ni förstår då att det gick åt ganska mycket tid till att blogga - bloggen var som ett barn jag nyss fött och allt kändes mest bara klumpigt och oroväckande omständigt.
Idag går det knappt en dag och jag har redan kommit på tre-fem olika blogginlägg att skriva om, varav ett-två av dem skapas i ett nafs och publiceras i ett rafs, beroende på tids-kvalitets-och variationsrelevans. Ni förstår då att bloggen upptar en del av min tid, men på ett mer naturligt sätt - bloggen är mitt lilla barn som automatiskt hänger med i mina vardagssvängar. Eller om det är så att jag hänger med i barnets svängar: vardagen är utav ett attraktivt bloggämne, och som min kompis insisterade på häromdagen - att jag borde sluta att fota omkring och istället leva i realtid. Frågan är dock om man någonsin lever i realtid med en bebis under arm?
Att blogga är i alla fall nice shit.
På tal om skit - jag vill passa på att varna alla chokladälskare för Fazers uutuus/nyhet: ’Karl Fazer’ med smak av walnut crunch. Den smakar praktiskt taget som en torr näve valnötter rullade i en tesked kakaopulver.
Klockan är snart halv tio och det är måndag den 14.e februari. Dagen är äntligen snart slut, och jag har inte gett någon kärlek på köpet i form av en taskigt dyr nallebjörn, utan skänker hellre kärlek till min familj och till mina vänner, och såklart till alla er jag inte känner. Alla behöver kärlek, äkta kärlek, året runt.
(Men den som mot all förmodan hemskt gärna vill skänka en ros, flådig middag, diamantringar, resor till Karibien eller så har alltid min mailadress i den högra spalten. Jag är ju inte den som är den va.)
