Les macarons

När jag var i Paris besökte jag Ladurée som är
alla macarons mekka.

 

Givetvis köpte jag en av de större askarna som man senare kan förvara sina smycken i. 
Eller varför inte kärleksbrev, bomullstussar, hårlockar, eller annan tyllromantik.

*******************************************************************************

Till sin konsistens är macarons ungefär som de ser ut - lite småflyktigt luftiga om skalet, 
och med ett innehåll som smeker tungan. På det hela taget påminner de om en liten puss.
 

 
*******************************************************************************

Jämfört med många andra bakverk är de dessutom väldigt fräscha, ungefär som små lätta 
moln lägger de sig i magen. Ja, jag känner mig alltid småförälskad när jag äter macarons.

Världens bästa gitarrist

Slöläser några bloggar och annat internetkrafs. Tycker det är roande. För mig är internet ett av mina sätt att koppla av på. Just detta internet-faktum kanske inte är så roande eftersom jag ödslar ett mörkertal med tid på att bara surfa runt.

Läste för ett tag sedan en intervju med någon som påstods vara världens bästa gitarrist -det var varken Jimi Hendrix eller Slash- och jag undrar förresten hur man kategoriserar ’världens bästa gitarrist’? Gör man som i kampsport, går på vikt, fast i det här fallet på vilken typ av gitarr man bemästrar?! Kanske går man på genre - världens bästa gitarrist i klassen dansband? Eller kanske går man på antalet fingrar som man kan dra ett solo på - ju färre fingrar desto bättre, eller jag vet inte alls. Gissar bara lite vilt i skallen.

Nåja. Världens bästa (och mest anonyme, eftersom jag inte minns hans namn) gitarrist fick i alla fall frågan hur det kommer sig att han kan spela så bra, varpå han svarade att han under sin uppväxt på 70-talet, då internet inte hade lika stor dominans som idag, utnyttjade all sin ’dötid’ till att plinga på sin gitarr.

Jamen tänk er, vem som helst kan då bli världsbäst på vadsomhelst. Det låter ju ganska enkelt, eller hur? Bara att sätta igång redan nu, stänga ner datorn och göra så som man gör när man förändrar sin livsstil - även försöker hålla det.

Sån där dag

Idag är en sån där dag då jag sitter hemma, ohälsosamt böjd som en banan över en text som jag kan läsa hur många gånger som helst utan att någonsin förstå den. Till råga på allt är det åter näbbkallt i mitt hem vilket innebär att jag måste värma på vetekudden stup i kvarten och binda en halsduk om livet, vilket i sin tur gör att jag känner mig sjuk. Jag är inte sjuk, ingen feber vad jag vet och ostsjukan slår väl på allvar i så fall ut om en sisådär tio år lagom till något annat förstadie, vad vet jag.

Men jag känner mig sjuk eftersom all rekvisita omkring mig är av arten: sjukdom - i brist på juice dricker jag c-vitamin, smakar ungefär som juice minus färskpressad apelsin, halsduken är som sagt knuten som om jag vore förkylningskrasslig, vetekudden värmer mina kallknotiga fingrar och magen den kurrar tom så här dagen innan lönen till slut äntligen vill födas.

Det gröna gräset

Strax innan jag begav mig till Paris bad en vän till mig att försöka få med åtminstone ett grönt grässtrå hem till Sverige, varpå jag svarade att jag skulle binda en hel bukett med gröna grässtrån om jag så fann dem under min resa. Ja, det var mest på skoj sådär ni vet när man har börjat tröttna på någonting riktigt ordentligt -i det här fallet vintern- så pass att man börjar skämta om det. För att överleva tillvaron. Man skrattar åt sorgen. Ja ni förstår.

I måndags träffade jag på samme vän under en föreläsning varpå han efteråt kommer fram till mig för att högt och helt omedvetet, som om det vore den mest naturliga frågan i världen, säga: har du med dig något gräs till mig?

Och hörsalens alla blickar riktades genast mot oss.

Ja, jag tyckte det var lite kul.

Osthost

Just nu är jag inne i en extrem ostperiod vilket innebär att jag ohämmat slukar en del snittost och kommer därför att snart behöva sluta upp helt med ost. Inte för att jag någonsin kommer att tröttna på det utan för att jag till slut kommer att drabbas av någon slags ostsjuka.

Jag vet inte om det finns någon ostsjuka, men skulle jag på något sätt märka av den skulle jag få dra mig till en läkare som skulle ta lite ostprover på mig, kika mig i munhålan och dutta med sitt stetoskop på olika ryggpunkter, samtidigt som jag blir ombedd att hosta till, och där skulle läkaren alltnog höra lite rosslande ost i slemmet. Osthost, skulle det låta.

Läkaren skulle sedan sätta sig ner på sin stol och stirra tyst på några avgörande papper. Sedan vända upp blicken mot mig, ta av sig sina glasögon och med allvarlig min säga: jaha du, det här ser inte så bra ut. Faktiskt inte alls bra. Provsvaren visar att du har alldeles för höga ostvärden. Så från och med nu måste du genast minska på ditt ostätande, ja för det här går ju inte, du hör ju själv hur du låter. Osthost, skulle jag då svara.

Det hållbara korthuset

Den här veckan är en sparlågsvecka, speciellt tillägnad mina bröder och systrar på alla campus runtom i Sverige. Självklart är detta land lyckligt lottad med bidrag för alla studerande, absolut. Dock går det inte att bortse från att (och det gäller nog inte bara studenter) det alltid är för mycket månad kvar i slutet på pengarna, vilket gör att en hel klunga av pluggisar väl och ve lever upp till klyschan: länge leve nudlarna.

I övrigt är jag jätteglad.

Nudlar + kontokort=det hållbara korthuset

TITTA! Google Translate är också besatt av versaler

Jetlaggad men inte spetälskad

Hallojsan i stugan,

om någon får för sig att undra när jag är tillbaka i Sverige så är jag det alltså NU, och ostadigt står jag med båda fötterna på den hala jorden.

Tänkte dock vara lite ovänligt kort för denna gång, behöver vila, eftersom jag lider av någon form av jetlag, som som jag vore i ett mellanland mellan två länder, förstår ni? Jag känner mig alltså något vilsen eftersom det första som slår mig när jag kommer tillbaka till Sverige är att:
1. det känns som om jag nyss var här, vilket jag i och för sig också var
2. området utanför en flygplats oftast ser likadan ut, vilket land man än befinner sig i (nåja, snön är visserligen ett alibi nog för att göra mig varse om att jag är i Sverige)

NOG om det, och nu måste jag sluta att:
1. skriva med VERSALER för att betona vissa ord, för ni förstår ändå vad jag menar UTAN att jag ska behöva SKRIKA UT DET, eller?
2. och så ska jag sluta upp med att blogga på sena natten som en annan jetlaggad duracellkanin och istället stänga ner datorn för att sova. Ja, jag måste tyvärr sluta nu, HÖR NI DET.

På tal om ingenting - när jag var väldigt liten men vuxen nog för att förstå, trodde jag att spetälska var en sjukdom som drabbade den som var olyckligt kär. Tänka sig.

Nåväl jag dyker snart upp igen, utan en jetlaggad ton i text, ursäkta min burdushet.

Au revoir tout le monde!

Tack än en gång alla ni godingar som har fixat ihop denna resa åt mig. Nä nu hinner jag inte skriva mer för jag har ett FLYG att passa.

Jamen puss & kram och allt sånt där, ni vet.
herrå!

Resfeber?

- Då är det nog dags att ta tempen.

www.yr.no