Chokladen med det impressionistiska omslaget

Visserligen är många chokladomslag manipulerade till sin formgivning. Men eftersom detta faktiskt är dyr Lindt-choklad trodde jag att den på riktigt skulle se ut som på bilden. Att bilden stämde överens med verkligheten. Att mina läppar skulle möta ett perfekt lager av någon slags mousse, att tänderna skulle få sköljas med smekande deluxe-mint och att smaken på chokladen skulle explodera ut i ett fyrverkeri på tungan, och etsa sig fast ända upp i gommen.

Alla skulle därmed vara nöjda och glada, tillverkare som formgivare, som konsument.

Men vad jag istället mötte var en blek och feg liten gyttja, som dessutom smakar likt mycket annat tjafs på marknaden. Men så trodde jag heller ingenting annat... eller?

Betyg: LL
Kommentar: 40 spänn kan kastas på ett mer kreativt sätt

Folk dör men jag kan inte sluta att prata om vädret

Det är en förvånansvärd vacker utsikt jag möter från mitt fönster idag. Himlen är avdammad och solen står på stånd. Förutom att det fortfarande är vinterkallt känns dagen positiv, det finns hopp om värme och hopp om vår.

På något sätt känns det besynnerligt det här med vädret. För speciellt road av vädret är jag egentligen inte, det är bara det att vädret på något finstilt vis binder ihop oss alla. Vi pratar om vädret och vi lider tillsammans, fast vi egentligen inte lider när vi pratar om det. För det är när vi pratar om vädret som vi vet om att vi inte är ensamma. Vi roar oss över denna allmängiltighet. Vi är vädrets illojala bundsförvanter som snackar strunt bakom dess rygg så snart vädret inte behagar vårt omdöme.

Kan tyckas att vädret egentligen inte spelar så stor roll med tanke på att det just nu inte finns något väder alls i Japan. Över Japans tomma himmel har de vita molnen trängts bort och ersatts av andra svarta, livsfarliga moln.

Likt många andra har jag de senaste veckorna följt löpsedlar, nyhetssändningar, radioprogram, före-och efterbilder på Japans sönderfall. Jag har klickat mig fram på bildspel som visar sorgliga bilder på folk som bär folk, på rökmoln, på trasiga hus, likgiltiga ansiktsuttryck, munmasker, bruna hav, trasiga tak, möbler i vatten, sammanbitna miner och därunder små artiga blickar.

Självklart känner jag medlidande för dem som befinner sig mitt i helvetets centrum. Jag blir både skrämd och sorgsen över de som har drabbats av jordskalv med efterföljande tsunamivåg och maktlösheten över kärnkraftsreaktorer som nu sprutar gift. Och över denna maktlöshet kvider sig en rädsla fram någonstans inom mig, en rädsla över att världen sakta men säkert håller på att falla samman. Jag hör en håglös panik i radioreporterns röst som talar om det nuvarande krisläget, och jag luktar mig fram till vilsna förklaringar hos kunnig säkerhetspersonal. Och helt plötsligt ligger där en allvarlig strimma i Nostradamus profetior - efter ett antal naturkatastrofer på senare tid uppfattas hans spåkula än mer auktoritär, och snabbt räknar jag fram om jag ens lever det år då jorden spås att gå under. Ni förstår. Jag som får ångest bara av att stava till döden inser såklart att det finns miljoner med människor som just nu lever tillsammans med döden.

Men på något sätt är det svårt att ändå förstå vad som händer på andra sidan jorden. Kanske beror det på att händelserna är för distanserade, för stora att konkretisera. Kanske blir jag dessutom rädd, höjer upp min sköld, blockerar, samtidigt som nyhetsbilderna rullar vidare. Bilder som känns igen från tidigare katastrofer med närbild på vädjande pupiller, gröna insatsstyrkor på rad, vidvinkelsperspektiv på enorma vattenmassor med stretande myror som förgäves försöker simma motströms. Och jag kommer på mig själv med att betrakta någon slags fiktion - ett drama om en liten jord där den första meningen börjar med att människan syndar, för att i det sista kapitlet beskriva hur människor irrar omkring bland sina små lättvindiga korthus, som rasar samman av en enda stor vindpust, någonstans utifrån, eller inifrån. Jorden kokar samman, folk dör. Snipp snapp slut.

Så landar jag åter in i verkligheten, den jag lever i just nu. Den verklighet jag når i mitt hem, från mitt lilla fönster. Jag är medveten om att jag till synes är en av alla människor som hjälplöst irrar omkring, men i min egen vardag. Jag klagar på vädret, på att bussen är sen, och jag kände det som att världen rasade samman igår då jag såg en första snöflinga slugt smyga sig ner från himlen. Jag lever här och nu, jag handlar mat, är småfattig i slutet på månaden, har ont i huvudet ena dagen och glädjer mig över ett skattebesked andra dagen.

Givetvis skänker jag en tanke till alla dem som befinner sig i Japan, vi lever alla på samma sköra jord. De går igenom en särskild mardröm just nu, som jag är osäker på om de ens själva kan förstå. Men så måste jag trots allt ändå utgå från mitt eget liv, och kan därför inte sluta att prata om vädret.

Jag och mina älsklingar

Har det lite tufft just nu, tuggar motstånd, stressar strupen av mig, nackar sönder tid, går igenom en smått fyllepackad period.

Men så kommer jag hem och sätter mig framför mina älsklingar och då försvinner det mesta omedelbart.

om att cykla i det blå

Javilljavilljavill, så gärna läsa detta. Men jag hinner inte! Har inte ni också råkat ut för det, att ni så gärna vill läsa en bok, men att ni inte hinner? Att ni nästan mår dåligt av det, känner ångest, för att ni inte hinner. Att ni gör upp långa listor med böcker som ni hoppas kunna läsa alldeles snart, så snart ni har tid. Att ni suktar efter nyutkomna titlar, recensioner och tips, som ni nästan gråter er sömnlösa över, för att ni inte har tid att läsa alltihop just nu.

Säg mig, känner ni inte också så, eller är jag helt ute och cyklar enhjuling i det blå?

I takt med ljuset kom en vän och vi vinkade fram vänliga vårvindar

Lagom till att våren öppnade sina dörrar fick jag finbesök av Therese. 

Therese och jag lärde känna varandra för mer än tio år sedan. Tider förändras men vänskap består.

Vi var på fikahumör och jag tyckte att Therese gott kunde få se på andra bullar.

Så vi begav oss till Saturnus, där är bullarna ungefär lika stora som planeten Saturnus.

Med nöd och näppe åt vi till slut en hel bulle. Sedan famlade min sockerstinna blick efter något balanserat att fästa blicken på, som exempelvis en klädd vägg.

Eftersom dagen sjöng sol passade det sig väl att bege sig vidare, ut på en långpromenad.

En promenad som pekar sig förbi Strandvägen, ut mot Djurgården.

På Djurgården bugade träden sig djupt för oss där vi kom. Eller om det var för solen de bugade, vet jag inte. Men hursom, fint var det i alla fall.

Isen låg smält och evigt förlåten.

Och från Junibacken kunde man höra liv i stugan. Barnen busade medan föräldrarna kuttrade kaffetermos.

Bredvid krossad diamantis låg båtarna redo att snart fara sin väg.

Och på håll skymtade vi snart ett träd som hade klätts med ballonger. Vi tänkte att kanske hade skogen ställt till med ett kalas

för att fira att våren är här.

Sedan blev vi trötta i ben, och i takt med solen vände vi på klacken neråt, hemåt.

Vi slöt oss förbi spensligt ståtliga master

och andra laster.

Förbi båtarnas marker

ända tills båtar blev till hus och master till granar. Och då hade solen hunnit sjunka så långt ner på jorden att man då och då bara kunde se den skymta fram i små nätta blinkningar.

När himlen sedan blev nattblå begav vi oss åter ut på andra lustigheter. Och efter några timmar därtill vinkade jag sedan av Therese som hade gjort sitt i Stockholm, för denna gång.

I solens händer

Jag har blivit smått solhysterisk, fotar och har mig. Att fota sig i soljus är som att se sig själv ur ett tredimensionellt perspektiv!

Hörni, solen skiner

Jag tillhör den skaran (om det nu finns någon) som kan bli deprimerad när våren kommer. Menherreguvarför!? kanske ni undrar. Och jag svarar att det inte beror på solen i sig, den är såklart helt underbar att möta upp. Anledningen är den att jag, det kommande halvåret, bör anpassa mig helt efter vädrets behov - att passa på att njuta så mycket av solen som det bara går!, innan vintern åter är här.

Men hörni, vi glömmer det nu. Jag drar ett streck över allt. Jag ser det hela självfallet positivt. Sol, för att inte tala om utomhusljus överlag, är en väldigt fin gåva och få skandinaver förunnat!

Häromdagen råkade jag i samtal med en kanadensare som på grund av jobb hade flyttat ända till Sverige. Menherreguvarför? undrade jag, varpå han svarade att det är lika lång vinter i Kanada som i Sverige. Ja, förutom att det inte alls är lika mörkt där borta som här, tillade han. Det är ännu oklart om jag fick rätsida på hans resonemang.

Men hörni, det är sak samma nu. Jag tog till och med en omväg hem idag, tills fots givetvis, inte med buss. Solen sken så förbaskat saligt och mitt hår fladdrade glansigare än all världens shamporeklam. Jaa, jag känner det, att det är vår. Men ännu vågar jag inte helt pränta in mina ord i sten, för vem vet, kanske snöar det ikväll?!

Nädå, det gör det inte, skoja ba. Hörni, våren är här! Jag mår bra, bättre än på länge.

Smörgult

Ibland händer det att solen skiner, och när den skiner gillar jag den som allra mest just då som den är på väg ner. När den smetar sig smörgul över staden så att ens känslor varken vet ut eller in.

Speciellt blir jag berörd när den smörgula värmen når de magra vinterträdens små kalufser. Träden får genast något bus i blick, det finns liv i hågen. Nämen hejsan på er, säger jag och petar dem lite roat i sidan. Träden hoppar till. Ojdå, inte visste jag att ni var så kittliga, skrattar jag och går sedan vidare i min saliga smörvandring.

Bokspaning - på bibblan!

Det finns på allvar en bok som belyser den franska dieten och som inleds något i stil med att hemligheten bakom alla franska kvinnors smala (jag vill minnas att det till och med stod petite) kroppar ligger i portionsstorleken - tänk er att ständigt få njuta av allt, jag menar allt, som till exempel choklad, baguette, vin och ost, MEN i minimala portioner.

Nå. Visst ser man på den här dietboken med glimten i ögat, för inte tar man väl den på allvar? Dieter överlag känns visserligen ganska 80-tal, passé. Överspelat. Dammigt. Utedass. Over and out. Speciellt det här franskförpackade konceptet bär något av en ironisk underton, ja se bara till undertiteln ’smarta kvinnors guide till ett gott och hälsosamt liv’. Ha!

Men tydligen tar biblioteket den här boken på allvar, den är nämligen placerad på hyllan för medicin, bredvid ’psykiatriska behandlingsmetoder’.

Glädjekorn

Häromdagen satt jag och en vän i ett samtal, vi talade om livet i allmänhet. Inte helt osökt kom vi snart in på ämnet: vardagen, och de där små glädjekornen som piffar upp vardagen likt en accessoar som kan piffa upp en annars så grå outfit. Ja, vi dividerade ett tag åt det hållet och nämnde för varandra vilka glädjekorn som vi brukar salta vår vardagsgryta med.

Ett av mina glädjekorn är bland annat mitt morgonkaffe, det gör mig av någon anledning glad. Kanske beror det på att det skapar en helig stund för mig, precis innan dagen sätter igång på allvar.

Ett annat glädjekorn är att handla mat. Här talar vi alltså om i mån av tid, en liten matkorg, och där inköpen äger rum senare på kvällen när matbutiken i princip är ödelagd. Ja, jag gillar helt enkelt att strosa runt och speciellt att upptäcka nya smaker i sortimentet. Det så att säga puttrar till lite extra i min vardagsgryta och ger mig även ett avbrott i mina för övrigt upptagna tankar.

Ett tredje glädjekorn är Hanna Hellquists krönikor. Jag tror att det är för att hon alltjämt skriver om vardagens mest detaljerade skiftningar och frågor. Man skulle kunna säga att hon sätter fingret på vardagslivets alla små korn som för mig blir till ett glädjekorn att läsa.