Fängelset

Det är tidig söndag och solen skiner plikttroget enligt tidningslöpen. Pirret inför dagens försynta värmebölja hänger i luften - mot husen ligger luften som vibrerande ångor. Och vinterns sorgliga balkonger mittemot har fått nytt liv, med stolar, bord och prunkande växter, som så ivrigt hänger nerför räcken att de alla ser ut att vara i trotsåldern: titta mamma, titta, jag kan hänga med en arm! Titta!

Och sedan har vi de modiga personerna som sitter på balkongerna - så här tidigt på morgonen är det än så länge bara ett par skott som har rotat sig fast med morgontidning och kaffe. Jag öppnar min balkongdörr, det är fortfarande skugga på mitt håll. Så sticker jag försiktigt ut tån så som man gör när man ska känna på temperaturen i vattnet - samtidigt som fågelkvittret väller in genom dörrspringan hugger morgonkylan tag med sina hörntänder på min stortå. Det är ännu lite för kallt.

Men snart, jag vet att snart, om några timmar, kommer solen gå upp i stånd och då kommer alla blommande varelser att befinna sig ute i parken, på uteserveringen och glasskiosken och bryggan...

Och jag måste plugga.

Plötsligt ser jag mig själv utifrån där jag står bakom mitt fönster och spejar ut över jorden, likt en avvikande planet. Det ser ut som om jag står bakom galler, i mitt eget fängelse. Pluggfängelset. Här i fängelset är jorden platt och dagen mörk. Här äter man nudlar och bröd, ost i bästa fall. Här är det lätt att man blir galen och vek. Och ibland när man får en stund för rast skyddar man ögonen mot solen med sina arma armar och krummar ihop sin ryggande rygg. Efter en kvart försvinner man sedan tillbaka till sitt lilla isolerade hål, krypterat från omvärlden.

Ja, så kan det vara här i fängelset.

Och nu måste jag sluta skriva, för annars kommer jag aldrig ut härifrån. Jag drar mig för livstid.

Fjäderlätta hjärta

Jag längtar till imorgon bitti, då ska jag träna yoga och bli sådär vital och fjäderlätt om hjärtat och den friska känslan kommer sen att hålla i sig under hela helgen, jag behöver den så. För just nu är jag så trött att jag kommer på mig själv med att i n t e göra någonting alls. Det känns lite frustrerande, det kliar inom mig och ångesten börjar bubbla fram. Inte bubbla som i såpbubblor utan som i gyttjebubblor. Kvicksand.

Men så reser jag mig ur sanddynorna och tar mig från öken till oas - sängen ligger redo att omfamna mig och bokens sidor kommer att smeka mina ögon till sömns som aldrig någonsin förr.

Vi ses.

En slät tisdag i mitt liv

Medan jag är ute på äventyr tänkte jag visa upp min tisdag i bilder. Med reservation för förändringar - mitt liv är inte så mycket för rutin.

Ibland händer det att jag väcker morgonmagen med en kopp kaffe och en bit choklad -
tisdag var en sådan dag.

När alla bloggar var utlästa och tangenten F5 aningen utnött, tog jag mig slutligen an högen
med skolböcker.

Sedan dröjde det inte länge förrän magen skulle ha sin riktiga frukost.

Därefter ville magen jobba lite med sitt utseende, så jag gick och tränade.

När jag kom hem från träningen kallade plugget åter på hjälp, och snart befann jag mig framför datorn där jag eventuellt även kan ha kollat upp om några bloggar hade uppdaterats. Jag
minns inte, blir ju så yr av allt jag läser.

Sedan bytte jag över till franskaläxan. Nu har vi minsann kommit riktigt långt med grammatiken! Skulle jag nu hamna i en passionerad diskussion med en fransman skulle jag enkelt kunna
berätta om till exempel min barndom, fast än så länge i presens, då jag ännu inte lärt mig
att böja verb i andra tidsformer: När jag är liten gillar jag att bada om somrarna. Jag har på
mig en rosa baddräkt med bubblor och mamma gör ost-och gurkmackor åt mig och min bror.
Sedan åker vi hem och tittar på Bolibompa.

Efter ytterligare några timmar började min ögon stocka sig och det var dags att inta sängläge, tillsammans med en riktigt bra godnattsaga.

Under min sista vända till toaletten passade jag på att ge matryoshkan en godnattpuss och
hon blev alldeles röd om kinderna. Gulligt.

Tidig morgon och en korallblå man i en park

I morse klev jag upp halv sex för att träna. Jag tycker om att träna tidigt på morgonen, även om det känns som efterfesten av ett hammarslag i huvudet när klockan ringer. Jag trivs bra med att ta mig till gymmet innan ens de tidigaste kontorsmössen hurtigt börjar virvla fram på sina enväxlade plingplong-cyklar. FÖRST! vill jag ropa när jag kliver ut genom dörren. Men det kan jag ju inte eftersom jag aldrig riktigt är först ut.

På andra sidan gatan inväntar en taxichaffis sin kund. Han ser förstrött ut genom bilfönstret och noterar mig och mina bastanta steg. Sjuka människa, kanske han tänker. Orka träna. Eller så ser han på mig som man ser på klockan utan att egentligen notera tiden, och då tänker han väl inte så värst mycket på min närvaro.

En bit fram ser jag en korallblå punkt studsa fram i parken, som ligger på vägen till gymmet. Det är en hurtig joggare och hans luvtröja som raskt försvinner utom synhåll när jag själv når fram till parken. Och vid en gänglig parkbänk står en dam och väntar tålmodigt på sin kissande hund. Hunden tar snart ner benet och får ett oanat försprång på damen som kvicknar till och desperat försöker hinna med kopplets maximala längd. Damen hamnar plötsligt jämsides med mig, jag småspringer, damen småspringer, vi ser ut att småspringa tillsammans, med två meters avstånd, ensamma i den lilla parken, utan att säga ett ord till varandra. Skulle man ha betraktat oss på håll hade vi sett ut som grannar.

När jag kommit fram till krönet av backen i parken kommer den korallblå joggaren mot mig som en oväntad vindpust. Joggaren är möjligen inne på sitt tredje varv i parken. Orka springa hamster race. Joggaren hamnar snabbt i linje med mig, men vårat samspel är över på bara någon hundradelssekund - han pilar förbi. Till skillnad från joggarnas sprättande grustag häromdagen, hörs hans steg knappt. Hans steg är som vakuumfyllda moon boots på månen. Och till skillnad från joggarnas förtryckta grimaser häromdagen, rör han knappt en min. Hans ansikte är blankt. Det får mig att tänka på en tallrik som är så ren att man kan spegla sig i den. Han är en sån där som lätt skulle kunna springa fyrtiotvå varv i den lilla parken, utan att få kortslutning.

Sedan blir parken utbytt mot ett landskap av ensamma vägar och höghus, där gulslentriant kontorssken blippar ut från våningar med fönster. Från marken ser alla dessa fönster ser ut som gula tänder. Det känns som ett skämt. Någon enstaka bil slingrar sig fram och jag noterar att fyra hungriga veteraner redan har hunnit med dagens första mål på McDonald´s. Likt mig och damen med hunden sitter de bredvid varandra, men ändå ensamma, med ansiktena ut mot vägen, och äter. Det ligger död pommes i kalla och slappa högar på deras brickor. När en buss passerar förbi deras vy kanske de ser sig själva i fönsterglaset - om de nu ens har mage att lägga märke till sig själva. Deras ansikten är lika blanka som ett smutsigt fönster. Kanske morgontrötta. Orka äta pommes halv sju på morgonen.

På avstånd ser jag snart gymmet, likt Berget, långsamt torna upp sig, för att därefter närma sig mig med samma accelererande fart som utsikten från ett tåg - innan avgång står landskapet fortfarande stadigt, husen är bruna, träden är gröna, himlen är blå, och sedan blir landskapet allteftersom en kaskad av utdragna ansikten i olika färger. En smetande sörja. Ungefär som sån där kroppsmålning man höll på med på dagis. När man i bara underkläderna slängde sig över ett ark papper i skala 1:1 och kladdade ut litervis med kall målarfärg på pappret med hjälp av armar och ben och rumpa och allt. Inte för konsten, utan för kroppens skull.

På Underlandspromenad

Efter år av läsning och blödande ögon begav jag mig ut i vårkvällens vimmel. Det var en liten promenad jag tog.

Medan löparna flög förbi mig och paren pussades i takt, svassade jag längs med vattnet.
Bland annat fotade jag detta, där flygplansstrecken ser ut som om någon har gått och dragit
med sin nagel på himlen.

Under vägen hade jag mest ögon för objektivet och det hände att jag krockade med koketta
hundar och deras frågvisa ägare. Det var då tur att jag inte hade med mig någon annan på
denna promenad, då jag är ett ganska svårsmält sällskap med kamera i hand.

Även om det kändes mer vårkväll än någonsin på ett halvår, så var fortfarande årstiden
relativt blyg. Istället för att kroka arm och sjunga snapsvisor, nynnande istället palmerna, på
bild, på någon diskret havsmelodi.

Sedan kom jag fram till Underlandet och mitt hjärta gjorde dubbelvolt när jag fick med himlen
på bild, i vattnet.

En akvarellteckning, möjligen.

I en parallellvärld, så som vi själva lever - i våra egna små världar, i varandras värld.

Jag har aldrig riktigt förstått vitsen med såna här dörrar, de känns på något sätt onödiga. De
får mig att tänka på tecknade filmer där tjuven försöker bryta sig in i ett hus och får loss hela väggen med dörren, men som inte har fattat det och ändå fortsätter att hamra på dörren.
Jamenar, i det här fallet hjälper det väl inte särskilt när man ändå kan simma runt bryggan och
ta sig in. Eller, har jag missat något?

Och där någonstans drog solen ner rullgardinen och jag var så småningom åter hemma, i den vanliga världen.

Blålen

Det här är ju riktigt fashion, tänkte jag när jag såg den här tvålen i butiken. Fin färg och doftar blåbär gör den också - varför vill jag förresten ens lukta blåbär om händerna?! Dumma tanke.

Länge tvekade jag i butiken, stod och valde mellan klassisk honey och den hära blåbärn.
Men spela roll då. Våga! Du måste våga äventyra vardagen, tänkte jag och ryckte i hast åt mig
den blå tvålen, innan jag hann ångra mig.

Men på riktigt, den doftar faktiskt blåbär och inte som jag trodde - syntetiskt, likt smaken
på jordgubbsgodis. Den här tvålen doftar så mycket blåbär att mina händer blir alldeles blå.
Det är en märklig upplevelse, eftersom jag inte är särskilt förtjust i blåbär. Jag har ens aldrig
plockat blåbär. Äpplen ligger i så fall närmast. Men äpplen plockar man inte, dem pallar man ju.

På det hela taget -
det var väl ungefär vad jag ville säga med detta matnyttiga inlägg.

Alla dessa fåglar

Nu har fåglarna flyttat tillbaka, de kvittrar mest dygnet runt utanför mitt fönster. Det är i och för sig fint eftersom det påminner mig om sommar, helt klart. Men om natten kan jag under en vridning plötsligt höra fågelkvitter tränga sig in under täcket och man börjar då undra - går fåglarna aldrig och lägger sig? Kanske kör de nattpass, två timmar åt gången, sen kommer näste fågel och tar över platsen, så att de kan hålla på och kvittra nonstop, för den som önskar.

De måste ha fått ordentligt betalt för denna dygnstjänst eftersom ingen ändå lyssnar på dem, förutom möjligen tidningsbudet och någon enstaka nattmjölkare. Dyrt timarvode likt konsulter på uppdrag, är fåglarna.

Förutom dessa standardfåglar har även duvorna börjat dyka upp som ogräs bland liljor. Jag känner direkt obehag. Duvor är som oinbjudna gäster man snart vet kommer att ställa till med bråk. I min förra lägenhet byggde duvorna bo, hade sex och ruvade ägg på min balkong. Oinbjudna gäster.

Igår började det hastigt med att en slug duva tassade sig fram och tillbaka på mitt balkongräcke. Och just som jag skulle se vad som egentligen försiggick med detta suspekta tassande, flaxade duvan vilt iväg. Kvar låg några kvistar på golvet.

Efter någon minut var duvan tillbaka. Såg på mig med sin tomma fågelblick. Den skrämde mig eftersom jag vet. Jag vet allt att skenet bedrar - bakom dessa små pepparkorn till ögon gömmer sig alltid en utstuderad plan. Jag vet.

Jag tycker inte alls om duvor, de ger mig gåshud.

Godmorgon solsöndag!

Vilken perfekt söndag att vakna upp till va! Idag skulle jag kunna göra ALLT som jag har kvidit efter under hela veckan, som att till exempel promenera Djurgården runt, ta en evighetsfika på en UTEservering, möta upp en klunga med vänner, käka både sen-och långlunch, kanske ta med maten till parken, studera naggande fåglar och prata strunt.

Sedan skulle jag kunna komma hem och undra vad i hela friden jag mer vill göra?! Livet är ibland så svårtuggad. Vad har jag inte gjort på en söndag som jag mer skulle vilja göra på en söndag?

Låt mig tänka.

Jomen jag kan även passa på att dra en till fika när jag ändå är igång, och sedan kan jag kanske ta itu med tvätten av bara farten. Enkelt va! Egentligen har jag inte tvättid förrän på torsdag, men vad gör man inte när tiden bara rinner över glaset - jo man äter upp den!

 - - - 

Det här är alltså det NI skulle kunna göra - mig en tjänst.
Själv har jag annat att ta itu med, som ett gäng med böcker som snällt står i kö och väntar på att få bli lästa. "Ni bör nog ta nummerlapp" säger jag. "Så att jag vet vem av er alla som var först."



Jag försöker sitta med näsan i böckerna. Tystnaden är kompakt. Inte ens elementet vill gurgla lite vatten för fridens skull.

Från något håll fick jag reda på att moderedaktören Frida Fahrman just har flyttat till Paris.
Och med detta har jag plötsligt börjat läsa hennes blogg mer än jag ägnar tid åt plugget.

Bildkälla

Peter Rabbit

Idag när himlen låg mjuk som sockervadd kändes det passande att ta fram världens kanske
kortaste bok.

Peter Rabbit heter den och känns som gjord att läsa just en dag som denna himmel.

Och när jag inte läser den får den hänga runt min hals och så småningom kanske prydas av
mina egna ord.