Bultande kontrast

Högt uppe, i nivå med mitt näste, leker kontrasterna vild sjögång. Är det en varm dag känns det som om solens tungspets skulle kunna bränna upp min hud som på en tändares spetsiga låga, där jag ligger och solar. Och blåser det mild bris långt ner, på marknivå, snurrar snarare svulstiga tornados omkring på min balkong. Min markis bultar högt av vindens våldsamma grepp, den höjer och sänker sig som på ett stort segel. Men till skillnad från en segelbåts segel sker det inte med grace. Min markis ser istället ut som om den blir misshandlad av vinden, den låter sig kastas fram och tillbaka som ett gulblekt, tunt och slitet lakan med trasiga ändar av hängande trådar.

Det är snart midnatt, jag går ut på min balkong och vevar ihop markisen. De flesta fönster på grannhusen mittemot mig lyser mörka. Tittar man för länge på dem ser det ut som om de stirrar tillbaka, men det är bara inbillning - de snarare kisar, som på en katt som just ska till att somna. Det värker något i mina armar eftersom det krävs en extrakraft för att veva ihop markisen, som snart rullats ihop till sin ursprungliga rulle. Det slutar med ens att bulta om den. En tystnad infinner sig. En tystnad som skulle kunna tas för att vara en ny tonart, så tydlig som den blir i kontrast mot bultandet.

Innan jag går in igen för att lägga mig, ser jag upp mot natthimlen. Den är egentligen mörk, men bakom det duvgrå, utspridda molnlöddret kan man urskilja ett vilande morgonljus. Det ser ut som om himlen ler i smyg. Det är inget lömskt leende, snarare vänligt. Jag stänger balkongdörren om mig, letar vant fram till sängen där jag först puffar upp kuddarna för att sedan slå täcket om mig. Det är fortfarande varmt, täcket får vila i halvläge på min kropp, sluta vid mina höfter. Tittar man ovanifrån ser ut som om täcket, av ren artighet, har hasat ner av sig själv. Därefter låter jag mina ögonlock falla ner samtidigt som jag lyssnar till tystnaden. Den får mig genast att somna.

Mot ett gränsland i hastig fart

Dagen började hastigt med en tidig yoga. Jag ogillar att hasta till yogan. Men så är det, natten var mig inte nådig, den slängde ut befängda drömmar som fick mig att vakna upp av min egen hastiga andning. Jag var som den som låg bredvid mig själv som räddade mig ur en mardröm. Jag hade upplevt en slags metamardröm - en mardröm som utspelade sig i den värld, som den bok jag läser just nu utspelar sig i. Jag vet. Det är något surrealistiskt. Jag lever i en annan värld. Kanske borde jag kolla upp hjärnan eller synen eller vad man nu kollar upp när det händer att man drömmer mardrömmar ur en fiktiv värld.

Sedan kom morgonen väldigt långsamt. Till en början var den timid och därför något blek i färg. Men annat var det med värmen, den låg och lurade överallt på mitt rum, i varenda vrå likt osynligt damm som dansar fram i solen, just därunder där det blir riktigt hett. Eldflammor som slickar upp träffande brännpunkter på kropp. Jag låg kvar i sängen och tänkte, klockan var strax efter åtta. Tankarna vandrade runt utan vidare mål. Min kropp jämrade sig när jag sträckte på mig, det nöp om mina axlar och kröp i mina ben. Träningsvärk, jag kanske behöver vila. Tankarna skyfflades undan, jag steg upp och gjorde min morgontoalett. Vaskade fram definition i mitt sömndruckna ansikte, kammade igenom mitt hår, borstade tänderna, kisade mot mig själv i spegeln, gick sedan till köket och hällde upp ett glas vatten och myntade i en c-vitamin. Klockan hastade sig, jag hastade mig. Det var så tidigt men ändå så varmt att min frys grät, stora vildvuxna tårar som flöt till golvet. Det kändes som svett under fötterna.

Likt ett polaroidkort under framkallning såg jag framför mig hur resten av morgonen började anta form. Mina rörelser behövdes hastas, solen hastade sig upp likt ett segel som skymmer skyn, kvinnan som klev tätt bakom mig i mina fotspår på väg till gymmet - hon hastade sig, jag hastade mig. I parken hade gräset hastigt blivit klippt, det såg ut som på en nysnaggad person. Något barnslig i beklämd hast.

Eftersom jag inte hade hunnit få i mig någon frukost började min mage att kurra under yogaklassen. Jag försökte andas så som man bör när man yogar - med stängd mun, ända från magen, ett väsande ljud som låter som en havsbrus, säger de. Mitt havsbrus dränktes av ljudet från min mage som kurrade. Det blev till slut det enda jag kunde tänka på, mat. Tankarna simmade runt, det blev svårt att koncentrera sig, jag gled in på händelser i den bok som jag drömde om. Händelsernas nyanserade detaljer sköljdes in i mina tankar, blandade sig med magens kurr, med min mardröm, med motiv, med känslor som låg i ett gränsland.

Kanske mediterade jag, kanske drömde jag.

Varm pastell

När jag under natten vrider sönder mina lakan till korvdynor och slår upp ögonen redan vid tre på morgonen, känner jag mig som ett högre väsen som kan förutspå en kommande varm dag. Jag känner hur värmen smetar sig som ett extra lager med hud på min kropp, hur värmen hänger som en väntande pil i luften, redo att attackera, och hur värmen förvandlar himlen till ett nästintill vitt skal. Det finns ingen djuphet i det blå, det är så varmt att himlen suddas ut likt en akvarellfärg som späs ut med för mycket vatten. Det är så varmt att omgivningen blir till pastell, även färgen på mina ögon bildar mintgrön sol och naglarna blir till ljusrosa halvmånar.

Men jag inser, jag är inget högre väsen,
jag är bara en varm och klibbig och somrig människa. Precis som alla andra.

Rosabrunt socker

Sitter under värmeslag och snaskar maniskt på denna yoghurt. Jag har blivit beroende, den
dämpar mitt sötsug. Kanske är det för att det är en massa socker i den. Det står att den ska vara
fri från tillsatser, huruvida tillsatser nu definieras i det här fallet. Emulgeringsmedel, e-sulfat och
sånt där förutsätter jag att det såklart finns i den - hur kan den annars hålla ihop? Hur kan den överhuvudtaget ens existera som en yoghurtkonsistens utan diverse e-medel?! Jag blundar och
gapar stort.

För övrigt är utsidan på min mage djupt laxrosa. Tänkte att, vem behöver solkräm när man bara
ska steka fläsk i någon ynka timma. Men. Må förvandlingen snart övergå från rosa till ädelbrun.

Jag låg i en park och såg mig omkring. Där fanns en familj med två barn, en ung tjej som aggressivt tryckte ner sina cigarettfimpar i gräset och en äldre kvinna som började utföra en slags sälövning på mage, samtidigt som hon tryckandades i korta stötar. När hon fick syn på mig slutade hon tvärt upp med vad hon höll på med och jag vände bort min blick.

Förutom att sola i park begav jag mig nyligen ut på en vandring, förbi klättergröna fasader och folktomma gator. Det var en varm dag och svetten flåsade mig i nacken, retades med mig för
att jag hade tagit på mig ett par svarta åtsmitande byxor - jag gjorde det enbart av goda skäl,
som när man gör sig själv en gentjänst genom att klä sig varmare istället för att gå omkring och
frysa sönder en utflykt.

Men på håll höll drog vinden upp sitt segel och min klädsel kändes sammanfattningsvis aktuell.
Till slut kom jag fram till en öppen plats med ett stort träd som påminner om det cederträd som återfinns i libanesiska flaggan. Jag funderade ett slag på om jag verkligen hade gått så långt att
jag kommit till Libanon, med tanke på värmen och det nya landskapet som låg framför mig. Men
eftersom jag bara hade vandrat i en timma kunde jag omöjligt ha tagit mig över hela Europa.

Snart passerade jag istället en skylt som vittnade om Asien och jag uppmätte snabbt
sannolikheten för att möjligen ha vandrat dit. Tänk, det vore något att få besöka den
världsdelen! Något utöver det västerländskt bekanta.

Jag gick åt det håll som skylten pekade och kom snart fram till en miniatyr av Asien. Det gick
på ett ungefär att föreställa sig känslan av att befinna sig på japansk mark.

Med på denna resa var Julia som guidade mig genom hela Hagaparken. Det var alltså där vi
var, även fast jag kan ha förvirrat till det något.

Sedan promenerade vi förbi Sessans slott där det var förbjudet att fota. Jag tog därför istället
kort på det som ligger alldeles intill sessanästet. Ett ställe där man titt som tätt gifter sig, förutom
just denna dag då det var tomt på folk. Men annars står bröllopspar nästintill på kö för att gifta
sig där, fick jag förkunnat.

I Hagaparken ligger också Fjärilshuset och häckar. Det ska tydligen vara något extraordinärt.
Jag nöjde mig med att fota fenomenet.

Utmattade efter att ha gått runt 'hela' Haga, slog vi oss ner för en sedvanlig fikapaus och
skådade fåglar samt travande hästar.

Sedan blev det dags att tänka på refrängen. Konstigt uttryck det där, med tanke på att refrängen
borde vara själva händelsen och inte avslutningen. Och om refrängen i detta fall står för händelsen,
då utgjorde den en gemytlig ton med kontinentala influenser, inspirerade av Orienten och ett trevligt sällskap.

Passiv passform

När rastlösheten väl träder i kraft finns det inte mycket som kan bota den. Jag har under det senaste dygnet försökt med det mesta, men uppnår ständigt ett resultat av ytterligare förvirring. Det känns som att bläddra i en bok med sidor av plastfolie som klistrar sig fast på sig själva. Som slutar med sidor som förvandlas till otympliga plastbollar. De gör det inte lätt för mig.

Utan att försöka överdriva saken kan man säga att den senaste tiden har bestått av tätt packade dagar där knappt sömnen har fått sig ett rättvist behov. Och när det öronbedövande bruset av stress väl har lugnat ner sig, när stormen plötsligt avtar, när regnet upphör att piska, när solen taktfullt inviger och djupniger in sin plats, då är det direkt svårt att veta om man gillar sött eller salt, om man vill läsa en bok eller se på film, om man är hungrig eller mätt, om man är munter eller moloken. Eller om det faktiskt är såpass gravt att förmågan att kunna tänka fritt har fallit helt utanför ramen. Långt ner i graven.

Läderhudens återkomst

Nyss hemkommen från Solparken. Stirrar blint på min mage och drar ner troskanten en bit, i hopp om att kunna urskilja något resultat. Men så här på den första pressardagen, premiärsolningen skulle man kunna säga att det är, är det svårt att alls urskilja någon solbränna på min kropp. Men det går om jag försöker. Om jag ställer mig under badrummets speciella ljus och böjer fram axlarna lite lätt så att överkroppen hamnar i vag skugga för badrumslampan, ja då kan man ana en slags forellbrun nyans. Men så beter sig inte solbrännans första dag här riktigt som den utopiska solbrännan utomlands - den som etsar sig fast på ens kropp bara man vistas under parasoll. Med solhatt! Med sarong! Med solskyddsfaktor 30!

Mitt mål just nu är att ha fått en ädeldjup solbränna till på måndag. För när helgen är över vill jag ha uppnått ett resultat som påminner om en person som enbart har vistats under sol under hela helgen. Det ska påminna om en person som praktiskt taget har fastnat på en soljagad ö - jag ska se ut som någon som har kastats upp på öns högsta klippa och bränt läderhud så det har luktat hårt illatuktade bildäck om mig! Dessutom kommer min näsa vara klassiskt ollonröd.

Strax ska jag ta mig ut på min balkong där jag ska sätta mig och läsa en god bok. Jag väntar bara på att solen ska gå ner för dagen så att jag undslipper diverse tvångstankar om att se till att få en jämn solbränna, och så vill jag undvika att återigen bli svettig och än en gång behöva duscha.

Ni anar nog -
jag gillar inte att sola.

3 JUNI

Håller just på att planera in sommaren och alla de aktiviteter som bör göras för att man senare
ska kunna lämna den med gott samvete. Får ett sms om förslag på en utomhusaktivitet, och
ska just till att tacka nej. Måste som sagt börja planera sommaren.

Kommer strax på mig själv med att det faktiskt redan är sommar - kastar därför snabbt ner
planeringen i bingen och beslutar mig för att istället fånga stunden.

Ni finner mig i det gröna.

CHOKLADrecept

Det finns choklad och så finns det CHOKLAD. Det här är CHOKLAD med nougatsmak.
Den bästa smakupplevelsen med denna CHOKLAD uppnås om den har fått tina till sig lite.
Nougaten ska alltså inte vara kompakt, nougaten ska vara nästintill rinnig, såpass att
tänderna badar i nougat.

Tricket är då att låta CHOKLADEN stå framme några minuter i exempelvis direkt sol, eller
kanske på en fönsterbräda, ovanför ett element. Det ger då den mest perfekta CHOKLADEN
ditt begär någonsin har upplevt.

Textochbildbevis

Eftersom jag har skolkat en del från bloggen på sistone kommer därför här en bildkavalkad
på den senaste tidens händelser. Så att ni vet vart ni har mig, sattsäga.

Det händer mest om ljumma sommarkvällar, när jag vandrar genom staden, och det är alldeles
tyst omkring mig, förutom ljudet från mina steg och några lugna träd som försiktigt rasslar
när vinden drar genom dem. Då brukar jag titta upp mot himlen och tänka på hur mäktig den
faktiskt är. Känslan är ungefär som när man studerar en persons ansikte och kommer på
sig själv med att inse hur vacker personen är.

En annan dag hände det att jag sköt in skolböckerna långt under sängen, för att sedan
bege mig iväg på fest. Vid tunnelbanan möttes vi upp, Marion och Ludivine.

Gruppfoto två: jag och Marion.

Sedan hamnade på söderort som visade sig vara befolkad med en mängd pizzerior i förhållande
till sin lilla yta. Jag tänkte, varför inte ta en turistbild, och bad därför Marion att gå och ställa
sig framför en av dem.

Snart anlände vi till Sophies inflyttningsfest.

Där fanns en del trevligt folk, goda knivar och vassa kakor.

Heltimmar blev småtimmar, blev ny dag.

En dag då jag satt på balkongen, det var under kraftig ökenhetta, och just som tanken
drog förbi mig, om att alla växter under mitt våld tyvärr är dömda att dö, upptäckte jag ett
mirakel - på håll såg jag misstänksamt två gröna skott sticka upp ur den mest vinterdöda
kruka jag har. Mengu, är ni okej!? ropade jag förfärat med handen för munnen.

Därefter hasplade en annan dag sig fram och jag bestämde mig för att ta paus i mina studier
- beslöt mig för att bryta upp från min plats framför datorn. Som en ny scentagning.
  Klipp.
Vilandes på sägen hamnade jag istället, och kom att tänka på livets gång i stora drag. Tur är det
att man inte har alltför mycket dödtid över för den här typen av tankar. För till slut kan det ju bli vettvillig pannkaka av det hela.

Så kom den dag då Annie tipsade mig om denna bok. Jag som har svårt för krim var till en början
lite tveksam till den. Men det fick jag snabbt äta upp. Detta är en lite annorlunda Nesser-roman
som bär på ett korthugget och kallsinnigt språk. En berättelse om två barndomsvänner som under
flera års tystnad plötsligt återupptar kontakten via brevväxling. Läs!

Nu i helgen som var kom min mamma på besök tillsammans med hennes väninna med dotter.

Vi slog på stort och körde hela meze-rasket till libanesisk middag. Det serverades smårätter
som stämplar kärlek i gommen.

Och på söndagen promenerade vi under solen och försvann under cover när regnet
traditionsenligt hastigt började dansa loss över oss.


Så var det alltså med alla dessa dagar utanför bloggen.