Inventering #ett

Bokhandelns nyår infaller på sommaren då vi har stängt i butiken, och inventerar fram en pånyttfödelse för alla böcker.

Så här ser det ungefär ut i bokhandeln, på det lilla taget.

Och så här ser det ut när man blippar böcker, på det stora taget.

Det där var Ellen och det här är Minna, precis som taget ur ett foto.

Det här är en cykel som vanligtvis inte ingår i interiören. Men är det inventering så är det.

Gissa vad! Vendela var så snäll och gav mig denna present - en fransk matkasse som alla chique/chiquea/chiqa/chica(!?) fransyskor trippar omkring med.

Jag slet åt mig kassen och kommer för aldrig aldrig att släppa den! På bussen, på tunnelbanan, i matbutiken, på gatan, i parken, på gymmet, i simhallen, på flyget: Ursäkta, ursäkta, uuurs-ÄKTA!
Jag ska bara förbi, tack å MerCI!

Vidare gav Vendela den här utmärkelsen till Minna, som tack för ett bra jobb.

Samtidigt som Sophie spanade in pyssel.

Det var Sophia som kom förbi butiken och visade att hon nyligen hade lärt sig vika stjärnor.

Jomen vi inventerade också.

Eftersom Sophia har slutat hos oss fick hon en liten gåva som hon till en början trodde var
en slags retro fågelholk. Hon ba: eh, tack så jää ätte... mycket. Verkligen. Tack. Inte visste
jag att ni trodde jag samlade på... fågelholkar.

Men alldeles snart klurade hon ut att det inte var en fågelholk. Det var ett pocketställ!
Nya höjder tog fart: Åh tackåtack ska ni ha, allihopa!

Och sedan visade Sophia upp sina granna strumpor för oss. Nämen sedär, sa vi och lade
inventeringen i händerna på nästa dag.

Lilla Frankrike, min stora hjälte

Ibland får frankofilen i mig en svårsmält längtan efter Paris och den franska atmosfären överlag. Vid sådana tillfällen är det då tur att Lilla Frankrike ligger på bara en armlängds avstånd, och mitt begär stillas därmed en aning.

När jag väl tänker efter - ganska så mycket stillas mitt begär eftersom Petite France sväller
av franska gudar i form av croissants, pain au chocolats, petites mademoiselles bakom disk
och fransk musik i bakgrunden. Likamed: komplett scenografi.

Den här gången var det Annie och jag som gjorde en liten resa till cafét.

Där vi dels pratade böcker, och så pratade Annie franska med personalen. Jag som nu
under våren har bäddat mitt språkbagage med en franskakurs, fick endast ur mig ett meer..ci.
No, no si. CI! MerCI.

Bakläxa på mig.

Recept! Exklusivt för alla Libfina-läsare

Det har äntligen blivit dags för min högklassiga gourmetlunch som enligt tradition äts från den tjugonde varje månad, fram till löning. Och bäst av allt är att receptet NU finns upplagt här, exklusivt! för er läsare som också är ute efter det lilla extra i vardagen:

Nykokt nudelnystan á varmskummad pahangkrydda

1 påse nudlar
1 påse tillhörande krydda, ex orientsmak

3 dl vatten

Koka upp vatten. Häll i nudelpaketet. Häll i kryddan. Låt koka i tre minuter. Blanda.



Smaklig måltid!

Svärmar av vurmor

Var nyss ute en sväng, fikade på Vurma med August. Mycket Vurma nu. Tycker för övrigt att
namnet Vurma uppfattas som något obscent i mina öron. Kanske har det att göra med att vurma
klingar synonymt med vulva.

Så när jag säger att jag fikar på Vurma såpass ofta att jag blir alldeles vurmig av mig, känner jag
mig därför väldigt vulgär. Jag ser mig själv framstå som en blandning mellan ett Zorn-porträtt och
en Venus från Willendorf-statyett. Jag skäms rentav för mitt febrila vurmande, även om det inte är
något större fel på fikets bohemiska koncept och mackan Snyggve.

WTF, IRL då? Äh, FTW.

Jag vet inte om det är ett allmänt problem eller en personlig insikt, men jag har en del svårigheter med att skriva texter som är längre än en A4. Skriver jag mer tappar jag tålamodet, blir rastlös, kokar kaffe och studerar döda flugor i kramptillstånd mellan fönsterglasen. Det känns som om det jag vill säga, det säger jag på högst en A4-sida. Snipp snapp.

Det är ingen bra referens - att bli fåordig efter ett par rader är som att säga att man är mätt redan vid förrätten. Men så antar jag att mina skrivsvårigheter bottnar i inflytandet från
bloggandet
och sms
och twitter
och brb-förkortn. 
och facebook walls
och kom-ihåg-listor
och tvättestugelappar
och ristade initialer på träd
och experimentella enstaviga singelordsdikter
och alla andra trehundrafemtioentusentvåhundratjugotvå kommunikationskanaler
i kortform.

Fjorton foton på tolv dagar

Det var en vacker dag, som uppgjord för goda ting.

Minna kom över för att insupa vin med mig.

Det blev även mat, på skär rosémage. Det var Julias recepttips, som i andrahand kan
ha blivit något modifierad. Huvudingredienser: sallad, quinoa, halloumi, dressing.

Vi satt länge på min balkong och pratade om förgätmigej och livets bästa år och sådant
tjafs, ja ni vet - insiktsfullt tjafs. Sådant tjafs som ger en magiska krafter, såpass att det
känns som om man skulle kunna trycka på underifrån för att lyfta upp hela himlens lock
i ett enda tag.

Men sedan vaknade jag upp till en annan dag, och det där med vinet, himlen och magin,
det kan man säga att det var lite som bortblåst med hjälp av ängens luddiga vindar.

Det blev sedan dags för kalaspicnic.

Mikaela fyllde år och öppnade kalasstora paket.

Sakta gick solen ner och jag passade på att svida om till nya äventyr.

Som gick längs med den joggingrunda jag brukar ta. Med sänkt fart hinner man upptäcka
så mycket mer.

Bland annat lade jag märke till att det var så grönt att jag såg rött.

Såg Vendela gjorde jag med. Hon satt bredvid mig.

Det var på Vurma

i sällskap med Minna

och soliga träd.


Sedan tog dagarna slut på foton.
Inte för alltid förstås.

Backman

Min kompis Vendela tipsade mig nyligen om en blogg som ni kan ta en titt på, här.

Dock kanske den inte passar dem som mest läser bloggar för bildernas skull. läser bloggar för bildernas skull!? Den här bloggen har nämligen en del text i sig, och gillar man inte det kan det bli lite som att köpa hem müsli med vilda bär, för att sedan upptäcka att de vilda bären bara utgör en knaper hög av uttorkade frukter som liknas vid felplacerade suddigumsmulor. Resten av müslin består av sågspån. Förlåt, torrfoder.

Men gillar ni som sagt vass text, så läs den. Speciellt om ni har humor.

JUST NU

har jag sommarlov. Men sitter ändå med en kvarvarande skoluppgift som jag har varit lite för snabb med att förtränga från mitt lediga minne. Att nu återvända till denna skoluppgift känns inte direkt lockande, då den redan har hunnit bli mentalt bearbetad, förlåten, kreverad och kremerad.

Men så är det den sista delen kvar som ska vara inlämnad senast imorgon, vilket gör att det just nu känns som om jag sitter på en tom läktare till en för längesedan ödelagd friidrottsplats och väntar in siste man på ett 5000-meters lopp.

Det känns sådär med andra ord.

Diamantringen

Har en famn full med böcker som jag nyss har lånat från bibblan. Det känns som om famnen är full med skatter som jag plockat ur ett godisstånd. Jag vet inte vilken smak jag ska börja med, mina ögon glittrar likt sol på hav, glittret avspeglar sig på böckerna som lyser gula. Det ser ut som om det ligger en gloria i min famn.

En efter en ryckte jag till mig böckerna ur sin bekväma plats i bokhyllan, och undrade då om jag möjligtvis begick något brott - självklart lånade jag dem med lånekortet, och betalade till och med tillbaka en reservationsskuld på trettio kronor gjorde jag.

Men ni vet, känslan av att finna så många böcker som man kan välja att norpa åt sig, utan extra kostnad, är ungefär som att gå till en juvelerare och på skoj säga: skänk mig den mest blaffiga diamantring du har! Och juveleraren tar obemärkt fram den största diamantring han någonsin har kikat på genom sin lupp. Diamantens fasetter är så absurt stora att det snarare ser ut att vara en plastring från en femkronorsautomat. Fasetterna är till och med större än de största istapparna i en grotta som befinner sig under glaciär.

Utan att ens blinka sträcker juveleraren fram sin hand och ger dig denna diamantring - lika anspråkslöst sker hans rörelse, som om det han gav dig var en redan använd näsduk, köpt på ÖoB. Nåväl, kanske putsar han först till ringen en sista gång med sin gråblå putsduk, och kanske skriver han ner diamantens storlek med en gul blyertspenna på ett luddigt rutat papper ur ett litet kollegieblock. Men frånsett dessa två små händelser så återvänder han, efter att ha överräckt dig ringen, strax tillbaka till sitt minutiösa arbete. Du står kvar bakom honom med ringen i din hand.

Ringens utseende lurar dess tyngd, som snarare känns som att hålla i en vas av kinesiskt porslin. Du ser på ringens diamant som är så grovt stor att dess blåvita glas kontrasterar hårt mot din feberbleka handflata. Ringen glimmar så att det sticker i dina ögon, du känner dig som en upphängd kyckling på scen under stark belysning, som bländar dig och som får publiken att bli till en skog av skuggor under nattmörker. Du kommer heller inte på något passande att säga till juveleraren som redan har glömt av dig och ditt ärende. Hans ryggtavla ser rakt igenom och förbi dig. Även dina ord på din tunga är överraskade - de har fastnat i samma stående ställning som du själv befinner dig i. De letar själva efter sina ord, som blir till ekon som fastnar i gommen likt istappar i en stor grotta, som befinner sig under en vulkans häftiga raseriutbrott.


Japp, så är det med mig och böckerna.

Jagerupp!

Har satt mig på balkongen med datorn i famn, försöker vinna tid. Det går ju annars inte, ligga
still i timmar som en annan gudsförgäten människa, bara för att bli brun! Det är befängt. Ett
sorgligt tidsödande moment.

Speciellt en dag som denna, det går inte ens att försöka jobba under solen. Vinden river ilsket i
mina papper och håret far omkring som flugor framför ansiktet. Datorskärmens ljusstyrka står på
max men i i solens sken är den allt en blekfis - det blir svårt att urskilja bokstäver på mitt word- dokument, jag kisar, kommer på att jag kan få solrynkor, få vanliga rynkor, bli gulhårig, bli
gråhårig, skriva kuk istället för kul.

Så jag går istället IN och jobbar. JA, jag gör det.