När bilderna faller på (arbets)plats

Hej på er, så här ser de omgivande väggarna ut på mitt jobb, där en del av dem är mindre bekanta och vissa så pass familjära att jag minns deras miner utantill.

1. Toalettcollage made by Vendela.
2. Där Elvis osäkrar byxgylfen.
3. På postkontoret intill, med texten "Kaffe Daffi".
4. Uppmaning till kunderna - gilla oss på Internet.
5. På lagret, lika gammal som lagret.
6. Chefens kontor.

Röda strimmor lufthål

Idag är det höst, det märks särskilt på himlen och lugnet hos folk som är på väg till sina jobb. De går med steg fulla av vemod, som om de just har klivit ur sin morgonrock på det sätt som man tar farväl av en vän som man inte kommer att träffa på ett tag. På trädtopparna lurar små tuppkammar av röda löv och dörrportar stängs igen med ett särskilt eftertryck. Som om man väntade på att få höra vinden avslöja en hemlighet i ens öra när man drar igen dörren med ett sista knyck. Precis i det lufthål som blir svart. Som när man blundar och ser röda strimmor simma runt i ögonmörkret. Det som skapar vinddrag, om luften inte hade varit så frisk. Som den är idag.

Igår träffade jag en vän som jag inte har sett på evigheter. Vi talade ganska snabbt ikapp tiden. Det blev därför som att tala med en vän som man ser varje dag minus alla de år som har förflutit, som i slutändan egentligen inte gör särskilt mycket för den grund man alltid är. Denna vän gillar också att skriva, men har under åren bytt bana och lämnat skrivandet på viloläge för ett tag. Vi pratade om det där, att omge sig med det man tycker om att göra, att det betyder så mycket för en. Med klar blick förkunnade min vän för mig att hon på något sätt har börjat acceptera sitt nya kall som hon hädanefter kommer att förlika sig med i vardagen, sånt är livet. Jag hade svårt att tro på orden, men jag trodde på henne.

Och vidare faller löven i den omärkliga takt som jag försöker att hinna älska hösten. Så som tiden och min spegelbild blir i den röda eken.

"Instead of things I´m good at, it might be faster to list the things I can´t do."

(ur Sputnik Sweetheart, Haruki Murakami)

Och jag tänker även omvänt när det kommer till den här bloggen - det blir en hel del jag jagjag JAG. Ni då, vilka är ni som läser den här bloggen? Jag är nyfiken! Ge mig en ålder, favoritfärg, citat, favoritplats, ge mig vadsom. Skriv i kommentarsfältet, och var heligt anonym om du så önskar.

Väl mött!

Himlen, hösten och skogsbärsplättar i blodet

Det här med att skriva som jag gör, att ständigt trycka ut en massa text, det lever jag för. Jag tycker om att skriva och kommer aldrig att ändra mig i den frågan. Det finns inget i mitt skrivande som påminner om en trend, att det skulle vara en ny smak på choklad som jag villrådigt missbrukar under en period, för att helt plötsligt få avsmak för den och avbryta mitt frosseri och sedan aldrig mera återvända till skrivandet. Enkelt förklarat kan man säga att jag inte existerar utan skrivandet.

Jag vet att en del av er undrar över hur det känns med att ständigt publicera sina egna texter så som jag gör på min blogg - om jag inte får prestationsångest av att göra det? Jag vill säga att jag i början fick ångest av att ens skriva en text, sedan fick jag ångest över att läsa min egen text, sedan fick jag ångest när någon skulle säga vad denne tyckte om min text, och så vidare.

Men idag, ångesten är borta, utflugen ur mitt skrivbo. Jag har till och med packat ihop och lagt ut ångestens ägodelar på gatan nedanför.

Men det klart, ibland händer det att ångesten hälsar på, helt utan förvarning står den där i mitt eget hem och andas kalluft på mig. Och då brukar jag höja värmen på mina element, värma på en kopp te, dra på mig en stor kofta, raggsockor och kura upp mig med min vänskap. Så att jag får lite distans till ångesten som med ens tynar bort och försvinner. Och sedan reser jag beslutsamt på mig och knattrar vidare på tangenterna som sprätter vilt åt alla håll, samtidigt som jag blir mer säker på -inte vad jag borde säga- utan vad jag vill säga.

Självständiga ord i ensamstående dikter

Nu har jag köpt på mig ett packe häften som jag ska skriva i, pränta in vartenda ord lika självständigt som om den vore en ensamstående dikt. I singularis ska orden en och en flyta ut och bilda episka tårar av salt som strör hål i såren, som bildar skorpor av hudlager där det kliar självsvåldigt och flyter ut i tragiska travar av högmod som inte lämnar utrymme åt någon annan. Ingen annan får komma till tals, ordens flärd talar, de talar över huvud och dränker ner varandra att det till slut blir en enda stinkande sörja av ord som bråkar om sina platser på jorden med de stora, största, allra största orden.  

"De som ändå aldrig hörs hur högt de än gapar. Stort."

 

Nej, så är inte alls tanken med dessa häften. Jag tänkte mig mer något i stil med att försöka upprätthålla något slags inspiration genom att stundtals föra ner några nätta tankar i dem.

Sådana tankar som man ofta slås av på bussen och kanske innan läggdags. Inte för att jag någonsin har, eller kommer att föra in dessa ord, just då som de faller över mig, lika kallsinnigt som snö.

Men tanken är i alla fall värd att omsätta i praktik. En praktik som inte får sluta med att häftena fylls med att-göra-listornas fyrkantigt
kvävande
mönster.

Bokslutsfika

Efter en hel sommars vänskap på villovägar, sågs jag och Sophie slutligen över en hjärtegod fika.

Vi diskuterade det mesta mellan himmel och jord, under kjol och under bord. Förr i tiden, det
var visserligen bara för någon månad sedan, sågs vi nästan varje dag. Det var då Sophie
också var min chef i bokhandeln, innan hon valde att sluta för att jobba på sitt globetrotter-jag.

Vi sågs på café Chokladbollen

men Sophie valde istället kanelbullen.

Himlen var inte särskilt glad av sig, mest lömsk och verkade smida regnplaner.

Men Sophie sken desto mer som en sol!

Sedan blev det dags att säga adjö, kram xoxo bisous, och jag gick hem, förbi dystra kullar

och platta träd.

Hem för att sysselsätta mig med telefonklotter. Kanske inspirerad av de platta träden, och mitt
hemliga humör.

Högre doser kan medföra allvarliga risker. Använd inte olika sorters smärtlindrande medel samtidigt utan läkares föreskrift.

Just nu skulle du behöva ta en värktablett om du hörde hur mycket jag har att göra. Inte för att alla andra inte har något att göra, jag är inte unik. Men jag tror att du skulle behöva en värktablett eller kanske två - 50 milligram diklofenak och 1 gram alvedon, om du drabbas av extremt migränanfall. Det blir visserligen fyra stycken tabletter eftersom en tablett diklofenak innehåller 25 mg, och en alvedon 500 mg. Sedan ska du lägga dig i ett mörkt rum. Kolsvart rum. Med en blöt handduk för ögonen och pannan, och så ska du försöka att slappna av. Trots att det känns som om din vänstra tinning snart slår hål på sig själv. Du får panik. Paniken går i vågor. Du vill kasta upp, men försöker håller andan. Orkar inte ta dig upp. Orkar inte ens dricka vatten. Du måste dricka vatten. Du måste
Sedan somnar du lika obemärkt som en blomma slår ut sina kronblad. Och när du efter tre timmar vaknar upp igen kommer du dels att börja tro på änglar, men framförallt på smärtstillande medel.

I väntan på hösthimmel

Det är under hösten som mitt hjärta börjar leva ett eget liv. Det är då det börjar ta små skutt, snabba skutt som får mig att hicka till inifrån.
       En bit in på hösten, när sensommaren långsamt har bleknat bort, som på en omvänd framkallning på en polaroidbild, när löven har slutat falla gulröda, och hösthimlen är grå, utblandad med oljefärg i blå - då lägger sig hjärtat ner i ett hav av stråkar i moll, där det växer sig allt större, det syns utanpå. Min blick får ett skimmer av forell, det märks lite då och då. Som när jag vänder ansiktet mot himlen, det blir som ett glitter man inte tror att man har.

#drömgodis

Det här är Anna, min kollega. Anna har bott i Paris, men det är inte av den anledningen som
jag vill visa upp henne nu.

Anna har nämligen broscher i form av belgisk choklad, som man dock inte kan äta. Men tanken
är ändå god. Det hade i så fall varit som med sådana där godishalsband, fast skulle man ha riktig choklad till smycke, skulle chokladen nog hinna smälta innan man åt upp den.

Nej förresten, choklad hinner aldrig smälta i min närvaro. A l d r i g  någonsin.

Åter till godishalsband - hur tänkte man egentligen? Var det inte även så att man hellre skulle suga på de små pastellfärgade 'pärlorna', istället för att direkt tugga i sig dem. Så att halsbandet höll längre. Och så blev det väldigt kladdigt om halsen och även på ens lusekofta som godiset fastnade på. Det blev med andra ord som polkagris med sockervadd. Fast sockervadd utan smak. Eller norskt sockervadd.

Eller

Nä, jagermig.

Nu ska jag sova. Klockan är strax över elva. Nästan fullmåne.

Kattpälsen

Detta kanske inte riktigt hör till väsentligheterna, när jag nu tänkte skriva om mitt hår. Alltså det på mitt huvud. Dock ska jag försöka hålla mig kortfattad med vad jag vill säga.
    Efter de senaste två tvättarna har mitt hår, från att mest ha känts som en luden eftersläntrare bland inlandsglaciärer, plötsligt fått den mest skimrande glans och följsamhet som någonsin har existerat på mitt huvud. Jag vet inte varför det är så, men så är det i alla fall. Det kan bero på att jag nyligen har klippt mig, att jag använder bra hårprodukter och så vidare. Men det första jag kommer att tänka på när jag tar på mitt hår är att jag tar på kattpäls. Otroligt mjuk kattpäls. Och då förstår ni kanske hur främmande den känslan är, även om kattpäls i sig är lent och behagligt att ta på. Åtminstone på katterna själva, men inte på mitt huvud.

Och ju mer jag tänker på att det är kattpäls som jag känner desto mer främmande blir känslan för mig när jag tar på mitt huvud. Min varseblivning om vem jag är får sig en liten knuff, jag kommer ur balans, börjar även känna efter formen på mitt huvud. Att huvudet känns som en kattkropp när jag väl tänker efter. Riktigt ordentligt. Jag känner hur den lilla kattkroppen ligger varm och pulserande under min trygga hand, hur kroppen höjer och sänker sig och jag smeker katten medhårs, hör katten börja jama och spinna, och håren reser sig i bak på min nacke.

Strax lutar jag mig tillbaka och blundar, i sällskap med katten på mitt huvud. Vi ligger där, i varandras ömsesidiga närvaro, matte och katt. Sedan reser jag mig upp, går in till köket och ställer fram en skål med mjölk åt katten. Betraktar först mjölken och öppnar i nästa stund köksskåpen för leta efter riktig kattmat, men blir sne på mig själv när jag inser att jag faktiskt inte har någon kattmat. Nej, varför skulle jag ha någon kattmat när jag inte ens har någon katt.