Platta vykort

Tänka sig att det oftast blir på det här sättet - verkligheten överträffar bilden. När jag igår kväll som vanligt satt och tråcklade med ord, knackade plötsligt himlen på mitt fönster. Jag blev så pass överraskad att jag spratt till. Som hos en skrämd höna ryckte det i min kropp och några fjädrar busade runt i luften. Snabbt återupptog jag fattningen, rättade till min lilla kam på huvudet och frågade himlen vad han ville. Himlen såg mest pillemarisk ut och pekade ivrigt med fingret bortåt skyn. Så jag reste på mig för att se vad det var som han ville visa.

När jag kom fram till fönstret fick jag liksom trycka med näsan mot fönsterrutan för att kunna se, och himlen pekade och pekade och jag tryckte min näsa lite hårdare mot rutan så att mina läppar blev till fläskiga svålar och mina ögonfransar vek sig mot rutans kalla fasad och min panna trycktes inåt så att röda strimmor av kapillärer plattades ut till ett blodbad och min haka trycktes bakåt och mina tänder storknade när de pressades mot rutan, så pass att de började vittra sönder likt bergsflagor på flykt från en asteroid.

Men sedan förstod jag. Jag såg allting framför mig. Klart och tydligt och mer obeskrivligt än den här bilden visar. Igår var himlen riktigt magisk.

Heart Taker and Miserable

Jag hittade en text på nätet och tänkte att det kunde var trevligt att publicera den här.

...

Okej, det är min egen text. Som jag tänkte publicera här eftersom det var ett tag sedan som jag lade ut något i dialogform. Och en del av er vet jag också har sagt att ni gillar att läsa just dialoger. Varför den är skriven på engelska kan jag inte riktigt svara på, kanske beror det på att jag är inne i en period då jag mest läser på engelska. Och så känns det ibland mindre krystat att skriva på engelska. Språket blir liksom inte så tvunget.

Den får nog helt enkelt heta Heart Taker and Miserable.

Heart Taker You know what? I really would love to cut your heart into two pieces and use the half of it as a red boat. To drive along with it over the ocean, under thousands of twinkling stars.

Miserable Oh, that sounds so... romantic, I guess. But, what should I do with the other half of the heart?

Heart Taker Eat it of course.

Miserable You mean for dinner?

Heart Taker Yeah, sure.

Miserable But what if I don´t like it?

Heart Taker What do you mean?

Miserable I mean, I´m not so fond of hearts, especially not my own.

Heart Taker You´ll soon learn to love it.

Miserable But I´ve never eaten hearts before. How should I do?

Heart Taker Well, my advice is to not think so much. Just enjoy the warmth of it, and the rest will pop up naturally, just like the salty taste of melted butter.

Miserable Okay... If you say so, then maybe I´ll give it a try.

Heart Taker Yeah you better, coz now I´ll have the half of it, please.

Miserable You mean right now?

Heart Taker No, I mean next Thursday. C'mon, of course I mean right now. Don´t be stupid silly. Give it to me.

Miserable But I´m afraid.

Heart Taker Of what? What is there to be afraid of?

Miserable I don´t know. Maybe I´ll regret what I´ve done. And then I won´t be able to take my life back again. I think this action after all sounds a bit irrational.

Heart Taker Well, love is irrational. What did you expect?

Miserable I don´t know.

Heart Taker No, I know that you don´t know. So therefore I have to let you know. Come on. It´s just your heart, it won´t hurt.

Miserable And you?

Heart Taker What about me?

Miserable When will you come and return it back to me?

Heart Taker You mean if I ever return it back?

Miserable Huh, I didn´t think in those terms actually.

Heart Taker Honey, as soon as I take ones heart it will always be in my hands. I´m a Heart Taker you know.

Miserable Yes, I kinda start to realize that. A Heart Taker who doesn´t let the people whom´s hearts you´re taking follow you on your lovely journeys, or even so - ever have their own hearts back.

Heart Taker Yep, that´s a good sight catching your little brain rubbing thumbs. You´re getting closer.

Miserable Yes I rather am. And you know what, I´ve just changed my mind.

Heart Taker What! You can´t just change your mind out of nothing. You know you´re just like all those frightened clouds passing through heaven´s mind. And, did I also tell you it´s illegal to change minds?

Miserable What about this then? Isn´t it illegal to change hearts, to steal hearts!?

Heart Taker Oh listen to this, what a picky tone! To change hearts is an action of nonsense. But to change minds - THAT is highly irrational, ve-ry criminal. You know you can be arrested because of that.

Miserable I don´t care, my feelings wouldn´t at least get murdered by someone else stealing my heart from me.

Heart Taker But I told you´ll have the half of it. We would share it, you know.

Miserable Just sharing for charity´s sake isn´t my cup of love.

Heart Taker Look now who´s talking.

Miserable I really don´t like you.

Heart Taker Well, you told you did just a moment ago.

Miserable I know, but I didn´t know what kind of person you really are. Now I think that you´re really scaring me.

Heart Taker Or you scare yourself, you mean.

Miserable No, you scare me. I´ve never been so loss in a company like yours. 

Heart Taker That´s because I´m a Heart Taker. We all are sooner or later going to take someone else´s heart. So even you.

Där ute yrar Berit runt medan jag sitter och skriver en himla massa strunt

En iPhone-ish bild på julstjärna

Nu har julstjärnan åkt upp i fönstret, mest för att jag tycker om stjärnor. Med tomtar vet jag inte riktigt vart jag ska ställa dem någonstans i min lilla lägenhet. Att placera dem på min bokhylla skulle innebära förvållande till annans död - de skulle krossas sönder under mina böcker. Och att ha dem på nattduksbordet känns sådär eftersom jag inte direkt känner för att vakna upp med Rudolfs röda mul flåsandes rakt i ansiktet på mig.

Inget nytt på tapeten

Idag är det fredag och himlen doftar grå heltäckningsmatta. Jag sitter återigen bänkad på plats, med krökt gamnacke och huvudet nedböjt i kursböckerna. Vart någonstans det är som jag befinner mig kanske ni kan gissa er fram till genom följande svarsalternativ:

1 Studentpalatset
X På månen
2 Kungens palats

Palatsplats

Jag befinner mig på pluggpalatset. Eftersom jag ville få en plats på balkongen (inomhus då) var jag därför tidigt ute, när palatset öppnade vid niosnåret. Då stod jag på hänglåset och gläfste ivrigt som en otyglad hund.

Får man en plats på balkongen kan man för det första se ut mot de väldiga fönstren som på markplan inte börjar förrän någonstans vid axelhöjd. För det andra har man även utsikt över alla studenter som sitter nere på markplan och fryser för att det drar så kallt från fönstren.

Men jag måste erkänna - på balkongen sitter man insydd i små läshörnor och där nere sitter man i rader, jämte varandra. Jag tycker därför att det är lite väl tyst här. Saknar det inzoomade ljudet från när någon tar en klunk vatten som trycker sig ner genom mandlarna i halsen, så att adamsäpplet pressar sig utåt likt en konvex spegel som i sin tur zoomar in andra ljud. Som till exempel det påtagliga ljudet från när man skriver och pennspetsen river mot pappret, det räfsar liksom även till i mina ambitioner kring livet. Och så saknar jag det effektfulla ljudet av knappande nagelklirr på tangentbord. Jag saknar också det bedövande rasslandet med diverse medhavda påsar och näsdukar, och för att inte tala om allt frukt-godis-nötter-smaskande i örat på mig!

Nåväl. Det är alldeles för tyst här uppe i himlen.

Snälla höst, försvinn inte ifrån mig i sådan hast. Du kan väl åtminstone stanna kvar på middag, så att jag hinner vänja mig vid tanken på att inte få se dig mer.

Eftersom jag älskar hösten så mycket går den därför väldigt fort. Det är i och för sig så med kärlek överlag, man hinner knappt älska förrän allting tar slut. För slut tar det förr eller senare, även om det inte alltid behöver innebära några drastiska förändringar i tillvaron.

Nu var det inte direkt om kärlek som jag skulle prata om, utan om hösten och vad som händer när tiden går fort - att man trots allt hinner med en del, mer än man tror. Speciellt inser man det när dagarna betraktas via ett kameraöga.

Under de senaste veckorna har jag traskat omkring under höstsol och sparkat sönder prydliga lövhögar som har sopats upp för att inte skräpa runt på gatorna. Inte för att jag tycker att de skräpar runt, stackars löv, de faller ju bara oskyldigt ner till marken innan de sedan dör.

Under en skrämmande allhelgonakväll tog Minna min Vampire Lounge-oskuld. Jag har aldrig varit på Vampire Lounge tidigare men hört mycket gott om drinkarna där. Ryktet sa att stället även har glassdrinkar vilket fick mig att tänka på drömgodis och sedan på sagan om Hans & Greta och deras traumatiska godisvärld i skogen.

På Vampire Lounge är drinkmenyn utformad som en bok som jag kunde inte sluta läsa i. Jag läste om vampyrer och Dracula och sanna skrönor som fick håren på mina armar att resa sig upp ur sina gravar. Sedan blev jag påmind om att jag satt på en bar och inte i min läshörna där hemma, så då lyfte jag på huvudet och återgick till världen.

En gruppbild för sakens skull. Jag till vänster och Minna till höger.

Buhu.

En annan dag tog jag och Susanne våra böcker, skrivdon, munnar och pratade om skapelsen. Alltså den kreativa skapelsen, som när man skapar något, typ en text eller kanske ett bakverk.

Eller tavlor. Jag fick sådan inspiration av vårt samtal att jag gick raka vägen hem, slängde fram dukarna, färgpaletten och målade i dagar och nätter. Den här tavlan har jag målat av från ett foto

- detta foto, som jag tog i somras när himlen var nådigt fluffig.

Sedan blev det en tavla på kosmos. Det kändes befriande men även mentalt uttömmande att måla. När jag var klar gick jag ut och tog en långpromenad, samlade ihop mitt huvud och återhämtade mig. Folk såg misstänksamt på mig där jag, likt ett skogsdjur som nyss kommit tillbaka till civilisationen, gick längs med vattnet med blicken i fjärran. Precis som hos den väderbitne sjöfararen.

De två senaste veckorna har jag även varit en frenetisk besökare på Stockholms Filmfestival. Eller nja, jag såg sammanlagt fem stycken filmer, varav två inte hade något med festivalen att göra.

Sedan blev det röda mattan på filmen "The Future" av allkonstnären Miranda July, och en fotograf kom springandes fram till mig, bönade och bad om ett foto och jag stod där och himlade stort med ögonen. Till slut suckade jag högt och sa: ÅHKEJ då! Men bara för den här gången! Å så frågade jag om fotografen kunde tänka sig ha min autograf när hon ändå var igång. Ja, hon tjatade ju så himla mycket!

(Klicka på bilden för källa.)

Den här filmvisningen var något utöver det vanliga då Miranda July kopplades upp i L.A. för en intervju via Skype strax efter filmen. Hon var väldigt ödmjuk, tog sig ordentligt med tid till att svara på publikens frågor och gick samtidigt omkring med datorn i sin lägenhet och visade bland annat upp sin "Tröjis" - en sliten t-shirt som hon använder som snuttefilt. Och som inspirerade henne till att ha med en liknande "Tröjis" i filmen.

När vi vid ett annat tillfälle såg filmen "A Dangerous Method" fick vi oss en extra överraskning då Viggo Mortensen sedan kopplades upp på Skype från Madrid, där han just nu medverkar i en teaterföreställning. Även han visade sig vara ödmjuk och hade dessutom humor, och fick en del frågor om sin skådespelarinsats som Freud i filmen, samt om den senaste "Sagan om ringen", innan han självmant började prata om Zlatan.

Och däremellan alla veckor har jag suttit under min korkek och läst. Och tittat upp, funderat på tillvarons beskaffenhet, och sedan fortsatt läst.

Likt kristalliserade eldsvådor

Igår påminde en vän mig om att det är första advent nästa helg. Första advent. Jesus! Jag som inte ens har hunnit få nog av hösten, och nu är det redan vinter och snart julafton. Om fem veckor sitter jag alltså och myser in dagen i sällskap med Kalle Anka och hans vänner, och så min familj då förstås.

Eller nej, det är sällan som jag på beställning kan mysa in någon dag. Julafton, som nyårsafton, som min födelsedag och midsommarafton. Kan vara för att det känns som om man måste hitta den rätta stämningen genom att göra allt som bör göras innan tomten knackar på dörren, vilket gör mig mer stressad än jag skulle ha varit om omgivningen inte sade ett knyst om att det snart är julafton. Inte ett endaste dyft skulle få yppas, ingen julskyltning, inga julklappskampanjer på sidenkalsonger och spetstrosor, ingen snö, inga adventsstakar, inget luciafirande, inget pepparkaksbak. I n g e n t i n g, skulle få visa på att det snart är julafton. Jag tror nämligen att jag då skulle kunna njuta mer av själva dagen, än att känna mig som en besprutad julgris köpt på rea bara för att allting ska göras, bara för att.

Okej mina fina läsargryn, jag gillar julen. Jag är inte alls någon bitter grinch. Jag är bara förvånad över att allting händer så snabbt. Så snabbt att jag glömmer av att hänga upp min strålande julstjärna i fönstret, vilket kommer att sluta med att min lägenhet blir en sorglig liten svart prick i ett hav av fönster och balkonger med ljusgirlanger som väller ut likt kristalliserade eldsvådor.

Vilket får mig att tänka på våren, när den så småningom kommer. Hur tomt det kommer att bli på balkonger och fönster utan alla ljus. Som om det saknades en refräng till mellanspelet mellan vinter och vår. Men å andra sidan, när snön väl flyger till varmare breddgrader eller liknande, och blottar den nakna marken därunder, och vinden blir desto mer ljum, och ljuset återuppstår, och tussilagon smetar sig in i våra gula näsborrar, ja då är det så pass långt kvar till julen att jag borde hinna förbereda mig bättre till nästa omgång.

Smärtsittande läge

Idag startade jag dagen med ett yogapass. Det kan tyckas låta skönt att starta dagen på det sättet eftersom yoga förknippas med andlig träning där man även stärker själen och sånt därt gojs ni vet. Men idag sträckte jag ryggen på något vänster och kan nu inte böja mig snett åt sidan när jag till exempel ska skrubba baksida lår när jag duschar, eller när jag ska ta på mig skorna och sätter tummen mellan sko och häl för att få ner foten. Då stramar det till i ryggen på det sätt som påminner om en gummisnodd gjord av is.

Häromveckan sträckte jag ledbandet intill knät när jag tränade yoga. KRRST TT KRRSS T lät det. Två gånger efter varandra också. Sedan föll jag till golvet, men mest av rädsla då ljudet påminde mig om en smärta som jag förmodligen direkt borde känna av. Men som inte dök upp förrän någon timma senare. Med knät i hand gick jag sedan till ortopeder och sjukgymnaster som vinklade på mitt ben och frågade om det gjorde ont si eller så. Och jag låg där på britsen och tänkte efter, försökte känna smärtan, hummade tvetydigt till svar, de frågade mig igen, jag svarade med ett tydligare JA, på det sätt som man gör inför prästen och hela församlingen vid altaret i kyrkan. Men nu var det inte någon partner, utan smärtan som jag tvunget svarade JA till, ifall jag misstog mig. Vem vet, kanske underskattade jag smärtan, svarade inte på den som man borde. Smärtan kunde vara en riktigt lurig typ.

Ja så höll det på. Sjukgymnasterna fortsatte att vinkla på mitt ben åt alla håll och kanter och jag låg där, öppen för förslag som en underkastad marionettdocka med halvöppen mun, beredd på att svara ja, nej, kanske nja, mja hrmpf. Jag blev aldrig riktigt klok på smärtan, den gömde sig ganska ofta. Dök bara upp under vissa ögonblick, som till exempel när jag skulle sätta mig på golvet med korslagda ben, som man gör i yoga.

Jag kunde även känna av smärtan när jag skulle krypa ner i sängen för att sova. Just då vek sig knät i någon harmlös vinkel och jag kunde sedan inte somna eftersom jag låg och tänkte på mitt stackars knä och hur ont det måste göra i knät. Jag har på sistone därför tänkt en del på den här smärtan, försökt bli vän med den. Försökt förstå mig på den, hittat andra ingångar till den. En av dessa ingångar skulle kunna vara att smärtan kan liknas vid yoga, då båda formerna verkar vara lika luriga för kroppen.

Mitt månsällskap står under vinhot

Det är nästan midnatt, månen är och gömmer sig bakom något hörn. Jag sitter därför ensam framför datorn och skriver, samtidigt som huvudvärken ligger och river som en invärtes liten skorpa bakom mitt pannben. Om jag inte går och lägger mig nu kommer huvudet att explodera.

En flaska rödvin står och lutar sig ut från hyllan, som en retsticka sträcker den långsamt ut hela foten och narras med mig. Liksom lockar mig till frestelse. Jag stirrar på flaskan som stirrar tillbaka på mig och tar ett steg till. Den står nu så nära kanten att minsta lilla ljud (TYST!) skulle få den att ramla ut från hyllan och skvätta blod över hela golvet, och tapeten och mitt avskalade hjärta skulle fyllas upp med vin och bli alldeles för full och få omkull någon helt oanad typ.

Jag och flaskan tittar på varandra i vad som känns som flera minuter men som i själva verket bara är någon sekund. Mina ögon är sprängröda, inte av ilska utan av trötthet. Men det vet inte flaskan om. Men å andra sidan, hela flaskan innehåller ett sprängrött ämne vars tanniner skulle få mitt huvud att explodera om jag bara så skulle inandas stumpen till vinets svans. Så om mina näsborrar skulle lyfta på vingarna och göra plats för klasar med druvor av lakrits och vanilj och fat, så skulle jag och mitt huvud inte komma till himmelriket, utan till vindruvornas Bordeaux. Och en resa till Frankrike tackar man ju sällan nej till.

Dagens outfit

The Elephant Vanishes, Haruki Murakami

Det här är en uppfriskande novellsamling som jag gärna smuttar på lite då och då. Noveller överlag brukar oftast gå ut på att varje berättelse ska förmedla en subtil känsla av en specifik situation till läsaren. Men i det här fallet känns novellerna istället som lösryckta delar av berättelser från olika romaner. Detta skadar å andra sidan inte novellgenren särskilt, eftersom tonvikten på Murakamis litterära stil konsekvent utmärks av att han skildrar en specifik stämning, snarare än att själva händelsen läggs i centrum. Därför tycker jag att dessa noveller klär sin genre riktigt galant.

Den enda nackdelen med novellerna är att de känns som små aptitretare som jag bara vill ha mer och mer av, eftersom jag aldrig blir riktigt mätt på Murakamis språkdräkt.