Le fromage au Äppelviken et un peu de kallbad

Midsommarafton började med en skål som utbringades vid tvåtiden.


Och det var heller inte vilken skål som helst, det var mig gladeligen en fransk skål!

Bordsdukningen var lila och bedårande rosenbladsfin.


Och maten bestod mestadels av sinnligt god fransk ost, bröd och hujedamej så mycket annat gott à la France. Jodå, också en västerbottenpaj blev det allt på sin svenska höjd. Men sillen den förkastade vi, den fick istället hänga i ett hörn och sura sig till döds.


Därefter serverades en engelsk efterrätt vid namn Eton mess. Krypande god!


Så bubbligt glad blev man av denna midsommar. Glad av både mat, dryck och av SOLEN


och av det soliga sällskapet bestående av Sebastian, Pär, Ida


och Terése, värdinnan V.


Juuste, höll på att glömma - Minna var ju såklart också där!


När solen börjat göra sig i ordning för sängdags var det någon som ville bada, och vi tog våra fullastade magar och rullade oss iväg till närmsta badplats.


Tystnaden i kvarteret låg praktfullt utrullad som en midsommarhägring.


Det var inte direkt några givmilda grader i vattnet, och vissa av oss valde istället att titta på.


Medan måsarna skriande flög runt i oroväckande cirklar ovanför våra huvuden blev samtidigt andra övertalade att hoppa ner i det bitigt kalla vattnet.


Pär han gick omkring bland klipphällarna, tog sig för skägget och stirrade tankspritt ner på några cigarettfimpar... Innan han plötsligt hoppade i badyxorna, tog sats och kastade sig i vattnet.


- Vilken hjälte!  


sa vi, sa Minna och log stilfullt in i kameran.

Regnskogssallad i den överfyllda hjärnskålen

Luftfuktigheten i min lägenhet är hög, kanske inte så hög som hos regnskogens kristalldroppande ormbunksväta. Men den är tillräckligt hög för att jag ska känna av den, hur den lägger sig som en tunn hinna om min hals. Hade luftfuktigheten haft en färg hade den varit grön. Giftgrön. Den smeker min hals, trevar runt med fingrarna, letar efter pulsådern, blodådern. Ler mot mig samtidigt som dess fingrar hårdnar om min hals och stryper syretillförseln i mitt huvud - den inneboende huvudvärken stegrar sig likt den blå hästen på den svarta savannen.

Stapplande tar jag mig bort till köket och hör i bakgrunden hur fåglarna ihåligt kvittrar in genom mitt fönster, som filmbilden hos snövit fast utan snön all den där kylan. Det vill säga om snövit vore en saga som handlar om vintern. Jag öppnar kylskåpet och min huvudvärk börjar rinna över kanten, likt enerviga åskblixtar sprider den sig längs med marken. Huvudvärken blir lika hög som luftfuktigheten, som när två lika bär kolliderar mot varandra - de badar i vanmäktig obalans. Kortslutning som i motpolsavsaknad.

Ur kylen tar jag mig en burk cola, trots att det bara är förmiddag och jag inget har tänkt att äta. Så öppnar jag burken, bara det lilla ljudet av pys får mitt huvud att direkt sluta skvalpa över den överfyllda hjärnskålen, och jag klunkar hastigt i mig den första halvan och för en sekund försvinner fåglarna, försvinner luftfuktigheten - de står och trycker bakom ett litet träd som är så smalt att jag både kan se deras rumpor och näsor sticka ut bakom stammen.

Sedan sätter jag mig åter vid mitt köksbord, tar ännu en klunk med cola, denna gång lite långsammare, mer sansat. Den sagolika bubblan runt mitt huvud börjar släppa lite på banden, jag har fått min illusoriska injektion med bensin. Och luftfuktigheten och fåglarna och regnskogens alla ormbunkar slingrar sig försiktigt tillbaka till sina platser. På himlen, i skogen och vid mitt fönster.

Som hos ett blomsterarrangemang vällde staden ut i ett parhav av grönskande kärlek

Ett av ställena som jag ville besöka under min vistelse i Paris var Svenska institutet - just för att min nyfikenhet undrade hur svensk kultur representeras utomlands, i Frankrike.


För tillfället pågick där en utställning om August Strindberg och bilden av honom - också om fotokonsten som på den tiden var en relativt ny teknik - utifrån en iscensättning av sitt egna liv via ett urval av olika självporträtt. Dock föll mig inte just denna utställning riktigt i smaken, något fadd och monologisk kändes den.


Men SI:s ståtliga byggnad och de svenska kanelbullarna på cafét gjorde ändå susen för sinnet!


Under en av dagarna begav jag mig in mot centrum och den konstläppjande "Stravinskijs plats".


Vad jag var ute efter att göra var nämligen att besöka Centre Pompidou, som är ett nationellt konstcentrum. Ungefär som Kulturhuset i Stockholm är för oss. Till utseendet ser den ut som en legoliknande byggnad.


Inne i byggnaden finns bland annat ett museum med samtida konst. Just den här installationen på bilden ska föreställa ett replikskifte mellan tre olika karaktärer. Genom att texterna vävs in i varandra skapas på så vis ett slags filmisk tredimensionell dialog.

Något som jag inte riktigt hann greppa i stunden eftersom bokstäverna var så små och min rygg så trött.


Pompidou är på många sätt snygg till sin arkitektur.


Det fina med Paris är att staden faktiskt lever upp till sin klyscha, den är rakt igenom väldigt romantisk.

Någon frågade mig nyligen om det verkligen är som på film, att nyförälskade par sitter tätt ihopslingrade på bänkar i parker, eller om det bara är en skröna. Men nej, verkligheten överträffar fiktionen - paren fullkomligt flödar överallt! Precis som hos detta blomsterarrangemang vällde staden ut i ett parhav av grönskande kärlek.


Ett annat ställe som stod uppskrivet på min besöka-lista var Père Lachaise som är Paris största kyrkogård på 44 hektar. Dit vallfärdar turister för att besöka gravar som bland annat tillhör Edith Piaf, Oscar Wilde, Jim Morrison och Honoré de Balzac.

Det kan visserligen tyckas bisarrt att besöka gravplatser då syftet känns aningen diffust och kanske något morbid. Men så har jag hört att en del människor även föredrar att jogga på kyrkogårdar eftersom det är så mycket lugnare och rogivande där än på "vanlig" mark.

Detta kan å andra sidan vara en myt, och själv vet jag inte eftersom jag varken har testat eller observerat.


Det tog sin gilla tid att gå igenom hela kyrkogården. Nä inte riktigt hela, men en bit gick jag i alla fall. Snurrade runt bland alla pompösa småhus till gravar, läste olika inskrifter och drog på smilbanden.


Tiden på kyrkogården gick och jag gick lite vilse - man skulle milt kunna säga att jag ödslade en del dötid på att hitta sevärda gravar.

Och så småningom avslutade jag besöket för att gå till tunnelbanan.


Det hade blivit kväll och IKEA-reklamen här kändes som en förlängning av en eventuell utställning på Svenska institutet.

På reklamaffischen står ordet "Njut!" längst upp till höger.


Något som Christelle - Marions kompis - hade uppmärksammat. "Njut!", sade hon plötsligt till mig samtidigt som hon log lite finurligt, och det tog mig en stund innan jag förstod att hon varken hade sagt något på franska eller engelska. Med ens kändes det som om jag befann mig i Sverige, fast ändå inte.

Här på bilden befinner vi oss förresten i en dansstudio som ligger i centrala Paris. Eftersom vi alla älskar att dansa passade Marion på att ta med mig på en dansklass, och mitt franska besök fick sig ännu en top notch-ingivelse.


På den sista dagen sken solen extra glatt.


Och likaså sken även jag glatt när jag under en av mina långdragna stadsvandringar impulsköpte en pain au chocolat som jag åt på vägen. Precis så som alla fransyskor och fransmän gör när de besöker boulangeries för att handla baguette - eller bakelser.


En annan bakelse som Marion och jag åt till efterrätt under min sista kväll där, var denna gigantiska macaron med smak av hallon. Eller om det var jordgubbar, eller kanske var det tryffel? Eller.... Mon dieu, så mycket sött som jag åt att jag fullkomligt blandar ihop alla smaker, färger, former och sagolika garnityrer!


Något som jag saknar här i Sverige är denna franskättade butikskedja som främst säljer böcker, men också andra kulturrelaterade produkter.


Också saknar jag även sådana här vackra omslag på Murakamiböckerna - håller ni inte med om det Norstedts?


Och jag saknar Paris. Vilket jag tror att ni redan har förstått.

Som en grönkamouflerad duva på besök

Det har nu redan hunnit gå två veckor sedan jag var i Paris. Att efter lite mer än ett år återse staden var som att träffa på en gammal vän som man - just efter att man har skiljts åt - med ens minns hur mycket man faktiskt har saknat under den tid som har gått.


Likaså denna hjärtevän, Marion. Sist vi sågs var i februari då hon gästade Stockholm, och jag tänker att det vore ju så fint om hon flyttade tillbaka till Sverige och allting blev som vanligt igen då vi tog dansklasser tillsammans, hade franska temakvällar och levde alldeles galet vilt när vi efter träningen brukade gå till mataffären för att hälsa på bananapan, handla mat och lösgodis!

Å andra sidan blir mina planlösa resor till Paris desto mer relevanta när där finns en vän att hälsa på hos.


Det var under en tidig morgon som jag anlände till Paris. Så snart mitt flyg hade seglat ner på fransk mark begav vi oss till ett mysigt brunchställe. Där blev vi serverade alltifrån croissants, pain au chocolat och nutella och yoghurt och juice...


Också denna deluxe-tallrik med gravad lax, ostar och äggröra och vin och... och... OCH-MÄTTA-OCH-BELÅTNA.


Med mat ända upp i bröstkorgen begav vi oss vidare på en liten vandring genom de södra delarna av staden. Vi promenerade genom kullerstensgränder, små överfyllda prylaffärer och en och annan busliten restaurang där man spelade musik och dansade mellan borden med en livsglädje så stor att den fäste sig som ett lysande leende på allas läppar.

Så franskt och så filmiskt var det, att få små doser av den franska romantiken serverad längs med gatorna. Så som den utspelar sig på film, om den skulle klä sig som en film.


Också har fransmännen bevisligen humor.

Eller så ser kanske deras trafikskyltar helt enkelt ut på det här viset, då just den här varianten förekom på fler ställen än här. Och om så vore fallet, att detta är en standard, så blir skylten desto mer absurdkul än clownkul.


Marion hade en liten (inte så liten!) överraskning till mig - en teaterföreställning à enmansföreställning som lutade åt att vara ett slags sit com. Showen var på engelska och riktade sig främst till turister som skulle "lära sig" hur man beter sig som en äkta fransman i bland annat taxin, klädbutiker, ute på barer och i sängen - arrogans à franskt vemod och jag-struntar-i-att-hjälpa-dig-eftersom-ditt-problem-inte-är-mitt-problem! lydde doxan.

Showen var så spontant roande att mina magmuskler kved av kramp.


Strax efter att Marion hade gått iväg till jobbet om morgnarna, klev jag upp ur sängen och njöt av denna nutelligt-franska frukost, samtidigt som jag antingen satt och såg ut genom fönstret, ut över staden. Eller så bloggade jag och brottades samtidigt med tangentbordet som rådde brist på prickar över vokalerna.


Med kartan i hand begav jag mig sedan ut på vägarna och hoppade på det mesta som verkade lockande att besöka - att stanna upp vid och drivas med av. Ibland är det märkligt hur någon plats som man länge har hört talas om helt plötsligt står mitt framför ögonen på en. Det kan vara något som exempelvis det här - Jardin du Luxembourg, som jag av en slump råkade promenera förbi, och som jag länge har velat besöka.

Och där stod då denna trädgård med sina öppna grindar, alldeles inbjudande och full av blommande grönska. Och på håll hörde jag ljudet av en liten orkester, det lät som passande bakgrundsmusik mot trädgårdens lummiga pakt. Som något som skulle kunna finnas där för jämnan för att liksom beskriva känslan av trädgården, men som bara fanns där under just denna dag. Och jag slog mig snart ner på en stol bland flera andra stolar och bland människor som åt sin medhavda lunch. Också fanns där några personer som under sin joggingtur stannade upp för att betrakta denna lilla uppvisning.

Där satt jag sedan ett tag, blundade, lyssnade till musiken och rycktes med av smekande vindar mot mina kinder. Den var på något sätt så mäktig i sitt sammanhang att slumpartat befinna sig där, och jag tänkte: så uppsluppet det känns att bara låta sig smälta in i denna miljö. Att bli ett med omgivningen, som en grönkamouflerad duva på besök.


Jardin du Luxembourg är en riktigt vacker trädgård med variationsrika tillhåll, hörn, palats och platser.


Efter en stund av något slags klockslag gick jag vidare, in mot Latinkvarteren där den kända och turistflockade bokhandeln Shakespeare & Company ligger.


Här klev jag in och upp på övervåningen och botaniserade mig bland böcker, fåtöljer, skrivhörnor och spindelvrår. Och kanske tyckte jag mig även se den erkände Hemingways gestalt vandra omkring bland hyllorna och vidröra böckernas trådvävda ryggar.


I ett av fönstren stod en vackert uttorkad bukett med vissna blommor som slokade sig urvattnade av den tidlösa melankolin i bokhandeln.


Därefter - efter en lång stadsvandring, efter trädgårdsgrönska och efter böcker - letade jag mig fram till Cafe de Flore. Tanken var att jag skulle skriva på detta café i Paris, men istället fick jag, av den här pratglade stammisen vid namn Rafael, mäkta franskt skvaller om både café-direktörer samt diverse besökare.


Dessutom tyckte förmodligen Rafael synd om min chockade min då jag åkte på en svidande summa på 120 kr för en éclair-bakelse. Vänligt nog blev jag därför även bjuden på ett flertal andra lockande bakelser.


På sin praktfulla plats stod Notre Dame som alltid och kikade fram bakom träden.

- Bonjour mon ami, sa jag och lyfte på min hand till hälsning mot byggnaden. Men Notre Dame svarade mig inte, förmodligen var hon fullt upptagen med att hälsa på alla andra nyblivna Paris-turister som flockades där nedanför hennes fötter, och jag tog inte alls illa vid mig. Nejdå, detta handlar inte alls om någon fransk arrogans, tänkte jag och släppte taget om trädgrenarna och traskade med ett styng av vemod vidare mot nästa plats.

 
Vidare mot den mest romantiska bron av dem alla i Paris. Pont-Neuf heter den och är belamrad med all världens kärleksförklaringar till hänglås.