Ett chokladfylleslag till smakupplevelse

Jag tror ni förstår vad jag menar om jag säger att jag, efter att ha ätit en massa sötsaker, ibland kan känna ett plötsligt sug efter salt. Det är som om något slags yin och yang behöver balanseras upp i kroppen. Detta behov inträffar dock ytterst sällan - att man äter så mycket godis att kroppen fullkomligt skriker efter något salt att väga upp sötfyllan mot.

Ibland kan sådana tillfällen även ta sig en oväntad och icke välkommen form - man börjar helt enkelt må illa. Man har ätit alldeles för mycket sött som man har vägt upp med salt, och sedan återigen blivit sugen på något sött, och hoppat på hela karusellvarvet om igen; godis, chips, glass, choklad. Vila. Godis, chips, glass, choklad. Vila.

...

Sådana typer av mums-kvällar framför teven kan till en början vara trevliga, men i sanningens namn är de faktiskt riktigt snuskiga när de väl börjar urarta. När balansen är rubbad, när den förlamande fetma-attacken ligger nära till hands, när glassen smakar salt, när jordnötsringarna smakar syra och när den glansiga fjärrkontrollen smidigt glider ur den chipsinsmorda handen ner på den smuliga popcornmattan, just då som tevekanalerna går över till att visa nattens programtablå:
Stillbild. Orgelmusik. Blåljus, i teverutan. Och från mungipan bildar dreglet en tjock spindeltråd som glider ner mot golvet, samtidigt som magen krystar efter syre.

När jag idag köpte Marabous nyhet, chokladen "Crunchy Corn", gjorde jag det i förvissningen om att den skulle smaka någon form av snacks. Men jag föreställde mig ändå att de rostade, saltade majskornen skulle smälta ihop med mjölkchokladen på samma fina sätt som Marabou Digestive gör för det förälskade chokladhjärtat.

Men majskornen sjuder tyvärr inte alls ihop med mjölkchokladen. Smakerna så att säga "gifter sig" inte på tungan. Chokladen smakar mer som två separata likdelar av: mjölkchoklad och rostade majskorn. Som sött och salt, rakt in i käften. Det är ungefär som att stoppa i sig både godis och chips på en och samma gång där smakerna istället blandas i magen, vilket ger mig en känsla av direkt olust. Smaken känns banal och ej fantasifull. Detta är ett väldigt misslyckat Marabou-projekt, för vem vill egentligen bli påmind om vulgära snask-kvällar? Vem vill överhuvudtaget utsätta sig själv för förnimmelsen av det extrema begäret kring både sött och salt på ett icke-sofistikerat vis?!

Vem kan tänkas vilja äta Crunchy Corn?

- Kanske passar chokladen den som vill rationalisera sitt sött- och saltintag. Bespara sig mödan över onödig tidsåtgång och dessutom slippa röra på käkarna dubbelt så många gånger. OM så vore fallet är ju denna idé alldeles briljant! Ett stort plus i kanten, för Marabous del.

It's a win win
som man i många fall säger
förutom i detta.

Betyg: L

Jag vill bara dra täcket över huvudet och sova

Ligger i min säng och fifflar med mobilen så mycket att den snart växer fast i min hand, smälter och bildar mobilhud. En portabel telefon, en handsfree utan free hand. Hemligheten med mobilen som håller mig vaken stavas Blocket.se, som sakta gör mig vek och blek. Hetsen. Jakten. Kring alla de ljudlösa rösterna som har en lägenhet att hyra ut.

Eller för en mänsklig peng:

Ett rum på 15 kvm. Med möjlighet till förlängning - av toaletten på gemensamt utrymme: "Jag och min katt Sixten är i behov av sällskap, ser gärna att DU är en öppen och social person som kan tänka dig att hyra källaren från måndag kl 17.00 till fredag kl 09.30".

Endast sökanden med bild prioriteras
Du ska ha fast inkomst
Två månaders hyra i deposition
OBS! Dusch finns i närmsta badhus 200 meter från lägenheten
I hyran ingår varmvatten och sophämtning
Ej kök, men stormkök finns att låna hos granne
Nära till naturområden och trevlig liten pizzeria två stationer bort med tåg
Du ska vara rökfri, djurfri, barnfri, partnerfri, pollenfri
Skriv och berätta lite om dig själv...


Hej!

Jag vill inte behöva flytta,
jag vill bara dra täcket över huvudet och sova.

Så här i efterhand

 
Bildkälla 

Den japanske författaren Haruki Murakami fick inte Nobelpriset i år. Jag gråter inte floder över detta, eftersom jag anar att det så småningom blir hans tur. 

Ge det bara några år till, och min blogg kommer den dagen det händer att flöda ut i en världslång Murakamisk orgie. 

Då kommer även himlen ovanför er att explodera ut i två månar, katter börja tala och verkligheten ta form av en dröm.

Bilder på höstlöv kan kanske tyckas vara lika uttjatat som adventsljusstakar i februari

Men i så fall har jag gärna adventsljusstakar året runt. Det vill säga sådana som påminner om ljus snarare än jul. Lika mycket som att löven mer ser ut som rosenblad än avhyvlad hud - fulla av spruckna ådror som har fastnat i sina sista andetag.

Hängda i trädens grenar, fallna till marken av vindens klåfingriga pustar. Liggande på dödsbädden, under kommande marschaller och juleljusens sneda blickar från fönstren ovan.

No thanks, remind me later

En del personer verkar ha total ordning i sina datorer. Sånt brukar märkas så fort jag slår mig ner framför en datorskärm för att pilla upp internet eller vad jag nu gör.

En första antydan till ordning och reda upptäcks nämligen så snart jag lösgör datorn från sitt standby-läge. Då brukar det rena och snygga skrivbordet dyka fram som ett öga med en blick lika skarp som hos en android. Systematiserat! Skrivbordet är totalslickat på mappar, och alla lössläppta dokument som vanligtvis ligger och dräller för bakgrundsbilden - de är förintade.

Detta ger mig ångest.

Men vad som ger mig än mer ångest är när jag upptäcker att personen i fråga även har listat favoriter på besökta webbplatser i sin webbläsare. I alfabetisk ordning. Med VERSALER. På Begynnelsebokstaven. Gåshuden på armarna fullkomligt stegrar sig. Av ångest.

Och av avund.

Speciellt när jag även upptäcker att personen i fråga faktiskt vet hur man använder alla program som trängs på datorn och som dessutom kan allt om goggle-imperiets samarbete med world.wide.web. In i minsta mikrofunktion. Hur programmen faktiskt kan synkronisera med varandra - AH! Se där! Logiskt! U S E  T H E  C O M P U T E R, den har alla möjliga användarvänliga gränssnitt som gör hanteringen av den så smidig. Sooo. Smidisch.

Personen i fråga använder med andra ord sin dator som andra borstar sina tänder med tandkräm och tandtråd och munskölj och fluortabletter.

Förresten, fluortabletter är väl ganska 80-tal?!
Nä, strunt i dem! Herrejisses, vi lever ju på det smidigt digitala 2000-talet.

Och innan jag lämnar ångesten vill jag allra minst nämna ljudbiblioteket - eller kort: musiken på datorn, den brukar personen i fråga organisera så att den är döpt i både namn-och-datummärkt-ordning. Musikregistret är som en levande blomma, frisk att titta på. Men en blomma som glöms bort att vattnas -

ger mig ångest.

På skrivbordet på min dator ser det inte fullt lika friskt och useful ut. På skrivbordet simmar det omkring en hel ocean av mappar och dokument. Likt påtända grönrödrandiga fiskar i ett mini-akvarium ser mappisarna ut som, och deras huggtänder äter upp alla stackars små pixlar på bakgrundsbilden. På den blå delfinen. Och mapparna ligger i undermappar, OCH alla mappar är även döpta i en - ja, vad ska vi kalla det - kreativ ordning:
"BilderNu"
"Bilder-sommar"
"Bilder-blogg-senast"
"Rensa1"
"Rensa2"
"Rensa-akut-09"

...

Resten behöver jag nog inte tala om för er, ni vet, såna saker som att min webbläsare lyckligtvis kommer ihåg senaste besökta platser. Vem behöver en adresslista liksom, hellooo.

Och den där Adobe-uppdateringen som jämt dyker upp på skärmen och hindrar mig från att surfa - den är ju bara så irriterande. Därför trycker jag ständigt ner den. Jag menar, orka starta om datorn.

Over and out!

liksom

När huvudgojan talar

Precis som med månen blir även utomhusljuset ofta lite plutte-platt på bild. Därför har jag tagit mig friheten att mixtra med ett foto som jag tog idag.


Ljuset såg alltså inte ut så här som detta original visar.


Snarare såg det ut så här. Det vill säga om känslor och annan huvudgoja får komma till tals.

…

Ni vet, det handlar om den stora KÄRLEKEN till livet. Just när melankolin ständigt vill hoppa trampolin, men aldrig tar klivet ut från avsatsen, utan står där och bara viftar lite finurligt på sina tår. Känner hur det kalla vinddraget sveper förbi de barnsligt nakna fötterna och vattnet där under är väldigt kallt och djupt. Och klorblått, nästan lika skenbart som en plastblomma i sin stackars kruka - bladen ser perfekta ut, nästintill för friska för att blomman ska vara riktigt vacker.

Innan melodin faller platt till marken

Just nu lyssnar jag på den här låten om och om igen. Den är helt underbar, blåser genast liv i mig så snart den första tonen strömmar ut i hörlurarna. Får mig att se dagen i nytt skimmer, får mig att känna av den verkliga pulsen, den som ger mått åt det mest väsentliga i vardagen.

Och långsamt fylls mitt inre med ro och jag badar i lugnet.

Men ändå kan jag inte låta bli att oroas av en sak - jag VET att jag snart kommer att ha lyssnat sönder låten. Jag kommer ganska snart att ha överdoserat den i alltför stora mängder. När detta händer vet jag inte, det vet man aldrig. Men det enda jag vet är att för varje gång som jag lyssnar på den får jag ett styng av ångest eftersom slutet är nära.

En vacker dag kommer melodin att falla platt till marken. I samma takt som hela världen omkring mig.

Crème de la crème

Jag har nyligen fått en exklusiv present, något som jag aldrig tidigare har haft på mitt nattbord.

Jag har fått en handkräm.

Till skillnad från kroppskräm har jag, genom att noga iaktta hur andra gör på TV och så, lärt mig att man inte hur som helst klämmer ut handkräm i handflatan och smetar ut den över hela handen i ett enda drag.


Handkräm trycker man snarare försiktigt ut på handryggen, precis invid tummen prickar man ut den i en osynlig liten triangel, med tuben aningen på snedden.


Sedan duttar man med fingertopparna (pek- och långfinger), i den lilla krämklicken, precis som om området under krämen vore en erogen zon.


Därefter börjar man att mjukt massera in fingrarna med handkrämen, en efter en.


För att vidröra, trycka till lite lätt med fingerspetsen på den känsliga huden mellan fingrarna, innan man drar sig vidare uppåt mot handryggen.


Väl på topp gnider man långsamt med handen över hela ovansidan, fram och tillbaka med lugna svepande rörelser.


Slutligen skjuter man försiktigt in handen under handflatan för att ordentligt komma åt de avslappnade punkterna - där masserar man länge och väl in resterande handcrème.

Jag vill till Lövlandet

Det allra bästa med hösten tycker jag är när man kan springa genom stora lövhögar så att det sprakar som i ett försynt fyrverkeri. Sparka lite med foten och se hur de färgglada löven rinner av ovansidan på stöveln, böja sig ner och fånga upp en hel lövbukett i famnen, lägga huvudet på sned och låta kinden snudda vid löven som om de vore ett litet knytte som man värmer hjärtat med.

Men än så länge har jag inte sett röken av några löv. Jag saknar löven, letar efter dem med ljus och lykta. Tror mig ibland kunna se spår av löv på marken men som istället visar sig vara en fjantig liten guldpeng som ger mig hopp - en onödig illusion!

Med sänkt huvud promenerar jag misslynt vidare, fortfarande sökande efter de älskade löven.

 

Men nyss låg där ett mail från S i min inkorg. Med denna bild bifogad, vilket ger mig en våldsam undran: vart befinner han sig någonstans? Vart hittar man alla dessa löv?

I Lövlandet?

Och hur kommer man i så fall dit?!

Mamma har knäckt koden!

Mina föräldrar är här på besök över helgen. Min mamma som brukar läsa bloggar frågade mig hur bloggare gör när de fotar sig själva. Hon tycker nämligen inte att det ser ut som om det är de själva som har tagit bilderna eftersom de självtagna bilderna blir så bra menar hon.


Så för att visa mamma hur enkelt det är att ta en riktigt bra bild på sig själv knäppte jag därför ett kort på oss.