himlen

Ibland händer det att jag släpper alla sysslor för att betrakta himlen. Så många skepnader och känslor som en himmel kan väcka, finns sällan på andra håll. Himlen är som ett enda stort hav fyllt av distinkta humörsvängningar i starka kulörer.

När solen sent på dagen fortfarande bränner till i molnens rötter, kan himlen må så här. Mild och ödmjuk med en lätt hetta på kinderna från en solig dag i parken.

Sedan försvinner solen sakta, himlen drar ihop sig, blir mer dramatisk. Skissar upp förslag på nattens utseende och förbereder sig för utgång.

Natten tar över, himlen lugnar ner sig, sluter ögonen och låter månen inta sin plats.

Sällan händer det att himlen känner sig tom och kraftlös inombords. Men när så sker ska den veta att den är lika vacker för det. Om inte ännu mer sårbart vacker.

The sky and its guises.

flera galgar en galge

Det är med galgar som med hårsnoddar - de försvinner ständigt. Man köper på sig H&Ms 20-pack snoddar och 5 återstår. Man köper på sig 5 gånger 5-pack Ikea-galgar, de försvinner. Jag undrar; vart tar alla dessa galgar vägen? Alltså jag bara undrar - VART tar de vägen!?

It´s like with hair bands as with hangers - they tend to disappear all the time. I just wonder; WHERE do they disappear?!

brungrå hård tysk

Jag har blivit manisk på pianomusik. När jag är på produktivt humör pluggas hörlurarna in, volymen på datorn vrids upp till abnorma höjder och den text jag skriver på, skvätter runt som i ett skyfall - precis så som en passionerad pianist ihärdigt, med slutna ögon, på sin pianostol svajar fram och tillbaka över sitt eget pionjära musikstycke.

Men nu är jag bara trött och eländig. Orden känns platta och montona. Jag missbrukar text, känner ingen respekt. Och ljudet i huvudet är just nu en blandning av hård, tysk, brungrå industriell musik och en tvättmaskins ihållande brumljud.

I´m very tired and instead of beau piano music in my ears, I only hear German industrial music.

söndagsstatus

Mina salta pinnar är utbytta mot finska pinnar, rom och punsch. En promenad i park ledde till fika, blev söndagslunch. Här sitter jag nu och lyssnar på Michel Polnareff, en fransk tunga som får kroppen att runga, i ringlande vågor, den slungar precis som kärlekens eld och lågor. Snart läggdags, alldeles strax - det är måndag och vi tar nya tag förutom Sanna, som bara hemma vill stanna.

Sunday off, looking forward for Monday, except for some guy named Jerome, who just wants to stay at home.

det är lördagkväll

- jag sitter i sängen, i skräddarposition, stryker tankfullt med handen på mitt imaginära skägg och studerar högen med salta pinnar framför mig. För varje pinne som jag lyckas dra ut, utan att hela högen raseras, får jag äta upp. Ungefär som den där russinleken på dagis.

It´s Saturday night and I´m playing games with pretzels.

duvorna

På balkongen till min förra lägenhet bosatte sig duvorna glatt. Men av mig var de inte välkomna. De inkräktade, stökade ner med kvistar, fjädrar och spill. Tidigt varenda morgon vaknade jag av deras obehagliga kurr-kurr, ett ljud som till slut etsade sig fast i mitt huvud. Det hände att jag stod i duschen och kunde höra deras kurr-kurr än in i badrummet. Och skulle jag öppnat badrumsdörren skulle de stå där, alla duvor och dyka över mig med sina smutsgrå vingar och pickande näbbar. Jag rös jämt till av obehag så fort något krafsade runt på fönsterblecket, om det så bara var ett löv. Och ibland kunde grenarna till det träd, som växte utanför fönstret, nattetid skapa skuggor tillsammans med lyktan från trottoaren. När skuggorna liknades vid stora duvhuvuden kastade jag mig bort mot soffans innersta hörn och begravde ansiktet under kuddar och täcken. Och där satt jag, rädd för skuggorna, ända tills jag svettades ihjäl. Men desto mer modigt sprang jag ibland fram till balkongdörren för att möta upp min egen rädsla. Jag sprang snabbt, kastade upp dörren, hötte med fingret och gormade åt duvorna, som likgiltiga och frågande stod på balkongräcket och sneglade tillbaka på mig. Och jag drämde till med en pinne på balkongen så att hela plåten skallrade. Duvorna hoppade till, flög runt i ett vimset fladdermuskaos och landade åter, på balkongräcket.

En dag kom jag hem och upptäckte till min fasa att duvorna byggt upp ett bo på balkonggolvet. Det hade blivit dags för den höggravida honan att föda. Bland ditflugna kvistar låg hon där på golvet, i sin duvdvala, som i ett annat sinnestillstånd, långt från detta liv. Hennes svarta pepparkorn till ögon glänste ödesdigra och tomma. Hennes hane vakade över denna stund genom att irra runt honan, i förströdda cirklar. Förskräckt stirrade jag ner på dem, men de tycktes inte lägga märke till mig. De väntade på barnet som snart skulle komma. Jag klarade inte av det. Äckelkänslor och obehag vällde över mig. Duvorna hade inte bara flyttat in på min mark, de hade även övertagit makten. I fortsättningen var det jag som skulle få kurra efter mat. Jag skulle vara tvungen att försiktigt stänga dörren om mig när jag gick ut, och ombedd att sänka volymen på tv:n när de skulle sova.

När jag åter kom hem dagen därpå rådde en suspekt tystnad. Kurr-kurret hade upphört. Genast blev jag misstänksam. Jag gick fram till balkongdörren, lade örat mot fönsterglaset och försökte höra om duvorna stod och tryckte på andra sidan. Jag vinklade upp persiennen och näsan trycktes till mot glaset när jag förvirrat spejade duvor. Men alla var borta. Något lättad men fortfarande skeptisk öppnade jag slutligen balkongdörren, och just som jag skulle kliva ut på balkongen stelnade jag till. På golvet, där jag precis tänkt ta steget ut, låg något gråvitt, en smutsig pärla. Ägget. Honan hade slutligen kläckt ägget och ägget låg nu där, halvt under min fot och väntade på att spricka upp. Jag mådde illa. Duvorna hade inte bara flyttat in, de hade även bestämt att bilda familj, på min balkong!

Utan att hinna resonera med mig själv tog vreden helt sonika övertaget. I hast tog jag första bästa pinne som låg på balkongen och skuffade försiktigt undan ägget. Fram, fram. Ägget rullade försiktigt. Längre fram. Jag darrade på handen. Ännu längre fram, balkongen snurrade runt mig. En stöt. Ägget knuffades ut från balkongen. Jag hörde en liten duns, eller om det var ett klafs. Jag minns inte. Sedan tog jag ett stadigt grepp om balkongräcket och föste mig upp från huk till stående. Världen snurrade fortfarande runt mig. Kvistar yrde och duvfjädrar ville liksom kväva mig. Snabbt gick jag in i köket och hämtade en svart sopsäck, och smidigt började jag samla ihop alla grenar. Nästan metodiskt, renande. Som i trans. Mitt ansikte var nollställt men innanför mitt bröst bultade hjärtat högt. Så högt att det stormade i mina öron och blod forsade runt i mitt huvud. Det tog inte lång tid förrän jag var klar med att samla upp alla kvistar och spill. Jag klev sedan snabbt in i lägenheten, innan föräldrarna till ägget skulle komma tillbaka och kurra-kurra sönder mitt hår med sina otäcka klor, hacka sönder mitt huvud alldeles rått och riva mina kläder i sorgliga sörjor.

Jag gick ut i trappuppgången, ner till soprummet och dumpade den svarta sopsäcken med kvistarna. När jag åter kom upp till lägenheten satte jag mig på soffan, och jag tror att jag måste haft munnen stängd ett bra tag. För när jag nu öppnade den, sittandes på soffan, var det som om andetagen aldrig ville ta slut i styrka. Jag andades häftigt, tungt och kände mig nästan kvävd av min egen andning. Min kropp skälvde till och jag började frysa. Frysa på ett alldeles djuriskt vis.

Duvorna kom aldrig tillbaka till balkongen efter den dagen. Men jag har en känsla av att de nu har börjat hämnas på mig. För alldeles nyligen hörde jag åter krafset på fönsterblecket. Någonting som pilskt och djärvt rörde sig fram och tillbaka på balkongräcket - det var en duva, som kommit hit för att stanna.

A text about my bloody struggle against the endemic pigeons on my balcony.

samling

Nyligen köpte jag på mig ett gäng likadana ringar och trädde dem allihopa på mitt finger. Men fingret gick inte att böja, så jag tog bort några och nu återstår det bara tre ringar kvar.

Hursom. Studerar du bilden ovan noga kan du skymta min samling med PET-flaskor i bakgrunden. Det finurliga med dessa flaskor är att de ständigt vill öka i antal. Därför blir det ibland lite mindre golvyta, vilket gör att jag i förbifarten råkar nudda till dem med mitt ben eller kanske stortå - en av dem börjar försiktigt darra, vilket får igång käglan bredvid som även den börjar darra. Jag står kvar, med bestick i hand och mat på tallriken, och betraktar skådespelet. Ibland har jag tur. Det tar någon minut innan de darrande flaskorna lugnar ner sig, jag andas ut och sätter mig ner för att äta.

Men ibland rasar hela högen. Skrällande. Alla. På en gång. Och då händer det att jag blir så rejält rasande att jag drämmer till med tallriken på matbordet och sträcker skyndsamt ut en arm för att drapera upp alla nervälta flaskjävlar.

- Have a look at my PET collection in the image. My kitchen is actually drowned by this collection which somehow increases every day. Sometimes it happens that I, when I´m on my way to do something in the kitchen, touch the pile with bottles. One of them suddenly starts to tremble. I freeze in my movement where I stay, waiting for the bottle to stop trembling - wishing it not to fall down so that I have to pick it up. But very often it happens that the whole pile of bottles collapses. Rattling. All of them. At the same time. I get so furious throwing away what I just was doing, to fast drape up the whole damn pile of bottles.

svår att motstå

Mintkrokanten låg alldeles ljuvlig och eggande på hyllan i matbutiken. Vanligtvis brukar jag inte göra den här typen av saker, impulsiva engångsföreteelser. Men idag, mitt under en vardag, fick chokladen följa med mig hem. Vi hann knappt komma innanför dörren innan jag slet av pappret på chokladen, tryckte upp den mot min mun och njöt så det strålade ända in i själens åmande endorfiner.

Bilden på mig är tagen precis efter att jag och chokladen har haft samspel. Se så nöjd jag ser ut. Belåten. Så in i bingen belåten.

Today I couldn´t resist buying home a bar of chocolate. Usually, on a weekday I don´t do this kind of impulsive one-off, but today I made an exception. And we had hardly reached the door until I teared of the paper of the chocolate and pressed it against my mouth. And how I then enjoyed, hard to describe the feeling. The picture of me is taken after when I and the chocolate have had the interaction. It shows me being satisfied, dangerously satisfied.

jatack, kaffe

En av flera saker jag ibland undrar över är hur det kommer sig att man överhuvudtaget kan misslyckas med att brygga gott kaffe. Den här frågan eggar mitt sinne lite då och då. Inte varje dag, men som sagt då och då. Hur kommer det sig egentligen att någon kan brygga godare kaffe än någon annan, även om det är exakt samma kaffe, med exakt samma bönor och märke? Vad gör folk för fel som inte kan få till ett gott kaffe genom att simpelt följa anvisningarna; tre koppar=tre delar kaffe=tre delar vatten. Eller har jag fel. Gör många på annat sätt? Finns det överhuvudtaget andra sätt att brygga kaffe på, förutom det vanliga ovarsamma sättet - att skapa dissonans mellan antalet delar kaffe och vatten? Kanske går jag runt och inbillar mig att man ska brygga kaffe på ett visst sätt. Kanske har jag fel. Kanske ska man tillsätta lite salt i kaffet, en nypa eller så. Vad vet jag. Och där infinner sig felsteget med den förmodade nypan salt - att man råkar nypa till med lite för mycket salt vilket gör att kaffet inte alltid inte får ett lyckligt slut.

Men jag måste erkänna att det är en fröjd att se på den person man serverar sitt nybryggda kaffe till. Den känslan kan liknas vid känslan över att knappt förstå hur man kunde prestera så bra på ett prov man inte ansträngt sig särskilt mycket inför. Högmod. Att iaktta hur personen försiktigt skakar runt kaffet i koppen, för koppen till munnen och formar ett liggande S med läpparna för att sörpla in kaffet. För att sedan smacka med munnen och utstöta ett ’mm, gott’.

Given the fact that there is only one way to brew coffee - as it says in the instructions, with equal numbers of coffee as water. How come then there´s brewed coffee not tasting good (without depending on beans)?

gäspdags

Det händer ibland att jag stöter på de mest sällsamma personer i mitt arbete. Idag var en sådan dag. Kanske var det fullmåne inatt, som häxtroende-folk säger. En av kunderna idag var en tjej som kom fram för att fråga mig om en sak. Samtidigt som hon pratade gäspade hon plötsligt till. Inte på något stort och svulstigt sätt följt av en artig ursäkt, utan mer sådär i förbigående kom den, gäspen. Jag gav svar på hennes fråga, hon tackade mig, och gäspade igen. Det märkliga med hennes gäspning var att den liksom fanns i henne, som en reflex. Som en blinkning. I övrigt verkade tjejen renhårig, inga tecken på annat konstigt. Jag vill säga att det absolut inte ligger något felaktigt i att gäspa, men jag har då aldrig tidigare råkat ut för en liknande situation. Och nej, det är inte någon fråga om Tourettes syndrom. Tjejen var ganska trött och har nog, just på den gäsp-punkten, tidigare ej reflekterat över sitt beteende helt enkelt.

Jag tänkte inte mer på detta lustiga moment, utan gick vidare i mitt arbete och betade av ytterligare några kunder. Tjejen kommer några minuter senare tillbaka till kön, denna gång med den vara hon tidigare sökt efter. Det blir hennes tur. Just som jag ska blippa in streckkoden frågar tjejen om ännu en sak, hon öppnar munnen - långsamt föds gäspen till liv samtidigt som hon fortsätter att prata. Jag ser henne rakt i ögonen, letar efter en reaktion, men tjejen kastar blicken blankt tillbaka på mig. Hon väntar svar på sin fråga. Jag vet inte hur jag ska reagera, detta är ju komiskt. Situtationen är festlig. En snabb tanke ilar genom mitt huvud och tvärt ser jag mig om efter dolda kameror i butiken. Väntar på att ett kamerateam med programledare plötsligt ska hoppa fram i situationens absoluta kulmen. För ett ögonblick iakttar jag mig på håll, utanför min egen kropp. Jag ser mig själv stå med en lätt löjeväckande hållning, mina axlar åker framåt och minen i ansiktet avslöjar min något generade förvirring. Jag tar emot en stor blombukett samtidigt som folk står i ring omkring mig, skrattar och applåderar. Det gick minsann att lura mig.

Tjejen tar sin påse med varor och försvinner ut ur butiken. Ha en trevlig dag, försöker jag ropa efter henne. Men mina ord når inte riktigt fram. Utan att tidigare ha känt av det märker jag med ens hur tröttheten försiktigt omringar mig.

Occasionally I come across the strangest people in my job. One of them came today - she yawned as she kept asking me things about some products in the shop. I noticed this situation being kind of awkward as she kept yawning. Not excusing herself or so, well, not that I´m being disturbed by people yawning. Think it was mostly because of this yawning looking like a reflex to her, like others often are blinking with their eyes. For a second or so I thought myself being in some kind of Candid Camera show, waiting for the emcee and the rest of the camera team to stroll out, laughing and applauding. They really managed to fool me on TV. But there´s no camera team nor emcee. There´s only the yawning girl and me, suddenly being very tired.