Jultomten

Idag verkar solen hålla sig lite undan, och det tycker jag är bra. Och snälla sol, stanna där du är, för jag har ett plugg att passa. Nä, gå ingenstans, lyssna på vad mamma säger. Ja bra, stanna där. Nämen nej, stanna där sa jag! Ja, du ska lyssna på vad mamma säger.

Men snälla du, stanna nu, mamma orkar inte mera. Ja, bra. Och vet du vad?! Om du stannar där tills mamma kommer tillbaka så blir tomten också glad för han tycker om snälla barn och då kommer du få jäättemåånga! julklappar av tomten. Bra va!

Jo, tomten hör vad du säger även fast det inte är jul nu.

Jaså, du tycker inte om tomten, tomten dum. Vadå vilken tomte!? - men du vet, tomten, han som brukar kommer till oss på julafton. Nä, inte pappa, T O M T E N.

Jaha, så du bryr dig inte om tomten?

Nähä.

Men vet du vad, tomten skiter fullständigt också i vad du gör just nu.
Stanna där sa jag!

Bergsäkert?

Igår kväll kom jag hem och började rota runt bland texter i mitt lilla berg som jag ibland bygger upp. Och när mina idéer sinar så tar jag enkelt och plockar fram några texter ur detta berg. Vi talar alltså inte om ett stort berg, ingen bergskedja eller sådana avancerade saker. Nä, vad kan det vara, på sin höjd - en liten kulle. En sådan där som man föreställer sig i sagorna eller vad vet jag, typ den som tjuren Ferdinand latar sig på. Ja ett sådant berg!

Åter till igår kväll. Ja, då kom jag hem och fann till min glädje en del texter på det här berget, sådant som man skulle kunna använda till att skriva ett blogginlägg. Till att uppdatera bloggen. Men problemet var bara att det fanns så många texter i detta berg att det till slut fick bli lottdragning. Och så småningom började jag att skriva. Vela mig, ångra mig. För att snart dra en ny lott från berget. Och ju mer jag skrev och ju mer lotter jag drog, desto mer skevt blev det.

- vad som till en början ansågs vara helt akkurata texter, framstod till slut som vanskapta djur.

Slutligen bestämde jag mig vettigt nog för att sova på saken, istället för att publicera något och dagen efter vakna upp och känna ÅNGEST! - Fort! Hiva in kossorna från hagen för annars blir det kalabaLIK och tjuriga LÖPSEDLAR!

Och vad beträffar berget med alla texter - det är inte ens längre ett berg. Inte heller är det en liten kulle. Det är en grop.

Livet e la gött

Det här med att plugga, att dra i sitt hår ända tills det blir grått och faller ner i trasor, det är
ändå ganska gött. Kanske inte just själva håravfallet, utan den frihet man kan ta sig när man
känner att nu har man nog allt varit duktig för idag. Den sortens frihet som gör att man efter
lunch flyktigt kan ta sig en siesta och på en kvart snusa sig till en ny människa. Ingen märker
om man går iväg en stund, eller om man ska vara riktigt vild i fantasin - för resten av dagen.

Speciellt härligt att vara pluggis är det när solen skiner. För då är det bara att släppa allt vad
man sysslar med för att gå ut och möta den, solen.

Sommarregn

Jag gick nyss hem genom regnet, det var som ett sommarregn. Luften doftade som en försynt park med avskavd träbark, som man skulle kunna mala ner och göra sig en liten krydda av. En sådan krydda som man ska förvara mörkt och svalt, längst inne i sitt klädskåp, i en simpel tygpåse med en grön färg som känns som insidan på en fingerborg. Den gröna färgen får mig vidare att tänka på ett litet och vitsigt trähus som man kan gömma in sig i när himlen börjar kisa skumt för att sedan sila fram ett ängsligt regn. Då sitter man så passande i det lilla vitsiga trähuset som står på ett ställe utan namn, eftersom det ligger öde. Och ingen vet vart du finns, det är bara du och doften av ett sommarregn.

När man inte lägger näsan i böcker

För ett tag sedan damp en fin inbjudan ner i min dator: det var maskerad hemma hos Therése
och temat var film. Therése hade så kreativt snappat upp karaktären ur En Geishas memoarer.

Hennes pojkvän Patrik lekte Rambo, jag gick på det.

Amanda var Willy Wonka i Kalle och Chokladfabriken. Jag var tråkigt nog inte utklädd till
någonting. Men Therése räddade mig genom att säga till alla andra att jag var en aktris i någon fransk film. Jag tror inte att någon ifrågasatte det.

Några dagar senare hamnade vi på Dramaten. För mig var det första gången i mitt liv, jag
föddes på nytt.

Där såg vi Doktor Glas. Oerhört bra var den. Krister Henriksson var ett mästerverk han själv
i de roller han tog sig an.

Därefter hamnade vi på en bar och man kan ju tro att jag så här i efterhand har lagt till den genomgående röda färgen bara för att visualisera:
1. alkoholens inverkan på psyket

2. att jag egentligen bara drömde att jag var på Dramaten

3. att jag har upptäckt en ny färgeffekt i Photoshop

Sedan gick jag hem och sov, det gick någon dag.

Tills det blev dags att bege sig till jobbet där det var så lugnt, folk hade redan flytt stan och
tagit sig till Blåkulla.

Så jag tog också min kvast och begav mig ända bort till Grönkulla.

Där blev det picnic med någon variant på kalastema. För övrigt har jag svårt för ordet picnic -
vill jag vara fransk borde jag stava det som picnique, svensklärare så blir det picknick, eller
vill jag verka streetsmart ska det vara picnic. Jag antar att ni bryr er jättemycket.

Jag åt Babybel-ost med skalet på, ända tills jag fick förklarat för mig att man inte ska äta
skalet. Det finns tydligen en flärp där man smidigt kan ta bort skalet. Min mage sa inte ifrån.

Vendela berättade om sina nyligen upplevda London-bravader och den guidade turen på fotbollsarenan Wembley, vilket var grymt!! som hon uttryckte det.

Sedan kom solen, jag skyndade fram med kameran.

Sedan försvann solen.

Sedan kom solen fram igen.

Sedan försvann solen och Minna reste sig upp och tyckte att nä nu får det vara nog.

Till slut blev det lite tröttsamt med picknicque så vi begav oss till en butik för att spana in en klänning som jag ville gifta mig med. Medan jag provade den satt Minna snällt och agerade
smakråd. Jag fick vända på mig, spatsera lite fram och tillbaka, böja mig framåt, bakåt, gå i
brygga, gå i spagat, sträcka fram armarna. Sedan blev det giftermål.

Idag var jag ute och fick lite färg i ansiktet

Mr Deadline

Det är något med soliga dagar som gör att jag inte kan koncentrera mig på plugget. Solen gör mig rastlös, speciellt under en långfredag och påskhelg som denna. Men inte bryr sig Mr Deadline så mycket om det. Rättare sagt, Mr Deadline skiter fullständigt i min önskan om att få njuta av våren.

Mr Deadline struntar i om det är helg, om det är middag, om det är rosé i parken, om jag är trött, om jag har ont i magen, om jag har skoskav, om jag tvingas sitta ensam och plugga samtidigt som resten av landet är ute och skakar hand med våren och säger, God bless you my sun.

Mr Deadline bryr sig inte ett dugg om mig, eftersom han inte ens vet vad empati är. Det är nämligen så att Mr Deadline inte kan känna några känslor alls och har därför svårt att sätta sig in i mina ledsna reaktioner. Mr Deadline har en blick som aldrig flackar, han ser på mig med ögon utan innehåll. Mr Deadline består endast av ett skal med ett programmerat innehåll, ett microchip till liv. Mr Deadlines rörelser är minutiösa, hans skjorta är helt utan veck, hans läppar är tunna och smala, hans ögonbryn strama och hans slag så träffsäkra att de svider så att det snör is om hjärtat.

Jag känner ett starkt hat inför Mr Deadline.

Vissa sveper godis som andra sveper kaffe

Och medan jag skriver det här inlägget försvinner också det sista chokladägget. Kvar ligger
godisflötet och väter hål på påsens botten. Glad påsk!

Långfredag

Det var oroväckande tyst idag när jag vaknade upp tidigt på morgonen. Det var som om något ljud i tystnaden saknades. Den här tystnaden talade om att det var tyst - den påminde varken om den tystnad som kan infinna sig mellan två personer som inte har något att prata om, och inte heller påminde den om tystnaden från en stilla äng.

Jag klev upp och ställde mig vid fönstret i ett försök till att kunna identifiera tystnaden. Så slog jag över med blicken på balkongen mittemot, där kvinnan brukar insupa sina bloss. Balkongen var tom och hennes persienner var neddragna. Kanske hade hon rest iväg över helgen? På balkongen hängde två kappor som försiktigt gungade från sida till sida. Kapporna såg ganska propra ut - den ena var en trenchcoat i någon krämrosa kulör med tyngd, och den andra såg ut att vara en längre rock av något slag. En sådan som man skulle kunna bära ovanpå en duvblå aftonklänning.

Ordningen följer: har man tänkt att resa bort över helgen ser man först till att ta in kapporna.

Jag stod kvar en stund vid mitt fönster, det drog kallt om mina fötter och tystnaden spökade som en öde stad. Och just som jag såg en svart svala vilset singla iväg över den grå himlen öppnades dörren till balkongen och kvinnan klev ut.

Teskedskvinnan

Den här gången blev det märket blå mocca. Ja, det har blivit en sport att dricka kaffe när man pluggar - det är bara kaffet och jag, vi sjuder varandra. Jag slår mig ner vid bordet och tar en måttlig klunk av kaffet samtidigt som jag betraktar min utsikt. Och kaffet sjunker långsamt ner och svärtar insidan på mitt skal med små svartgula punkter, som skulle kunna liknas vid nyfödda leverfläckar. Jag tror det var Tranströmer som skrev en dikt om kaffe. Det var en dikt som jag väl kan relatera till, men tyvärr minns jag den inte helt nu. Men det är väl så det ska vara med dikter, att deras ord ofta är svåra att memorera, men känslan lätt att minnas.

Ibland när jag får besök här hemma händer det att personen så snällt tar sig an uppgiften att brygga kaffe, men blir smått snopen så snart denne ser att där ligger ett litet teskedsmått istället för ett vanligt kaffemått. Det känns som om jag har lurat upp personen på en trampolin med att säga, äsch det är inte alls så högt som du tror. Men sen står personen där uppe tillsammans med sitt högmod, och allt är så mycket högre än man till och med hade kunnat föreställa sig i sin vildaste fantasi, och jag står där nere som en flyktig punkt, och bassängen är djup och blå men högt ovanför ser allt bara platt och grunt ut. En betongvägg att falla pladask på.

Nåväl. Nu överdrev jag lite, tog det lite för långt. Så farligt är det inte att brygga kaffe med ett teskedsmått.

Jag sitter som vanligt på min plats vid bordet och personen står i köket, jag säger: tre på en kopp, sex på två koppar och nio på tre. Jag finner det smått roande att se på när personen stå där med mitt lilla teskedsmått och räknar ända upp till nio, med samma min som hos den som försöker lösa rubiks kub. Det sker så artigt men ändå med en hämmad tystnad och personen tänker, VARFÖR har hon ett teskedsmått och inte ett vanligt kaffemått!? Kan hon inte bara vara som alla andra.