Kvinnan och mannen på balkongen mittemot

Kvinnan på balkongen mittemot har fått sällskap. Numera är där en man vid hennes sida, han är smidigt lång och påtar ofta koncentrerat runt bland balkongväxters jord, sprider skyndsamt fram besticken på den rutiga bordsduken med den ena handen, och halar fram tallrikar med den andra.

SEDAN kommer steken fram.

Och kvinnan, hon sitter på sin vanliga plats: på huk, lutande mot balkongdörren med cigaretten i hand och drar långa giriga bloss på den glödande pinnen. När hon sedan blåser ut röken blundar hon, samtidigt som hon vänder upp ansiktet mot de bulliga molnen och solar sig i gråbläckets glans.

Idag, när åskan plötsligt dundrade till och skakade om bland silverbesticken med ett klirr, satt både mannen och kvinnan på plats på balkongen mittemot. Att döma av deras hållning såg det ut som om de just drack någon sju-sorters-kak-kaffe, och Mallorca-bruna som de var, hissade de inför vädret till slut ner den vita flaggan och kröp motvilligt in bakom persienngaller.

Jag betraktade deras ögon som länge rullade fram och tillbaka däremellan gliporna. Ögonen såg precis ut som den illa tuktade kulan i ett flipperspel.

Min nya Ferrari

Hej, nu är jag här igen. Eller ja, jag har ju alltid varit här - suttit stadigt i mitt lilla hörn samtidigt som sommarregnet har skramlat till där ute. Läst och skrivit, och däremellan mumsat på lyxig Ferrero-choklad.

Ferrero är förresten min nya Ferrari, den målar mina mungipor stadigt bruna, och får min själ att hålla sig evigt solvarm.

Viloläge sommar 2Q12

Nu när det är sommar känns det som om kroppen och hjärnan går åt olika håll. Och det slutar med att jag inte orkar hålla reda på varken kroppen eller hjärnan, de får helt enkelt göra som de själva vill, tänker jag. Det är ju trots allt ändå sommar, och när hösten sedan är här kan man i så fall ta de små busfröna lite hårdare i nacken, rycka tag i skinnet och bestämma att - nej, nu gör ni som jag säger! Nu går ni båda två och lägger er, hör ni det! Ja, även du hjärnan måste sova för att orka med morgondagen. Seså! I säng nu! Ja, jag kommer och pussar er godnatt, men först måste ni borsta tänderna.

Men när det som sagt är sommar och när både kroppen och hjärnan får göra precis som de vill, har det med andra ord blivit dags för semester. Därmed kommer jag nu att låta den här bloggen vila, för att åter vara tillbaka den 30 juli.

Och då väntar bland annat en chokladrecension skriven av en gästrecensent, också tänkte jag blogga om upptäckten av en fransk ost-idyll i en svensk småstad. Utöver detta kommer som sedvanligt betraktelser om himlen, grannen, månen och solen att puttra ut i den lilla skrivrutan.


Trevlig sommar!

/Libfina

Söndag+regn+skrivdon+(parentesvän)=SANT

 

På grund av den kvava värmekavalkad som har infunnit sig under helgen, kände jag mig till en början skev i huvudet idag. Men så snart jag gick hem till min parentesvän Amanda, som bjöd på hembakat kaffe och nybryggda bullar, började dagen äntligen visa upp sin rätsida för mig.

Och där satt vi sedan på var sitt håll under en hårt åtdragen- och alldeles perfekt tystnad, och skrev till ljudet av flera olika sorters smatter. Vi skrev till både regnsmatter mot fönsterrutan, till tangentbordssmatter över knäna, och till tankesmatter så att det fullkomligt åskade, blixtrade och hade sig något fruktansvärt, där innanför våra sommarvarma huvuden.

När reklamen lyckas fånga mitt hjärta

 

Linje 10 mot Kungsträdgården, fredag 6 juli, kl 19:52

Instruktion i att fika: Först och främst, fika kan man ALLTID göra. Antingen är man ensam eller tillsammans med någon/några andra. Bekvämast är om man känner sällskapet i fråga. Men en spontanfika med en främling är inte fel det heller. Alla drycker (kaffe, te, saft) som är en ursäkt för att kunna äta något sött, räknas som fika. Förslagsvis kan man fika hemma, på café, i en park, på jobbet, uppe bland molnen, eller i sängen. Det sistnämnda förutsätter dock att molnen är surmulna och du precis har vaknat.

Idag var vädret på gott humör och så även jag när Vendela kom över till mig med bullar.


Vendela har en mustasch, på sitt finger. Hon har även flera andra saker på sina fingrar.


När vi hade ätit upp våra bullar och samtalet lyste svagt, likt en sockerhög låga, vände vi blickarna upp mot himlen.
    Det var då som Vendela plötsligt sa:
    -Titta, två spöken som jagar varandra!
Hon pekade på molnen och jag tog fram min kamera. Samtidigt som mitt hjärta slog kullerbytta och en vindpust lockade till sig mitt hår.


De andra sakerna som Vendela har på sina fingrar är tatueringar. Häftiga tatueringar, som för tillfället doldes med en tuff handske. Det är tydligen inne att ha på sig en sån här handske på det här viset, förklarade Vendela, som menade att alla modebloggar just nu skriver om "handsken". Den har liksom blivit en grej, den här handsken.

Och så snart jag fick veta detta gick jag in i lägenheten för att leta efter en liknande handske att ta på mig, jag med. Men när jag sedan kom ut på balkongen med en handske, hade Vendela tagit av sig sin och höll istället upp sitt nytatuerade finger som var insmort med vaselin.
    -Va, trodde du jag menade allvar? Jag skojade ju bara om det där med handsken, sa hon och skrattade när hon såg mitt snopna ansiktsuttryck och min hand med den halva handsken på. Som i all hast dessutom fick bli en orange diskhandske.


Sedan fångade vi fler moln på bild. Magiska lager-på-lager-moln som villigt poserade för oss och våra kameralinser. Say sheeeep, sa vi och molnen bildade snart en skock vita får.

Den nosande kylan

Jag ligger i min säng och läser tidningen samtidigt som kylan smiter in genom balkongdörren. Den kryper vidare in i min lägenhet, halar sig längs med golvet och stannar till vid min säng, där den försiktigt kikar upp mot mig. Jag vänder ner blicken mot kylan och ler hastigt mot den med tankarna kvar i nyheterna framför mig.

Så räcker jag fram handen åt kylan som först nosar på mina fingrar och därefter mina fötter, för att sedan hoppa upp på sängen och slicka mig lite lätt över ansiktet - mest om näsan, innan den lika snabbt hoppar ner från sängen och drar sig tillbaka, mot balkongen.

Där ute flyger den upp i luften och smälter ut över den blå himlen, också över en liten del av solen som inte är van vid den nosande kylan. Solen ryggar därför lätt tillbaka för kylan och den blå himlen tar solen i hand och följer den tillbaka hem, samtidigt som molnen allesammans rynkar på sina gråa ögonbryn och det blir plötsligt lite kyligare än vanligt om både mina händer, om näsan och om mina fötter.

Så jag lägger ifrån mig tidningen, reser mig upp ur sängen och stänger igen balkongdörren.

På vilket sätt grönt ska vara skönt vet jag inte, men förblindande är färgen i alla fall. Speciellt om sommaren när naturen inte längre liknar någon blyg gröngöling.

Häromdagen traskade jag runt i en liten skog, eller om det var i en park, eller kanske var det i grannens trädgård. Jag minns inte riktigt vart, men översvämmande grönt var det i alla fall.

Allt buskage liksom cirkulerade runt mig, drog mitt hår åt alla håll och skrattade lite förtjust åt min häpnad - som om det i själva verket var jag som var något av en raritet för dem, och inte tvärtom.

 
Denna grönska med dessa rosor sprang jag nyligen på under en stadsvandring. Rosorna doftade inte ros, de doftade baguette, croissant, Notre Dame och Eiffeltornet. Ni förstår.


En grönprunkande innergård som en vän visade upp för mig. En innergård jag inte visste fanns, mitt i den svenska storstaden. Stämningen där var fullkomligt magisk, vilket inte direkt syns på bild. Men på något sätt påminde den mig om en japansk miljö, kanske på grund av den spartansk-japanska parasollen i bakgrunden, och trädet som med sina spretiga grenar och hundratals rosa blomknoppar påminner om en japansk lönn, och... Förvisso inte den svenska flaggan, men med lite fantasi kommer man ändå ganska långt.

Kanske så pass långt att man helt plötsligt får för sig att den japanske författaren Haruki Murakami har sitt näste däromkring. Åtminstone hans kusin.


En dag låg den här suspekta gröna högen på kontoret. Ingen visste vem som hade lagt den där, och ingen visste heller vad det egentligen var. Salvia, gissade någon, just på grund av den söta doften.


Och sist, ett blöttsött minne från en grönmögelostig midsommarafton.

Solbrända ryggar och ostfrallor

Klockan har precis hunnit gå över från morgon till förmiddag och jag ser mestadels äldre damer röra sig lugnt och metodiskt på de solbadande balkongerna mittemot, där de rättar till sittdynan till solstolen innan de slår sig ner med skvallertidningen i knät. De bär gärna en vit, nätt keps till den glansigt turkosa bikinin, och deras djupt solbrända ryggar som vänds mot mig när de justerar armstöden till stolarna får mig att tänka på breddgrader som är mycket varmare än damernas balkonglägen.

- En sådan rygg, med dess framodlat tjocka skinn och de otaligt många små små leverfläckarna som täcker upp den guldbruna - nästan forellfärgade - ryggen har förmodligen kommit till under många vistelser på playan, exempelvis Gran Canaria eller Mallorca.

Och på balkongerna sitter nu alla dessa brunbrända förtjusande damer och äter sin morgonfralla med krämfärgat smör och välansade skivor med fransk bondost och gul paprika, samtidigt som de dricker en kopp morgonkaffe. Och här inne i skuggan, i mörkret sitter jag, blek och nyvaken med fastetsade knäckebrödssmulor under armbågarna, och med ansiktet vänt mot det ultravioletta ljuset från datorskärmen. Under mitt internetsurfande på radiovågor.

Om solen har sina fläckar borde även denna choklad ha det

 

Under mitt försök till att recensera den här chokladsorten ville jag först fotografera chokladförpackningen, utan någon fläck från utspilld kaffesump. Men ganska snart insåg jag att fläcken var oundviklig att få med på bild. Det slutade därför med att jag tog ett kort på förpackningen och för att någorlunda dölja fläcken försökte jag sedan trixa lite med bildens kontraster på datorn, innan jag slutligen infogade bilden i detta chokladrecensions-inlägg.

Men när jag i detta nu skriver på detta inlägg - JUST NU - med bilden på chokladförpackningen och kaffesumpsfläcken framför mig, slår det mig plötsligt hur pass bra fläcken faktiskt gör sig på förpackningen. För mig har fläcken förvandlats till någonting annat, något av en helt annan betydelse. Det är som om fläcken är ett ödesmättat tecken från större makter, från dem där uppe (troligtvis från fläck-arbetarna på solen), som direkt får mig att inse att fläcken egentligen är så mycket mer än något som man egentligen borde retuschera bort på bild för att inte förstöra chokladmakens till synes stilfulla rykte.

För mig har fläcken nämligen blivit en leverfläck där själva kroppen är chokladförpackningen. Där den vackra förpackningen, med dess guldsnirkliga text och virvelförförande chokladformer, liknas vid en perfekt kropp som har blivit besudlad på sin skönhet, på grund av leverfläcken, som i det här fallet - just med denna Lindtchoklad med smak av "Meringue" som ska smaka chokladmaräng, men som i själva verket inte smakar någonting alls - visualiserar vad som behöver göras med chokladen för att den faktiskt ska smaka någonting överhuvudtaget.

För att smaken ska ge eftertryck i både mun och i själ. För att smaken antingen borde smaka mer choklad, eller maräng - FÖR ATT CHOKLADEN INTE SKA VARA SÅ OSMAKLIGT PERFEKT I SMAKEN.

Rör om, skaka, stånga, slit, riv runt i chokladen
Totalförstör den perfekta och intetsägande illusionen av skönhet
Tillför någon sorts kontrast
Förslagsvis en leverfläck

Betyg: LLL