Mitt novelliv

Denna krönika är publicerad i Stockholms universitets studentkårs tidning Gaudeamus.

För några år sedan hade jag lite svårt för att läsa novellsamlingar. Då var det mest romaner som gällde. Till skillnad från de kronologiskt osammanhängande novellerna i en novellsamling har romanen en mer konsekvent kapitelordning att luta sig mot, vilket jag tyckte var skönt att veta. Och för varje gång jag slog upp en novellsamling kliade det lite obehagligt i nacken, jag ville ju se allt! Jag ville ha hela berättelsen klar för mig, från början till slut. Så i stället för att slumpvis plocka novellerna längs med vägen slukade jag dem allihop med råge. I raka led tryckte jag in novell efter novell, på ett sådant sätt som kallas för rekord-erlig läsning.

Sedan gick åren och i takt med dem förändrades även synen på mitt liv. Men förändringen kom väldigt långsamt. Till en början tog den en genomskinlig och geléartad form som mest tyngde ner mina axlar där jag vandrade runt i min egen pöl av förvirring. Men under en molnfri dag såg jag plötsligt resultatet av förändringen som uppträdde som en starkt gul skepnad, som lyste in i mina ögon, bländade mig så pass mycket att jag var tvungen att blunda hårt ett tag. Ni vet, så hårt att röda strimmor börjar simma runt på den svarta botten bakom ögonlocken. Och när väl strimmorna försvann och jag landade i mitt inre insåg jag vem jag faktiskt är i berättelsen om mitt liv.

När jag till exempel tog examen i våras trodde jag att jag aldrig mer skulle sätta min fot på universitetet. Jag var klar med den biten, nästa kapitel väntade utan­för campusväggarna. Men jag borde egentligen ha vetat bättre, för som alltid har den oväntade ordningen lett till att jag återigen befinner mig här på universitetet.

Kalla det för erfarenhet, men till skillnad från för några år sedan har jag nu vant mig vid hur livet kan ta form på ett sätt som inte alltid betraktas som något självklart, och som inte liknar den allra mest traditionella vägen fram. Med tiden har kapitlen i mitt liv tillåtits bli mindre kronologiska, vilket är ganska befriande att upptäcka. Jag började alltså förstå mig på grejen med novellsamlingar eftersom de mer påminner om min slingriga väg mot framgång.

Dock vill jag ändå förtydliga att jag inte alls tycker att romaner är tråkiga att läsa. Tvärtom kan de ibland vara trygga att återvända till. Dessutom finns det romaner som direkt manar läsaren till att bryta mot den traditionella läsnormen. Julio Cortázars verk Hoppa hage, är ett starkt exempel på detta. Och kanske skulle det även gå att läsa kapitlen i en deckare i omkastad ordning – tänk till exempel hur häftigt det skulle vara att få reda på vem mördaren är innan ens ett mord har skett. Det vill jag kalla för spänning.

Måndagsbarn

Precis som Veronica Maggio sjunger är också jag ett Måndagsbarn.

Inatt var jag så pirrig i magen över dagen, vred och hade mig, och låtsasblundade så hårt att ögonlocken vibrerade som stingsliga fjärilsvingar innan frukosten sjöngs in och dukades upp på sängen. Därefter hade jag fullt sjå med att svara på samtal, sms, mail och diverse grattistelegram, brev med flaskpost och brevduvor.

Med hurraropen gick tiden och jag kastade mig snart ut i världen, iväg mot jobbet, samtidigt som snön spred sig som konfetti med vinden och fåglarna i träden dansade sin ringdans för min glans.

Och snart var jag på plats, i ett stilla hav bland tysta människor satte jag mig för att läsa.

Men...

det är ju så tyst, så tyst här att Måndagsbarnet nästan smälter in i de bleka väggarna, och jag vill bara ställa mig upp och ropa:


HALLÅ, JAG FYLLER ÅR!

Men jag gör det inte
såklart.

Målenskap

Eftersom januari inte bådar till så mycket utomhusliv, stannar jag gärna inne och passar på att göra något som jag tycker väldigt mycket om. Att måla får mig också att glömma alla ljud runtomkring och inom mig.

Hade det inte varit för att det är så tråkigt att skölja penslar och plocka bort färg när man är klar och bara vill pusta ut av allt ihärdigt fokuserande, hade jag nog målat mycket mer än sällan.

Det gnisslar blått

Vi sitter på det blå tåget mot centralen, ingen vill hålla för öronen. Vi är ju vana vid att det gnisslar. När tåget glider in på skeva spår och det rispar om järnhjulen, sprakar friskt som när man svetsar. Vi sitter som alltid tysta på tåget. Tittar fram i luften, puppaluften av våra egna bubblor.

Det gör ont i mina öron när det blå tåget helvetesgnisslar. Ingen reagerar, bara millimeterrör blickarna upp ur bubblorna, mot taket och sidosneglar bekymmersfritt. Klamrar fast ögonen på reklambannern vid fönstret, samtidigt som gnisslet rispar och skriker efter uppmärksamhet så det blånar upp mot den svarta väggen utanför tåget. Reklamen skyltar med aktuella cd-skivor för 169 kronor. Köper folk ens musik på riktigt? Hör ens folk hur det gnisslar på tåget?

Ingen håller för öronen, vi är ju alla vana vid gnissel. Alla, förutom en som trycker in sina pekfingrar långt in i varje hörselgång. Det gnisslar ju, högt.

Det tyckte jag var riktigt fint

New York, London, Paris och så vidare, har visserligen sina sevärdheter. Men en vistelse på Stockholms Stadsbibliotek är också en upplevelse i sig! Speciellt när dagsljuset strålar rakt in i skrymslena bland hyllorna och tystnaden är ett eko av sig själv.


Ibland vill jag så gärna komma ihåg att ta på mig sko med klack när jag befinner mig på just detta bibliotek, eftersom ljudet av klackar mot golvet ger en så älsklig resonans. Det liksom känns som om bibliotekets rymd tar plats i hela kroppen och man svävar ovanför marken.


Men en sak förstår jag inte. På biblioteket har man satt dit några bänkrader som sluttar i samma form som platserna på en amfiteater. Problemet är bara att bänkarna är placerade så att näsan riktas mot väggen, och inte besökarna. Ja, det ser ju vem som helst att det blir lite galet om man ska betrakta människor samtidigt som man läser, just så som Amanda demonstrerar här.

Amanda sa för övrigt något väldigt fint idag, att novellen är som ett poetiskt uttryck av romanen. <3

"2001"

Jag trodde inte alls jag gillade science fiction, förrän jag nyligen såg Stanley Kubricks film "2001". Men det är nog mest för att den inte liknar någon annan Sci-Fi jag sett tidigare.

Den liknar inte heller en film i sin traditionella form, den är mer en blandning mellan en Discovery-dokumentär, och – håll i er nu – en själslig resa ut i universums obefintliga tid och rum.

Även om dialog och tempo inte är filmens direkta uttryck så är den absolut sevärd bara för att. Den var på något sätt så märkligt mäktig att den lämnade djupa spår av stjärnstoft i mig.



Bildkälla: 1 2 3 4 5 6 7

3-stegsmetoden till ett bättre utseende!

För mig betyder utseendet väldigt mycket. I alla fall när det kommer till bokomslag. Det finns många fina pärlor till omslag, sådana som snarare liknar konst än kommers, men dessa är idag få och beroende av tillgång och prioritet bland förlagen.

Ibland kan ett omslag inverka så pass mycket på boken att den påverkar ens uppfattning om innehållet. Men detta går snabbt att ändra på!

 
1. Så var det till exempel med denna bok som jag tyckte såg ut som ett skämt, innan den fick ett nytt omslag. Främst för sin egen skull.


2. Jag tog därför till med saxen, tejp och en tidning och valde ut första bästa motiv som fick bli en fram- och baksida.


3. Och boken förvandlades genast till något som jag jämt vill ha i min närhet, under kudden.

Fredag: Snön virvlar omkring i luften, det är ett stilla fall. Lugnet utifrån sjunker in i köket där jag sitter och knatar på tangentstegen i koncentrerad tystnad.

Ja snart är det julafton, tänker jag.
Än en gång slår världen ihop sig ute i kommersen för att tillsammans fira Kristi födelse.


Själv hann jag inte fira Lucia just exakt den 13e. Men det gjorde inget eftersom min vän Sophie var med i ett Lucia-konstsim som hölls i ett badhus några dagar senare.


När Lucia och hennes tärnor tågat ner i vattnet och sedan upp igen, blev det konstsims-show! En av de bättre; på SM-nivå, också med Sophie i truppen.


En annan fin sak som har hänt är att jag har fått ett par snygga kängor i julklapp av S. Så pass snygga att jag länge stod och poserade med dem framför spegeln, innan jag till slut vände på klacken och tänkte: Hejdå halka-runt-i-snön, hejdå frysa-om-fötterna, HEJDÅ.


När jobbet stängde för julledighet blev vi i personalen bjudna på avslutningsfika. Mitt i mitt fotograferande drog Minna en anekdot där hon berättade vilken pose hon ofta råkar hamna i på kort. Att hon alltid är på väg att äta något precis när någon knäpper bilden.

Så här ser det alltså ut.


Anna blev också kortförevigad. Och när vi var klara med fikat ställde vi oss alla upp och sade: jaha, och sen då. God jul va?

Fast när jag och Anna var på väg hem tyckte vi att det plötsligt kändes som om julen var över. Att vi snarare befann oss i någon solkig mellandag. Det var en märklig känsla som inte riktigt går att beskriva – har det varit för mycket jul innan jul, för lite jul innan jul...?


Men nu tar i alla fall jag helg, och önskar er läsare jorden runt en God Jul!
Tack för att ni vattnar den här bloggen.

Besudlade sulor

På SATS i Hornstull har de en skoavdelning lika stor som en vestibul. Det är här det gäller. Det är här som man tar av sig skorna innan man knatar vidare uppför trapporna. Det är här som man ställer skorna på hyllan.

Men OM man vill ta med sig skorna upp till gymmet måste man först ta av och stoppa ner dem i en vit plastsoppåse. Även fast man precis har köpt nya skor som har blivit vädergamla i förtid och man bara vill bevara den lilla finputs som finns kvar.

Här är sockiplast-tiden förbi. Här står man på trappavsatsen och balanserar lika nervöst som ett asplöv i vinden med endast strumpisarna på, allt för att inte råka gå upp med skorna och besudla hela träningsanläggningen med snögrus.

Här är det hårda tag som gäller, det är ju ett gym.

Jag är absolut inte emot denna skoprincip, jag förstår den helt. Jag ville bara skriva av mig orden om jäktet över snöslasket som innebär att man måste ta av och på skorna hela tiden och även allt annat som halsdukenraggsockarnaochkanskehalkalitepådensnöhalabackennärmanändåärigång.

Bloggvärlden

Jag tänker på alla som bloggar –
sett från rymden är vi som en liten familj, men på jorden har vi blivit en stor släkt.

Vi känner varandra på avstånd, men inte mer än så. Vi är grannarna som kikar in i varandras fönster, kanske hälsar vi i trappen, och ibland presenterar vi oss för dem vi inte känner. Eller dem vi känner genom någon annan som vi känner.

Vi lever i våra små bubblor i vår egen slutenhet och lägger upp reflektioner, åsikter, dokumentationer och bilder, vi länkar runt och kanske till varandra.
Till dem vi är goda vänner med eller dem vi önskar bli vänner med.

Och till alla er blogglösa:
ni är givetvis välkomna in!