ramen

Eftersom det är lördag och ganska fint väder borde jag ta mig för någon aktivitet utanför hemmets tysta och bleka väggar. Jag tänker på de föräldrar jag såg komma raskt dragandes med sina barnvagnar tidigt i morse, när jag själv var på väg till min yogaklass. Från barnens simskola begav de sig hemåt för att inta en bamsefrukost. Fiberrik som bara den. Med färskpressad juice, nygräddade frallor, DN uppslagen på snedden över matbordet och Melodikrysset i bakgrunden. Och snart skulle familjerna åter ut i solen för att få liv i gungorna i lekparken.

När jag var klar med min yogaklass hade även staden vaknat till liv och vägarna var övergödda med både bilar och sambor som pyste omkring i sina mjukisbyxiga lördagspromenader och småstrosande i butiker. Kanske hittade de i något skyltfönster en trevlig, lagom abstrakt tavla att hänga upp på den tomma ytan i deras vardagsrum. Något att visa upp för det andra paret under middagen ikväll.

Jag kom hem. Duschade och slängde fram de torra kanterna på en Jätterasker. Längst in i kylen låg osten och väntade på att få ta slut. Mörkgul och möglig. Samtidigt som jag åt satt jag framför datorn och skummade igenom någon nyhetssida här och var. Och tanken slog mig, kanske borde jag ta mig ut, ner till fiket. Bara för att. Men förmodligen skulle jag inte vara ensam om att sitta där en alarmerande fin lördag som denna.

Som den människa jag nu känner mig, utanför barnfamiljer, samboliv, promenader och middagsfix, sluter jag i min ensamhet istället in mig i mitt krypin och läser boken "Hundra år av ensamhet" med García Márquez.

Sometimes I feel my costume doesn´t suit the general framework of life. I don´t have any obligations against various partner or children. Well, not more than the ones in relation to my dust under the bed, or less interesting skeletons in the closet. During those days it happens that I´m crawling back into being a pupa inside my own costume, and I´m staying there until my state is more general, just like the life outside.