Jag tror att stans videbutiker har börjat tröttna på mig vid det här laget, för antingen besöker jag dem för att köpa mig en rejäl påse lösgodis (videobutiker har oftast bäst och färskt utbud), eller så frågar jag butiksbiträdena efter äldre franska filmer som längre knappt finns att få på DVD, ens VHS. Sist jag var inne och frågade efter en film var igår, när jag precis åter börjat stå på mina rangliga ben som efter några sjukdar mest är vana vid att inta vågrätt läge. Och på min fråga svarade biträdet: nej tyvärr, vi har inte Bonjour Tristesse på hyr. Jag svarade ingenting. Biträdet letade hårt och efter en stund: men vi har den på köpfilm! Jag svarade: tack, det går bra utan. Ut från butiken och jag vill ju veta hurdan den där Bonjour Tristesse är! För under hela min sjuka har jag legat och gormat av längtan efter något franskt, en värld att fly in i.
På omvägar har jag nu äntligen fått tag på min Bonjour Tristesse - jag tog fram filmen, tryckte på play och förväntade mig att se cigariller, amour och en blasé-chic mademoiselle som i sin förfärligt trista vardag, en dag på ett café, faller i armarna på en stilig fransos och livet blir plötsligt en pastelldans bland musikanter med dragspel och jonglerande clowner på enhjulingar, Moulin Rouge-fluff och flödande vin, storslagna middagar, glömda sorger och ett lyckligt c’est la vie-slut.
Men så var icke fallet. Filmen var inte fransk. Filmen var amerikansk.
Tristesse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar