Två blyga rader

Det finns en sliten klyscha kring själva skrivandet. Det sägs att den som skriver inte enbart älskar skrivandet, utan snarare finner en hatkärlek i det eftersom det faktiskt är besvärligt att skriva.

Jag har alltid haft lite svårt för att förstå det där; om det handlar om att försöka leva upp till en förlegad bild av ett pretto-alter ego, som mest för sakens skull, slår sig ner med en flarra vin och skvätter sorg över tangenterna? Eller om det faktiskt är svårt att hantera skrivandet, att relationen till skrivandet förhåller sig som med kärlek, och alla vet vi ju att kärlek inte är livets lättaste gåta?

Så har rutinen alltså gått varje gång jag hamnat i ny kursgrupp där man ska presentera sig själv och svara på lärarens allra första fråga ’om det är enkelt att skriva’, varpå majoriteten av deltagarna i samstämt korus uppgivet har skakat på huvudet och läraren har förnöjt smånickat, dragit på munnen och sagt: nej visst är det så. Inte är det lätt att skriva inte. Och där har jag sjunkit ner i stolen som ett vilset svart får och undrat varför man då överhuvudtaget ger sig på skrivaryrket, varför inte göra något annat som gör en glad om det nu ska vara så förbannat sorgligt och tragiskt att skriva?!

Men så sitter jag nu här med ett dokument framför mig som, så när som på två blyga rader med meningar, lyser bländvitt. Jag har tittat på dokumentet ett bra tag, så länge att jag har börjat se prickar och genomskinliga simmande mönster på allt det bländvita. Jag tuggar tankar, saliv och det snurrar vemod i huvudet. Jag brottas med ord, med stil, med klyschor, punkter, kommatecken, berättarperspektiv, jag surfar planlöst runt på nätet och petar bort skit under naglarna. Dagssolen vill bara blinka förbi mig, jag suckar högt, grannen intill bankar hårt på väggen, ber mig hålla käft. Så slutligen. Efter många och väldigt sorgliga minuter rätar jag ändå på mig, tar mig i prettokragen och trycker till slut upp dokumentet på helskärm. Två rader.

Sen säger jag inget mer.