Stiltje och den äldre herren med pipan

Stiltje. Jag gillar det ordet. Det klingar på något sätt gammaldags och får mig att tänka på en snirkligt böjd silversked som prydnadsföremål i en glasmonter. Men inte på ett museum, utan på ett köksbord. Det är inget särskilt köksbord, dess konturer är svaga. Men desto mer ovanligt är att köksbordet som silverskeden står på omger sig av grönska. Det råder ett mellanrum av harmoni, där tankar kommer till tals.

Och kanske sätter sig en äldre herre vid detta köksbord, där han tar fram sin pipa som han stoppar med tobak, och sedan tänder upp med en tändsticka av följsam låga. Därefter flyttar han varsamt runt med lågan över tobaksytan, samtidigt som han drar ett par lugna drag och kisar med en blick som hos en väderbiten gammal fiskare. Sedan lutar han sig bakåt i stolen och lägger upp den ena armen på ryggstödet, för att lyssna på den omgivande grönskans sonat.

På köksbordet står hela tiden silverskeden och glänser mjukt, som ett litet vakande öga på den äldre herren. Emellanåt kastar träden korta skuggor på den snirkliga silverskeden Stiltje, som blinkar bort i mörker, nästan försvinner, då vinden sjunger och Stiltje upphör därför att vara sitt ord. Men när träden sedan stannar av i sin stillsamma dans och solen glimtar fram mellan trädgrenarnas gluggar, blir Stiltje åter synlig igen, och fortsätter att betrakta den äldre herren som nu har slumrat till. Fortfarande med pipan som bär fyr i mun. Och hans ögonlock befinner sig i vilsam ro, likt den omfamnande smaken av en eftermiddagslur.

Sedan vidare, under hela den stund som senare kom att bli kväll och natt, satt den äldre herren kvar på sin stol, omgiven av den fuktiga kvällsgrönskan och rökte på sin pipa. Och Stiltje stod troget kvar på köksbordet och betraktade honom med sitt lilla öga, som blänkte blått av månens sken.
    Ingen av dem sade något till varandra, inte för att de inte ville, utan för att de trivdes bäst så.
    I varandras sällskap.