Fikakultur, klockor och dansrosor

Skulle jag någon gång flytta till Frankrike så skulle jag, förutom min familj, vänner och lösgodis, sakna fikakulturen - en del av den svenska livsstilen, som baguette är för fransmännen.

Hursom. Alldeles nyligen bestämde jag och Camilla oss för att ses på - fika. Vi hamnade
på Fåtöljen och vädret tillät oss att sitta utomhus i det väldigt fria. Götgatan är en liten
paradgata vill jag säga. Där flanerar både kändisar, turister, musikanter och jonglörer. Nästan
som i en äldre krönika från en svunnen tid då hästvagnar och krinolin var en vardag.

Nåja. Nu överdriver jag nog. Men stämningen var gemytlig och Camilla visade upp sin
fräcka klocka som hon fått då hon jobbade som funktionär under tennisveckan i Båstad.
Jag sa wow, och fick till och med testa klockan.Visste inte riktigt hur jag skulle vinkla armen
och så när jag hade den på. 

Om det inte hade varit för att klockan visar tiden så hade jag garanterat burit det tidlösa smycket.

För ett tag, kanske var det för två år sedan, umgicks jag, Camilla och Johanna i tät trio, då
vi tog många dansklasser tillsammans. Vi var som syskonsjälar som flög över golvets alla
dansrosor. Eller, det var snarare vi som var rosorna.

Kanske blev det till slut aningen febrilt det där med dansen, nu när man tänker efter.
Men så är det med alla perioder, det är väl just därför man kallar det för en period.

Efter att jag och Camilla suttit och fikat ett respektfullt tag, började sedan ljumma vindar
bli till kyliga kvällsvindar, och mörkret hissades sakta upp på sin flaggstång. Så det blev en
adjökram och jag traskade hem i sällskap med alla turister - slalomgick bland alla turister,
för att undvika att hamna på bild när de knäppte kort över ungefär liknande utsikter som denna.

Och himlen pryddes av små puffiga luftballonger. Just den här luftballongens passagerare
såg ut att vinka till mig från sin korg. Jag vinkade tillbaka, osäker på om det egentligen var
till mig de vinkade, eller om det var till någon annan. Det är alltid svårt att avgöra på sådant
avstånd.

En vykortsbild. Om man bortser från lyftkranen.

Och istället för att turisterna fotade, så fotade jag turisterna. Det blev ett metafoto.

En sån här bild talar mest för sig själv: snipp snapp snut, hejdå. Slut på foton.