Trots att det nu har blivit kväll så sitter jag fotfarande och fingrar på denna lördag. Bestämde mig igår för att idag ska vara en dag utan tid. Och det har faktiskt fungerat bra, jag gillar dagar utan tid. Eller snarare dagar då man förlägger tiden enbart till sig själv. Då man planlöst övergår från det ena till det andra, tillbaka till det ena. Och så vidare.
Så vad jag har gjort idag är att ta en lång bensträckare på en timma - jag gick längs med vattnet, tänkte även på vattnet som ett stort väsen man bara ser ytan av. Sedan kom jag på mig själv med att bli lite för vattendjup, och så började jag kallsvettas, bli hungrig och sökte mig in på en genväg efter en matbutik. Och i samma veva - eftersom bibliotekets öppettider under sommaren matchar mina jobbtider, svängde jag därför in på Myrornas för att i fattigdom stilla min hunger. Väl där krängde jag Stieg Larssons, Män som hatar kvinnor. Tänkte att, Millennium måste man ändå ha fått avklarat i sitt liv. Har nu börjat läsa den och känner min läsentusiasm vara lika mild som en källsmacka med mjölk, vilket nog beror på att jag ungefär vet vad som väntar. Nåjo, inte sett till berättelsen utan till sin deckargenre. Men både vad gäller handling samt trilogin som ett fenomen, känns det som en ära att få vara med och ta del av den i sin tid.
För övrigt brukar jag inte vilja döma ut författare och deras böcker eftersom all litteratur har ett egenvärde där texten uttrycks utifrån eget behov och sammanhang. Men apropå en annan roman som jag nyss läst - när den till och med har fått Augustpriset som årets svenska skönlitterära bok, blir man ganska frustrerad, rent av irriterad, när man envetet tvingar sig igenom dess trehundrafyrtio briljerande sidor. Å andra sidan var det ju inte författaren själv som utsåg sig till pristagare, utan snarare den elit som låg bakom valet.
Och som boktilltugg har jag en Marabou mintkrokant. 200 gram. Det är egentligen inte så mycket tugg när man väl tänker efter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar