Den romantiska dikten och jaget på bussen tillsammans med Han, och så våra skrivblock.

Någonstans inom mig sätter en skygg liten mus igång med att förfärat riva med sina papper, när jag vill våga erkänna att jag ibland skriver dikter.

Inte nog med att jag upplever diktformen som en av de svåraste former att uttrycka sig litterärt på, så känns det på något sätt även tabu att säga att man skriver dikter. Jag vet inte, det känns pretentiöst, så svårmodigt och hugget i sten att erkänna sin poesi. För dikter, det är väl bara något som man mest skrev som tonåring, när man var olyckligt kär, hemma på sitt rum, vid sitt skrivbord, lyssnandes till låtar som påminner om Personen. Sedan torkade man tårar, kramade ur sorgen ur hjärtat och smusslade ner dikterna långt in i skrivbordslådan. Tills de så småningom en dag kanske dök upp igen. Och blev till ett vuxet allvar. Som man först behövde bli erkänd inför, för att kunna bli godkänd.

Nuförtiden händer det att jag under min resväg till skolan tar fram en penna och ett block. Och så plitar jag ner några rader, jag gör det mest på måfå. Mestadels på känn. Som en flyktig flanör som skulle kunna hoppa på ett tåg. Om det nu skulle gå tåg i öknen.

Ofta händer det att bussen som jag åker med, tvärbromsar in på hållplatser, vid rött ljus, för vilda cyklister och stirriga fotgängare, och min dikt liknar till slut mest kråkfötter till sitt utseende. Innehållet är oläsbart, överstruket på flera håll och orden flyter ohämmat in i varandra - det är inte mer romantiskt än vad man utger det för att vara, det här med att skriva poesi. Ibland händer det att någon medresenär försiktigt sneglar över mitt block och jag täpper snabbt till sidan för insyn, håller för med handen eller råkar vinkla på blocket. Inte för att det som jag skriver om egentligen är någonting speciellt. Mest handlar det om himlen, om solen, och stjärnor. Ja, ni hör själva. Ni vet kanske till och med hur fortsättningen följer?

Häromdagen upptäckte jag till min lyriska glädje att jag hade sällskap. Även om han själv inte direkt visste om mig, mitt smyglilla jag, från min hörnplats. Men man skulle kunna säga att vi fann varandra där på bussen, med varsitt block och penna i handen, under några betänksamma sekunder då vi fortfarande försjunkna i dikterna tittade upp från våra papper. Att belysningen på bussen sedan var av gult sken á strålkastarvariant, att det fanns intorkat tuggummi på sätet, och rådde folköversvämning, gjorde trots allt inte så mycket för min och hans - min poetiska tvillingsjäls skull. Även om det som han i själva verket satt och plitade ner i sitt block inte var en dikt, utan en inköpslista på korv och makaroner, bananer och sånt därt.