Jag vill passa på att varna känsliga webbläsare för ett oförlåtligt långt inlägg

För några månader sedan upptäckte jag en alternativ väg till matbutiken vid mig. Denna väg går via en gränd som i skymundan löper bakom en större byggnad dit viktiga personer i anonyma kostymer med passerkort dinglandes runt halsen går ut och in igenom. Ibland när jag står vid busshållplatsen som ligger vid denna byggnad händer det att dessa viktiga personer går förbi mig, på väg tillbaka till kontoret från sina luncher, djupt försjunkna i jobbrelaterade samtal om infrastruktur och lagstadgade lösningar på Operation X, och så vidare. Och likt en spion som låtsas stryka på läppglans eller något annat inobservant beteende, står jag med mina hörlurar och lyckas till trots fånga upp en essens i deras samtal.

Men hursom, dessa viktiga personer är egentligen inte så viktiga i denna berättelse, mer än att de ska fungera som dramaturgisk utfyllnad, likt rekvisita, så som fruktskålen på ett bord utgör en rumslig mening i ett porträtt. Det viktiga här är att ni ska veta om att den gränd som jag passerar, fri från allmänhetens ögon och övrig trafik, till en början var svårupptäckt då den ligger bakom den större byggnaden där dessa viktiga personer arbetar. Jag trodde först nämligen att området bakom byggnaden var ett slags all rights reserved, vilket gjorde att det tog lite mer än två år för mig att våga mig på och upptäcka denna gränd som en alternativ väg till matbutiken.

Upptäckten av gränden fick mitt sinne att lätta sig några steg, då det ibland händer att jag behöver rusa iväg för att köpa något slags nödvändighet som jag må ha glömt att köpa tidigare under dagen. De stunder, då jag inser att jag saknar exempelvis ägg eller mjölk, är den typ av stunder då jag inte finner det lämpligt att visa mig ute. Jag är varken ytligt eller själsligt fixad för utgång. Kan hända att jag just har dragit av mig sminkmasken och tagit på mig mina allra mest hemtrevligaste kläder, när jag behöver rusa ut. Kanske är jag dessutom inte heller på något hej-på-granne-med-rastande-hund-humör just då. Jag finner mig asocial och undflyende all mänsklig trafik, speciellt busstrafiken med dess passagerare som förnöjt låter sig vila med blickarna på diverse fotgängare, då det ibland händer att bussarna sniglar sig fram på vägen.

Ni har nu kanske förstått vart jag vill komma i mitt resonemang, i och med denna upptäckt av gränd som ypperlig väg i min något paranoida utflykt till matbutiken - att jag vill tydliggöra för er hur viktig denna gränd är för mig, att denna gränd underlättar för mig i mina små nödsituationer. Så nästa steg i denna berättelse borde därför vara att där finns en hållhake. Något som gör att slutet inte riktigt är så gott som det borde vara. Något som gör att ni snart kliver ur denna berättelse, mätta och belåtna på drama. Det måste med andra ord alltså finnas ett hinder med denna gränd. Något som gör att jag ändå inte kan ta denna väg. Och denna berättelse får därmed en knorr.

Därför tänker ni nu möjligtvis att det kan vara så att jag är rädd för mörkret, som höjer sig över denna gränd som står utan gatlyktor. Att det påfallande mörkret hindrar mig att utnyttja denna väg. Jo, visserligen är det faktiskt väldigt mörkt i denna gränd, men över mörkret bryr jag mig lika mycket som att en svart katt, som går över en väg, skulle börja notera hur du frenetiskt spottar tre gånger över din vänstra axel.

Eller så kanske ni tänker i andra kreativa banor när det kommer till hållhaken - ni tänker att dessa viktiga personer trots allt måste ha en betydande del i denna berättelse, genom att på något sätt hindra mig från att ta denna alternativa väg. Ni försöker då smart nog att tänka i mitt ställe: att jag först planterade en tanke som jag till en början lekte med, ENBART för att förvirra er, när jag först påstod att dessa viktiga personer inte alls har någon viktig roll i det här sammanhanget. Speciellt när jag uttryckte det ena, men samtidigt ändå valde att kursivera orden viktiga personer, också all rights reserved och Operation X. Som för att belysa ett slags mystik och spänning. Högst noterbart!

Kanske tänker ni att jag strax kommer att avslöja för er varför jag inte kan gå genom denna gränd när jag ska till matbutiken. Att jag förmodligen kommer att tala om för er att dessa viktiga personer i själva verket är agenter från en högre myndighet, i likhet med verklighetens Big Brother, som är ute efter MIG, för att få loss högst viktig information som jag bär på. V ä l d i g t  viktig information, som jag absolut inte får avslöja för någon! även om dessa viktiga personer så skulle hota mig med att dra av sig sina människomasker och hånle mot mig med sina spygröna ansikten som inte visar någon som helst antydan på mänsklig nyans!

Dessa viktiga personer skulle sedan, under en öronbedövande tystnad, greppa tag om min armar och mitt plötsliga SKRIK skulle inte alls höras eftersom de skulle utsöndra ett grönt slem som de kapslade in mig med, för att sedan föra in mig i en silvrig farkost som står parkerad invid väggen till deras stora byggnad. Och farkosten lyfter, också jag lyfter från marken, jag börjar känna mig både tyngdlös och hjälplös och jag ser stjärnor stora som pansarvagnar brinna förbi det passagerarfönster som jag tittar ut genom i den silvriga farkosten, och

*JAG ÅNGRAR INNERLIGT*
ATT JAG TOG VÄGEN VIA GRÄNDEN
FÖR ETT PAKET MJÖLKS SKULL!

<< % # ?( & @ €rrorrRr rr r R  R E € 

€  #! °  £$ ±± ? << % # ?( & @ €rrorrRr rr r R R E € 

€  #! °  £$ ±± ?

<< % # ?( & @ €rr

orrRr rr r R R E € 

€  #! °  £$ ±± ? >>

>>

 

< >

Det här är alltså ett alternativ på hållhake i denna berättelse om Den mörka gränden. Kanske skulle detta alternativ fungera - att man tar ut svängarna riktigt ordentligt genom att blanda in aliens som kidnappar mig och pressar mig på information. Det vill säga, om man låter sig bli helt galen i tanken, samtidigt som man säkerligen förlorar lite trovärdighet i styrkan på berättelsen.

Men nu är fallet, som ni säkert redan har förstått, inte alls så. Det finns inga gröna aliens. Jag blev inte kidnappad. Jag har i själva verket absolut ingenting konstigt att avslöja om denna gränd. Mer än att den är en trevlig upptäckt. Helt enkelt en smidig väg till matbutiken. SLUT.