Skrivandets sjumila ansikten

Det var en vacker höstmorgon, precis som en förgänglig dröm, då jag väntade på bussen för
att bege mig till en föreläsning.

Därefter tog jag med våld friheten att ge mig på lite fritid, och hängav mig därför helt åt fikats
filosofi, som slumpmässigt hamnade någonstans på ett litet hörn.

Dagens sällskap var Kevin som jag har gått i samma kurs som tidigare. Väl beväpnade med
sötsaker och kaffe kom vi in på hetsiga diskussioner om skrivandet och om utmaningen i att
skapa trogna karaktärer, vilket till slut ledde till att vi reflekterade över våra egna roller och
agerande.

Och vi frågade oss själva, Vilket ord i vardagen genomsyrar mitt jag bäst? Kevin ville nog fundera
på det där innan han bestämde sig, medan jag redan hade svaret klart för mig.

Sedan traskade vi vidare åt varsitt håll, fulla med tankar och inspiration.

Också till min glädje träffade jag vid ett senare tillfälle Mikaela som jag också har gått i samma kurs tidigare. Efter en stund av långt fikafrossande och samtal kring skrivarambitioner -som gör att man bara vill sätta tänderna i första bästa penna och papper även om det så skulle vara baristans anteckningsblock!- bar vi med oss samtalen till en av stans största bokbutiker.

Särskilt charmig vet jag inte om just denna butik är, men vad gör man inte för att få omge sig med en massa BOKryggar. Mikaela och jag kände lite sorg över att denna typ av bokförsäljning har minskat på sistone, men att vi minsann aldrig någonsin skulle släppa taget om de riktiga böckerna.

Det är ibland tvetydigt att vara en generation som befinner sig i gränslandet mellan det gamla och det nya. Å ena sidan den gedigna bilden av de inbundna böckerna som täcker hyllor från golv till tak, å andra sidan e-böckerna, som för mig gör själva läsupplevelsen väldigt opersonlig och platt framför den lika platta skärmen.

Solen fortsatte att gassa vidare och hösten lekte med mitt hår och ryckte lite lätt i mina kläder, samtidigt som löven dansade runt mig i små nätta virvlar.

Jag befann mig återigen på universitet

för att jobba och roa mig över böckernas baksidetexter. Till exempel den här som Vendela hittade: "...is a Fellow of Jesus College."

Jag visste inte att religion var så pass avancerat.

Ja sen tog arbetsdagen så småningom slut och jag bad Minna och Vendela som fotar snyggt,
att ställa sig exakt i solens blickfång.

Sammanfattningsvis: ibland är livet så otroligt seriöst att man inte kan låta bli att skratta åt det,
och så åt den olösta gåtan i att kunna posera både snyggt och naturligt framför kameran.

Och jag lämnar detta inlägg med ett kavat citat, en hjälplöst grå måndag som denna.