And these two women were quite exhausted because of all the lovely gentlemoons which appeared when they with frantic eyes saw what others could not see in the town.

Dag två började med en resa in mot centrum.

Haha, Cockfosters sa vi och pekade stort på skylten. Men engelsmännen var nog antingen:
1. för vana vid namnet på stationen för att inte vilja dra på smilbanden
2. eller så tänker de helt enkelt inte på betydelsen, likväl som att stockholmare inte skrattar åt tunnelbanestationen Skarpnäck.

Okej, det sistnämnda var en långsökt liknelse.

Konstmuseet National Gallery som ligger vid Trafalgar Square var även det värt ett besök. Jag blev så pass inspirerad av romantikens landskapskonstnärer att jag genast började rita fluffiga moln så snart planet landade på hemmaplan.

Med varma bokhandelstips från en vän hittade vi strax till butikskedjan Waterstone's som finns på flera ställen i stan. Men vid Picadilly Circus ligger den största av dem alla. Närmare sagt den STÖRSTA I HELA EUROPA med hela 5 våningar! Mitt hjärta fick sig några volt kärlekskickar.

Speciellt när jag kom fram till bokstaven M på hyllan. Helst av allt ville jag köpa med mig alla dessa verk, då många av dem innehåller extramaterial. Men bagaget och plånboken sa prompt NEJ.
JO! skrek jag. Men fick inget svar. Istället gick jag och satte mig i ett hörn och tjurade ända tills Minna dök upp och undrade vad jag höll på med.

Londons stadsplanering med panoramaseende mot bland annat klockan Big Ben borta vid horisonten är ju så himla turistvänligt.

På eftermiddagen var vi tvungna att än en gång lyssna till våra hjärtan - det var dags för fika på det söta cup cakes-stället vid namn Hummingbird Bakery.

Jag bad Minna att posera med de böcker som jag hade köpt: Why I write (essä) G. Orwell; Oranges are not the only fruit, J. Winterson; Kitchen, B. Yoshimoto; The Turn of the Screw and Other Stories, H. James.

Jo, man skulle nog kunna påstå att jag även senare under dagen var lite på samma humör som på tåget mot Cockfosters.

När vi kom tillbaka till hotellet var det skriva-vykortsdags.

Därefter gick vi till en restaurang vid namn Nando's, som är en kedja som serverar typ "Portuguese flame-grilled PERi-PERi chicken". Det rådde för övrigt en del metafotografering i väntan på maten.

Maten kunde exempelvis se ut så här. Kryddstark och grrr-farlig om man så ville.

På den sista dagen sken solen lite lömskt, men regnet verkade ändå vilja hålla sig borta då vi av en slump promenerade förbi Hyde Park. Vi sprang även på parkens alla joggare som rusade genom tunnelbanegångarna för att komma upp till andra sidan motorvägen.

En av de slutliga besöken på resan var på den rustika gallerian Harrods, där de gröna markiserna på håll såg ut som en antik tandrad, utsmyckad med rotfyllningar gjorda av guldamuletter. Ni ser va?

Strax innan planet gick styrde vi återigen kursen in mot Picadilly Circus.

För att möta upp Tuyet, en före detta kollega till oss. Tuyet var glad över att se oss och vi var glada över att se henne, också för att hon var glad, och för att London gjorde oss alla glada. Gladpack!

Glad, ett galet glatt ord.

Innan jag lämnar detta inlägg vill jag passa på att tipsa om ett bra apotek som finns på flera ställen i staden. Boots, heter det och har en massa exotiska och relativt billiga skönhets-samt hälsoprodukter som dessvärre inte når igenom det svenska filtret.

Det var nog allt för denna gång. Goodbye London, I'll give you a call in one, two years or so.