Persikofärgade delfiner som badar i ett regnfärgat månljus

Morgonen började med några puttriga ärenden på stan. Den ljumma utomhusluften bar på en lätthet av saknat slag, precis som när någon viskar i ens öra medan man sover. I väntan på min buss svepte en blek klase med ballonger förbi, nuddade vid min axel, och singlade sedan långsamt upp mot himlen.

Det var en sällsynt vårmorgon. En morgon som fick mig att, där jag stod med blicken vänd uppåt och betraktade himlen med de lättrökiga molnen - tänka på persikofärgade delfiner som badar i ett regnfärgat månljus.

När jag hade kommit halvvägs med mina ärenden hade klockan hunnit slå nio, och ledig tid flödade plötsligt friskt. Det kändes därför så naturligt, som ett oavbrutet förlopp av spruckna fjärilsvingar i ett kalejdoskop, att slå mig ner på ett fik och läsa några sidor i en bok.

Med jämna mellanrum vände jag upp blicken från min famn, där boken låg nerbäddad, och betraktade det lilla dammkornet som ensamt virvlade runt i sin egna stillsamma värld av dans. Mittemellan solens nyvakna ögon.