Betygsro

Detta är ett kåseri som jag nyligen skrev för stundenttidningen Gaudeamus.

Somliga förknippar sin lärare med gud. Med all rätt – det är läraren som har makten över studentens öde, över studentens betyg. Med stor precision pressar läraren dit betyget med sitt väldiga pekfinger och utropar sedan förnöjt: Haha, där satt den! Sedan delas betyget ut till den hispiga studenten och domen är för evigt fastställd. Studenten har ingen som helst rätt till vidare talan. Nåja, kanske får denne en liten förklaring till vad som gick fett snett. Men annars: läs betygskriterierna för de säger ALLT (om ALLT).

Men ett betyg betyder ändå inte allt. Låt oss i stället glädjas över våra egna prestationer. Låt oss lyssna till vårt inre och giv oss vårt dagliga pappkaffe. För vi vet att betyget är ett hopkok av vår egen möda, blandat med en stor dos av guds egna föreställning. Mest om sig själv, men också om oss dödliga där nere i skolkorridorerna.

Därför är gud inte heller allt. Vid närmare eftertanke kan även gud fela och glorian hamnar på sniskan. Och när det visar sig att gud en gång i tiden också traskade runt nere i korridorerna, känns betyget genast mycket mer mänskligt. Ungefär som kött i gladpack. Det är okej att fela gud, vi fördömer dig inte. Så länge vi vet värdet av oss självA.