Det ligger något gemytligt i att promenera till jobbet på morgonen. Speciellt när våren just har börjat erkänna sitt rykte och staden vibrerar av endorfiner som hänger på stråkar i luften och de dallrar så fint mot solljuset, som små värmevågor ser de ut.
Jag försöker komma in i den rätta känslan, hitta den rätta jobbtakten likt den som märks av bland alla fotgängare, de som skyndsamt stegar fram över trottoarer, diken, cykelfiler, dagislämning, latte-stämning, och så därtill vid min sida sjövattnets enorma vidd som alltid gapar lika långt och brett. Som hos ett förvånat lugn.
Det finns förvisso även en del långsamma fotgängare, de som lunkar fram, bärandes på hela mobilvärlden med bara en hand. Dessa har redan hunnit starta upp arbetsdagen, de kollar mail, facebook nätverkar och de comittar alldeles hEjviLT! Läser dessutom nyheterna gör de säkerligen, och kanske hinner de till och med se en långfilm under tiden.
Och jag då, jag vill för all del inte vara sämre! Därför tar jag upp min mobil som jag håller i ena handen, och sedan min fysiska kalender som jag håller i den andra handen. Det är lite svårt att hålla i båda och samtidigt fokusera på vägen framför mig - att nätverka är en KONST. Men det går om man vill, och jag tror mig se väldigt upptagen ut, glömmer av de skrikande måsarna ovanför mitt huvud, glömmer av den vilda cirkusparaden på stora gågatan, att kyrkan rasar och bussar tutar och tågen bromsar hårt framför lilla jag, så pass att de trycks ihop till ett kompakt dragspel.
Till slut glömmer jag till och med av varför jag går omkring med en kalender och mobiltelefon i hand. Och när jag sedan kommer på varför känner jag mig med ens något fånig, lite generad. Ungefär som när man kommer på sig själv med att stå naken mitt bland en massa folk.
Ja, alltså när man drömmer en sådan slags nakenhetsdröm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar