03:51. Jag vaknar av ett strålkastarsken riktat mot mitt ansikte. Instinktivt sträcker jag upp händerna där jag ligger i sängen, som ett hispigt höstlöv under vindens utandning, och försöker se igenom - se bakom det kalla ljus som naglar sig fast på mig. Som bänder mina händer bakom min rygg. Jag anstränger mina ögon och grimaserar. Drar upp den ena mungipan så högt upp att alla delar i ansiktet smidigt byter plats, likt taktiska spelare på plan. Ansiktet blir som en Dalí där skevheten är en förutsatt regel och fantasin lika löst hängande som jordens kropp i universum.
Men tänk om jorden plötsligt tappar greppet?
Faller ur sin bana!
Faller ner mot universums egna gravitationskraft, x-antal ljusår ner i stupet. Ner i ett lömskt litet hål och kliver upp i en annan värld bland väldiga utomjordingar till kaniner och galna hattmakare. Då försvinner syftet med den surrealistiska målningen från mitt ansikte, mina anletsdrag intar första position - relevé! Förutsägbarheten talar i mun på mig med sin allra pipigaste röst: ja. nej. absolut. precis.
Så vi dukar upp för ett te-party, varelserna på den andra sidan världen och jag, samtidigt som strålkastarskenet långsamt börjar bege sig av. Likt en avlägsen kyss klättrar det vidare upp, längs med mina väggar. Och dess blåvita klor håller ett stadigt grepp om bokhyllans tre översta plan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar