Kvinnan som kunde tala med moln

Mest gillar jag himlen när den kantas av moln. Det händer att jag sitter på min trästol i mitt lilla krypin och följer de bulliga molngrupperna med blicken när de makligt far söderut, för att så småningom försvinna bort bakom hustaken.

Om ni har sett filmen Mannen som kunde tala med hästar, förstår ni kanske vad jag menar när jag påstår att det på något sätt känns som att jag kan tala med moln. Ja, fast förutom den här känslan av övernaturlighet, så finner jag egentligen ingen som helst koppling till filmen. Jag måste även erkänna att jag inte ens har sett filmen. Dessutom har jag heller aldrig varit en hästtjej, vilket i och för sig kan ha sina milda förklaringar - när jag var fem år fick jag för första gången rida på en häst i en djurpark. Jag minns på flera sätt upplevelsen som överväldigande. Även om jag inte riktigt tänkte med just de orden då, så kändes det som om jag var på väg att praktisera en myt. Jag skulle bli Hästtjejen, precis som på film.

Men så snart jag hamnade på hästryggen var det något som inte riktigt kändes som det skulle. Dels berodde den märkliga känslan på att hästen inte var så jättestor. Det kändes inte riktigt på riktigt, vilket visserligen kunde bero på att den inte var så gammal. Det var ett föl. Utöver detta var hästen också grå, ja det såg ut som om den på grund av sorg hade rullat sig ful i lera. Men när sedan hästen öppnade munnen och började gnägga var det plötsligt som om hela tillvaron vändes ut- och in, illusionens draperi kanade av misstag ner. Det var som att ramla rakt in i en feberdröm, vilket hade sina förklaringar då det visade sig att det inte var en häst jag satt på. Det var en åsna.

På tal om moln - varför jag gillar att tala med dem är för att de alltid tycks pricka rätt bland mina tankar. Det är som om de kan läsa av hela min själ, långt bak i tiden. Vi behöver inte säga så mycket till varandra, det räcker med att betrakta dem på håll och vi är införstådda med våra väsen. Speciellt inser jag det under dagar som dessa när en av dem långsamt börjar glida isär från de övriga på himlen. Molnet närmar sig mig och stannar strax ovanför mitt huvud, där det sakta börjar forma sig till något som får mig att tappa andan. Jag provar först med att blunda, jag tänker att fantasin kan ha ett finger i leken. Men när jag sedan öppnar ögonen igen inser jag utan tvekan att detta inte handlar om någon inbillning. Molnet talar till mig lika tydligt som den uteblivna punkten i slutet på en mening.

Vad jag ser framför mig är ett djur. Och eftersom molnet är grått förmodar jag att det inte är vilket djur som helst. Det är en åsna.